Postpoliosyndrom, PPS

Vad är postpoliosyndrom, PPS?

Postpoliosyndrom (PPS) karakteriseras av nytillkommen muskelsvaghet, smärta och trötthet som utvecklas många år efter den akuta polioinfektionen.

En person med PPS har tidigare haft polio. Om det många år senare uppstår nya symtom som kan kopplas till den ursprungliga polioinfektionen talar man om postpoliosyndrom. Muskelsvaghet och ibland förlust av muskelmassa (muskelatrofi), smärtor och andningsbesvär är typiska symtom vid PPS.

Omkring 60–70 procent av dem som insjuknat i polio drabbas senare i livet av PPS. 

Orsak

Det är oklart vad som gör att PPS uppträder efter så många år. En del menar att symtomen enbart är en följd av åldrande. En annan teori är att eftersom många nervceller skadades eller förstördes under den akuta polioinfektionen har kvarstående nervceller fått "jobba hårdare" och därmed slitits ut tidigare. En tredje teori är att polioviruset aktiveras igen och att sjukdomen på så sätt återkommer. Andra virus har också föreslagits som möjlig orsak. Under senare tid har det antytts att orsaken kan vara en underliggande autoimmun reaktion - detta är extra intressant eftersom det öppnar vägen för nya behandlingsmöjligheter.

Diagnos

En förutsättning för diagnosen är att patienten tidigare har haft polio. Postpoliosymtomen uppträder vanligtvis först i den försvagade muskulaturen. Ett framträdande symtom är allmän trötthet. Eftersom muskelstyrkan minskar, minskar även uthålligheten i musklerna. Tröttheten kan variera. Den uppträder ofta tidigt på eftermiddagen och patienten kan delvis återhämta sig efter vila. Det kan leda till ökad trötthet, koncentrationssvårigheter och sämre minne, men beror inte på en skada på hjärnan.

Andra symtom är muskelsmärtor, köldintolerans (upplevelse av frusenhet – särskilt i benen), gång- och förflyttningssvårigheter och andningssvårigheter. Försvagad andningsförmåga kan medföra orolig sömn, nattliga uppvakningar, huvudvärk på morgonen, morgontrötthet och nedsatt intellektuell funktion. Andra symtom kan vara svårigheter att svälja och ryggsmärtor.

Sjukdomshistorien och fynd vid läkarundersökningen ger diagnos, men behövs vanligen kompletteras med elektromyografi (EMG). Blodprov kan vara till hjälp för att utesluta annan sjukdom. Ytterligare undersökningar kan göras med datortomografi eller magnetkamera. 

Personer med PPS bör undersökas av en specialist på postpolio.

Behandling av postpoliosyndrom

Målet med behandlingen är att stärka muskulatur och förbättra funktionsnivån samt att bromsa eller stoppa tillståndets utveckling. Den huvudsakliga behandlingen är ett rehabiliteringsprogram som består av fysikalisk behandling, yrkesmedicinsk rådgivning samt eventuellt logopedisk behandling om man har talsvårigheter eller svårt att svälja.

Fysikalisk behandling

Om man har PPS är det viktigt att lära sig att spara på krafterna (energihushållning) och att anpassa aktivitetsnivån till de krafter man har. Intensiteten i den fysiska träningen bör inte vara sådan att man blir onormalt trött och behöver längre tid än vanligt för att återhämta sig. Personer med PPS får ett individuellt upplagt träningsprogram för de muskler eller muskelgrupper som är drabbade och ortoser och andra ortopedtekniska hjälpmedel. Fysisk träning har hos flertalet positiva effekter, men måste alltid anpassas individuellt.

Muskelsmärtor kan på försök behandlas med värme, elektrisk stimulering, töjningsövningar, övningar i muskelavslappning eller akupunktur.

Vid svårigheter att gå ska förflyttningshjälpmedel eller användning av rullstol övervägas. Ytterligare åtgärder är utprovning av ortoser och andra ortopedtekniska hjälpmedel, andra hjälpmedel och vid behov hjälp av personlig assistent eller hemtjänst.

Åtgärder på arbetsplatsen och anpassningar i bostaden kan underlätta fortsatt arbete och att utföra dagliga aktiviteter.

Prognos

Symtomen vid PPS tilltar långsamt med stabila perioder som kan vara i 3–10 år. Behandlingen bidrar till att bromsa utvecklingen och mycket sällan blir PPS livshotande.