Urledvridning av höften

Vad är höftledsluxation?

Höftleden består av lårbenshuvudet (höftkulan) som är kulformat, och ledskålen i bäckenet (acetabulum). Lårbenshuvudet hålls på plats i höftskålen med hjälp av fem starka ledband och ledkapseln. Dessutom är ledskålen utformad så att det ska mycket till för att få lårbenshuvudet att glida över kanten till ledskålen och hamna ur led (luxation). Det behövs alltså mycket stor kraft för att höften ska gå ur led.

Att höften går ur led är en allvarlig skada och det sker vanligtvis till följd av en olycka – till exempel en bilkollision, motorcykelolycka eller att en fotgängare blir påkörd av en bil. Men även våldsamma idrottsskador kan medföra att höften går ur led. Sådana skador förekommer i exempelvis alpin skididrott, gymnastik, fotboll, vattenskidor, amerikansk fotboll och rugby.

Höftledsluxation är en förhållandevis sällsynt skada och i upp till 70 % av fallen är den förknippad med allvarlig trafikskada.

Vad händer vid en höftledsluxation?

Skadans omfattning beror på hur den inträffar, och med vilken kraft. Vid "mindre" skador är det endast ledband och ledkapsel som skadats, medan det vid allvarligare olyckor förkommer komplicerade benbrott i lårbenet och/eller bäckenet.

Man skiljer mellan två huvudtyper av höftledsluxation baserat på var lårbenshuvudet befinner sig efter urglidningen:

• Lårbenshuvudet kan förskjutas åt sidan eller bakåt. Denna skada står för 70–80 % av alla höftluxationer och 90 % av alla sportrelaterade höftluxationer. I 10–30 % av fallen med bakre förskjutning skadas ischiasnerven som ligger strax bakom höftleden. Vid denna skada är låret vanligtvis böjt i höften och vänt inåt över det andra låret.
• Lårbenshuvudet kan också förskjutas framåt så att det blir liggande över blygdbenet. Låret står då vänt utåt och roterat utåt.

Blodförsörjningen till lårbenshuvudet går ihop med ledbanden. När lårbenshuvudet vrids ut ur höftskålen kan blodkärlen skadas och blodförsörjningen bli dålig. Detta kan leda till så kallad avaskulär nekros – ett tillstånd där lårbenshuvudet skrumpnar på grund av dålig blodtillförsel. Snabb behandling är nödvändig för att försöka undvika sådana långsiktiga skador.

Diagnos

Oftast uppstår höftluxation till följd av en allvarlig trafikolycka. Den skadade har kraftiga smärtor i höften och låret och kan också klaga över smärtor i knät, underbenet eller ryggen. Han eller hon kan inte gå eller röra höftleden. Domning och stickningar i benen kan tyda på nerv- eller kärlskada.

Bland idrottare uppstår skadan oftast när en idrottsutövare springer och landar på fötterna eller böjda knän och träffar marken med höfterna böjda, inåtvända och inåtroterade. Denna typ av skada är vanlig i kontaktidrotter där spelarna tacklas i hög hastighet och faller handlöst med andra spelare på sig, som till exempel i amerikansk fotboll. En annan skademekanism är en idrottsutövare som landar i "spagat" med höften böjd, utåtböjd och utåtroterad. Denna typ av skada är vanligare i idrotter som involverar hopp och landning, som exempelvis basket och gymnastik.

Skadetypen, smärtorna och höftens ställning ger misstanke om tillståndet. Det är viktigt att läkaren på sjukhuset tänker på risken att nerver och blodkärl har skadats, eftersom det kan kräva en annan behandling. Röntgen och ibland datortomografi behövs för att bekräfta att det föreligger en höftledsluxation, samt för att klargöra om det kan föreligga komplicerande brott.

Behandling

Målet med behandlingen är att få leden snabbt på plats igen för att minska risken för allvarliga komplikationer. Dessutom krävs uppföljning och träning. Fördröjd diagnostik och behandling ökar risken för avaskulär nekros, som kan ge symtom flera år efter skadan.

I anslutning till olyckan ges morfin och liknande medel för att minska smärtan. Läkaren kan försöka dra höften på plats, men det kan vara svårt på grund av motståndet från muskulaturen kring höftleden. Man ger därför ofta smärtlindrande och avslappnande läkemedel eller söver den skadade, så att allt muskelmotstånd släpper.

Om patienten har komplicerande benbrott och/eller nerv- eller kärlskador måste man göra en operation där man reparerar eller tar bort förstörd vävnad samtidigt som höftleden läggs på plats.

Rehabilitering

När man har lyckats få höftleden på plats igen kan patienten läggas i sträck på sjukhuset. Den skadade leden hålls då i sträck tills den är smärtfri, vilket kan ta en till två veckor. Vid komplicerade skador får man inte belasta benet under sex till åtta veckor. Inom fem till sju dagar efter skadan bör patienten kunna utföra enkla övningar med hjälp av vårdpersonal för att upprätthålla normal rörlighet.

Höftledsluxation är en allvarlig skada. Höftleden är helt avgörande för normal rörlighet. Därför är optimal rehabilitering avgörande för att återfå normal muskel- och skelettfunktion. Syftet med rehabiliteringen är att belasta så tidigt så möjligt, men om det finns samtidiga benbrott måste man avlasta benet tills dessa börjat läka. Man använder gåstol eller kryckor vid gångträningen.

Generell fysioterapi och även konditionsträning för hjärta och lungor, är en viktig del i rehabiliteringen. Rörelseträning är också viktig för att hålla ledbrosket intakt och hindra att det bildas sammanväxningar i leden.

Beroende på skadans omfattning och smärtan ökas träningen under de följande fyra till sex veckorna. Belastningen ökas så att full muskelstyrka uppnås cirka tre månader efter skadan. Joggning, löpning och alpin skidåkning bör undvikas i minst sex till nio månader efter skadan.

Prognos

Många blir helt bra. Men även med tidig diagnos, tidig och korrekt behandling, lämplig träning och god uppföljning så kommer en del patienter utveckla broskskada, avaskulär nekros och artros i leden.

Ischiasnerven skadas i 20 % av fallen med höftledsluxation. Skadan kan variera från övergående mindre besvär som stickningar och domningskänsla nedåt i benet till fullständig avslitning av nerven – vilket ger permanent förlamning och känselförlust i benet.

Avaskulär nekros kan uppstå hos upp till 40 % av patienterna på grund av skadad blodförsörjning till lårbenshuvudet och på grund av de mekaniska krafter som ledhuvudet utsätts för i skadeögonblicket. För att minska risken för avaskulär nekros ska höften läggas på plats så snart det går, och inte senare än 12–24 timmar efter skadan. Avaskulär nekros kan diagnostiseras med röntgen från några månader till ett par år efter skadan. Ofta utförs röntgenkontroller med några månaders mellanrum. Även magnetkameraundersökning kan göras om man misstänker en tidig utveckling av avaskulär nekros.

Höftledsartros är den vanligaste långsiktiga komplikationen till höftluxation och drabbar upp till 50 %. Artros antas bero på skada på ledbrosket i skadeögonblicket. Röntgen påvisar artrosförändringarna.

Den kraft som skadan sker med och skadans omfattning i akutfasen är de viktigaste prognostiska faktorerna. Sportrelaterade höftluxationer är vanligtvis mindre kraftfulla än de som kan uppstå vid trafikolyckor. Prognosen beror också på omfattningen av andra brott eller skador på själva leden. Ju mindre skada på omgivande strukturer, ju bättre prognos för fullständig läkning.