Fakta | Leder & muskler

Fraktur på naviculare – stressfraktur i foten


Uppdaterad den: 2013-04-09
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Naviculare

Naviculare (båtbenet eller os naviculare pedis) sitter i foten framför språngbenet (talus) och på insidan av foten. Det bildar leder med flera andra mindre ben i foten. Navicularefrakturer kan uppstå som följd av skada eller överbelastning, det sistnämnda kallas för stressfraktur.

Stressfrakturer som beror på överbelastning kan lätt missas i flera månader. Studier har visat att det i genomsnitt går fyra till sju månader från det att symtomen börjar och tills diagnosen är ställd. Stressfrakturer förekommer oftast hos unga idrottare och motionärer som utsätter sig för betydande viktbelastningar av fötterna. Upprepade sammandragningar av muskler som är fästa i båtbenet och viktbelastning utan tillräcklig vila medför en onormalt hög belastning som kan ge en stressfraktur.

Det finns tre olika typer av frakturer i naviculare – dorsal, kortikal slitfraktur; tuberositasfraktur (fästet för en viktig sena) och corpusfraktur, som ofta förekommer i samband med andra frakturer i mellanfoten.

Annons
Annons

Fraktur på naviculare är en förhållandevis sällsynt typ av fraktur.

Diagnos

En stressfraktur startar ofta vagt, men ger efter hand ökade besvär. Smärtan är ofta svår att lokalisera. Smärtorna provoceras särskilt under löpning, hoppning, sprinterträning och de förbättras i vila. Patienten förnekar att det har förekommit tecken på blödning, svullnad eller skada. Vid fördröjd diagnos medför smärtorna efter hand att det är svårt att gå på foten och dagliga aktiviteter hämmas.

Vid läkarundersökningen hittas som regel vaga fynd, om frakturen inte orsakats av en skada. Ofta påvisas en svag ömhet som strålar ut längs insidan av fotvalvet eller fotryggen. Med tiden kan smärtan lokaliseras till båtbenet.

Annons
Annons

Röntgen är ofta opålitlig vid stressfrakturer. Av samma anledning är röntgen inte heller lämplig för bedömning av läkning. Skiktröntgen, magnetkameraundersökning eller isotopundersökning kan krävas för att ställa diagnosen. Isotopundersökning har högst träffsäkerhet. Skiktröntgen kan vara till hjälp för att följa läkningen av frakturen.

Behandling

Målet med behandlingen är att uppnå läkning av skadan så att normal funktion i foten kan återställas.

  • Stressfraktur utan förskjutning:
    • Konservativ behandling rekommenderas. Andra typer av frakturer och frakturer som inte läker vid konservativ behandling opereras
  • Slitfrakturer av tuberositas, corpusbrott och krossfrakturer utan förskjutning behandlas konservativt.
  • Corpusfrakturer med förskjutning på mer än 2 mm, vissa krossfrakturer och frakturer som inte läker vid konservativ behandling opereras.

Konservativ behandling

  • Stressfraktur:
    • Behandlas vanligtvis med avlastning och gips i sex till åtta veckor
    • Om foten då är oöm startas uppträning som varar i cirka sex veckor (se nedan), och i de flesta fall kan man belasta fullt (återuppta idrottsaktiviteter) efter cirka sex veckor
  • Tuberositasfraktur:
    • Behandlas med stövelgips i sex veckor och belastning till smärtgränsen. Kontroll görs vid borttagning av gipset. Avmejsling kan efterhand bli nödvändig om tuberositas (utväxt) ger nötning
  • Corpusfraktur:
    • Frakturer utan förskjutning behandlas med stövelgips i åtta veckor. Kontroll görs efter två veckor och vid borttagning av gipset
  • Krossfraktur av corpus:
    • Behandlas efter individuell bedömning med operation eller konservativt med stövelgips som smärtlindring i två till tre veckor, därefter belastning till smärtgränsen. Kontroll görs vid borttagning av gipset och därefter individuellt

Kirurgisk behandling

  • Krossfraktur av corpus:
    • I de flesta fallen försöker man sätta frakturen på plats och fästa det, eventuellt kan man tillfälligt steloperera leden (artrodes) som båtbenet är en del av
    • Steloperation av leden (artrodes) kan bli aktuell senare i förloppet om det utvecklas smärtsamma slitage
  • Corpusfrakturer med förskjutningar:
    • Behandlas med operation där man sätter benbitarna på plats och fäster dem i varandra – detta kan också gälla för stressfrakturer
    • Foten avlastas därefter i fyra veckor, eventuellt med rörelseträning

Uppträning efter stressfrakturer

Gipset tas vanligen bort efter cirka sex veckor. Om foten fortfarande är öm förlängs gipsperioden med ytterligare två veckor. Den fortsatta uppträningen förutsätter att det inte gör ont; om det gör det måste träningen minskas.

Första och andra veckan efter att gipset har tagits av går det att fungera normalt i det vardagliga livet. I tredje veckan går det att jogga på gräs i cirka fem minuter varannan dag, i fjärde veckan går det att öka tiden till tio minuter. I femte och sjätte veckan springa på 50 % av maxhastigheten varannan dag, och gå under de mellanliggande dagarna, mot slutet av sjätte veckan går det att öka intensiteten till 75 %. Därefter återgå till full träning, om foten klarar av det.

Prognos

Stressfrakturer behandlade med immobilisering med gips (gips som man inte får gå på) i sex till åtta veckor gav i en studie läkning i nästan 90 % av fallen. Den genomsnittliga tiden innan patienten var tillbaka i aktiv idrott var 5,6 månader. Viktbelastning i kombination med den konservativa behandlingen ökade risken för utebliven läkning och söndersmulning av benet (avaskulär nekros).

Kirurgisk behandling som primär behandling vid stressfrakturer gav nästan lika bra resultat. Den genomsnittliga tiden innan patienten var tillbaka i aktiv idrott var 3,8 månader. Om operation utfördes efter konservativ behandling (sekundär behandling) sjönk frekvensen lyckade resultat till 70 % och den genomsnittliga tiden innan patienterna var tillbaka i aktiv idrott var 5,4 månader.

Fraktur på naviculare som orsakas av skador läker vanligtvis fint med immobilisering och viktbelastning till smärtgränsen.


Annons
Annons
Annons