Fakta | Leder & muskler

Fraktur på lårbenshalsen (höftfraktur)


Uppdaterad den: 2013-01-30
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Lårbenshalsen

Översikt lårben, höft, bäcken

Lårbenet (femur) består av ledhuvudet, lårbenshalsen, skaftet och kondylerna i knäleden (se figur). Ledhuvudet är kulformat och ligger inuti en halvmåneformad ledskål i höftbenet (höftskålen). Övre delen av lårbenet är vinklat in mot bäckenet. Lårbenshalsen är området mellan höftkulan och de kraftiga muskelfästena som utgör höftens yttre begränsning. Frakturer genom lårbenshals eller muskelfästena kallas höftfraktur.

Höftfraktur

Beroende av var i området frakturen sitter indelas höftfrakturer på olika sätt. Den viktigaste uppdelningen är att man skiljer på frakturer med och utan felställning.

Ibland kilas benändarna in i varandra så att frakturen är förhållandevis stabil. Då kan man till och med klara att gå enstaka steg på sitt skadade ben.

Annons
Annons

Vem drabbas av höftfraktur?

Höftfraktur drabbar först och främst äldre människor. Genomsnittsåldern för personer med lårbenshalsfrakturen är drygt 80 år och 70 % är kvinnor. Höftfraktur ses sällan före 50-årsåldern. Bara cirka 4 % av patienterna är under 60 år, och de flesta av dessa har en eller flera riskfaktorer för låg bentäthet och/eller tendens att falla. Antalet nya höftfrakturer fördubblas för varje 5-årsåldersintervall efter fyllda 50 år. Det inträffar omkring 18 000 höftfrakturer varje år i Sverige, varav hälften är frakturer på den egentliga lårbenshalsen. I industrialiserade länder är risken för att få ett höftfraktur någon gång under livet 18 % hos kvinnor och 6 % hos män. Förekomsten av höftfraktur har ökat under de senaste 25 åren och fortsätter att öka eftersom antalet äldre ökar.

Hos äldre uppstår de allra flesta frakturerna efter fall i hemmet. Flera faktorer kan göra att en äldre person bryter höften: Äldre faller oftare och många har benskörhet (osteoporos). Kroniska sjukdomar som diabetes och demens, missbruk och olämpliga kombinationer av läkemedel ökar risken. Ärftliga faktorer, kortison och annan medicinering och vissa sjukdomar ökar risken för benskörhet. Risken för såväl fall som benskörhet ökar hos den som undviker fysisk aktivitet.

Att kvinnor drabbas oftare än män är sannolikt en kombination av kvinnors ökade risk för benskörhet och deras längre livslängd. Andelen män har dock ökat de senaste decennierna.

Annons
Annons

Tecken på höftfraktur

Beskrivningen av olyckan är ofta typisk. En äldre person har ramlat och har fått smärtor i den ena höften. Vid felställning i frakturen är benet ifråga förkortat och utåtroterat, och vid rörelse av benet gör det ont i höftregionen. Om man bankar under foten gör det ont i höften.

En del patienter med höftfraktur har varit ensamma och kanske legat i flera timmar innan de fått hjälp. De kan därför vara ganska medtagna och riskerar liggsår.

Diagnos

Med hjälp av röntgen ställs en säker diagnos i de allra flesta fall. Röntgen avgör också vilken typ av fraktur det rör sig om och därmed hur den bäst ska behandlas. I princip alla opereras. Före operationen utförs ett elektrokardiogram (EKG) och vanliga blodprover. Ibland måste ytterligare undersökningar göras före operationen. En operation är alltid en belastning för människokroppen och det är viktigt att kontrollera eventuella andra sjukdomar så att de inte skapar problem under operationen.

Det händer att röntgenbilden av höften är normal, trots att det föreligger en fraktur. Detta händer ibland vid de inkilade frakturerna. Vid stark misstanke om höftfraktur men normal röntgenbild tas det magnetkamerabilder.

Behandling

Målet med behandlingen är att lägga frakturen rätt och foga samman det på ett stabilt sätt. Detta minskar smärtan och underlättar rehabiliteringen. För detta krävs en operation. I de flesta fall är det önskvärt att göra operationen inom ett dygn. Många svenska sjukhus har en standardiserad "vårdkedja" för att ta hand personer med höftfraktur på ett bra sätt. Ibland är patienten så sjuk att operationen måste skjutas upp, för att hälsotillståndet ska stabiliseras. Ortoped- och narkosläkare samarbetar, och ibland tillkallas andra specialister.

Olika former för bedövning används. Ryggbedövning anses i de flesta fall mera skonsamt än narkos för den äldre individen. Då sprutar man in bedövning runt nervrötterna i ryggens nedre del – så kallad spinal- eller epiduralbedövning. Då kan patienten antingen vara helt vaken under operationen eller få lättare sömnmedel.

Många typer av höftfraktur opereras med spikar, skruvar och plattor. Detta gäller frakturer på lårbenshalsen som ligger i rätt läge samt frakturer genom muskelfästena på höftens utsida. Felställda frakturer på lårbenshalsen opereras i första hand med en konstgjord höftled (höftplastik). Höftplastiken kan ha olika utformning, och patientens allmänna hälsotillstånd avgör vilken typ läkaren väljer. Hos yngre med höftfraktur görs en individuell bedömning av för- och nackdelar med olika operationsmetoder.

Alla som brutit sin höft bör snabbt komma upp ur sängen och få hjälp med träningen. Att röra sig minskar risken för de vanligaste komplikationerna (blodpropp, lunginflammation och trycksår). Dessa komplikationer kan i värsta fall leda till döden, varför det verkligen är livsviktigt att komma ur sängen!

Frakturer nära lårbenets ledhuvud kan medföra att blodförsörjningen till ledhuvudet skadas. Det kan göra att frakturen inte läker. Om smärtan efter skadan inte försvinner på ett par månader, utan rent av blir värre, kan det vara ett tecken på störd läkning. I sådana fall kan ytterligare en operation behövas, en höftplastik.

Rehabilitering

Senast dagen efter operation får patienten hjälp att komma ur sängen och stå på benen. Blir patienten liggande eller sittande ökar risken för att få blodpropp betydligt. Att vara i rörelse motverkar blodpropp, lunginflammation och trycksår. Belastning av benet gör att frakturen läker snabbare. Träningen gör det också lättare att komma hem igen.

Även efter utskrivningen från sjukhuset är det viktigt att patienten fortsätter att vara aktiv. Som patient är det viktigt att begära hjälp med träning, samt träna på egen hand så mycket så möjligt. Anhöriga har en viktig roll i att understödja detta.

Prognos

Modern ortopedisk vård har som mål att ge en bra grund för fortsatt rehabilitering efter en höftfraktur. Komplikationer kan dock tillstöta som fördröjer återhämtningen. Ett förvirringstillstånd kan till exempel uppträda plötsligt, även hos den som varit klar i huvudet före skadan. Sådan förvirring är tillfällig, men är obehaglig för den som drabbas och för dennes anhöriga. Flera olika förebyggande åtgärder utförs för att minska risken för komplikationer. I värsta fall kan komplikationer leda till ett livshotande tillstånd.

Eftersom många som drabbas av höftfraktur också har allvarliga kroniska sjukdomar, avlider cirka en fjärdedel av patienterna under första året. Den som är frisk och lever ett aktivt liv då hon bryter höften har dock ingen ökad risk att dö, jämfört med sina jämnåriga utan fraktur.

Upp till ett år efter skadan kan man göra framsteg med hjälp av regelbunden motionsträning. Det är därför mycket viktig med långvarig och gradvis ökande träning. En fysioterapeut kan hjälpa till, men att ta promenader utomhus med en anhörig är lika viktigt. Att inte tappa självförtroendet, utan våga göra aktiviteter man klarat innan är också betydelsefullt. Många blir ledsna och även deprimerade efter sin skada. Det är bra att prata om hur man känner.

Prognosen är beroende av hur frisk patienten var innan olyckan inträffade, typen av fraktur och patientens ålder. Komplikationer från själva höften är numera ganska ovanliga. Om smärtan inte försvinner efter fyra månader, eller kommer tillbaka efter att man varit bra ett tag, ska man tala med sin läkare. Oftast ska en ny röntgenundersökning göras. Det kan vara bra att rådfråga en fysioterapeut också.

Förebyggande åtgärder

  • Fall kan förebyggas med en bra miljö i hemmet (ta bort trösklar och mattor), bra glasögon och belysning, daglig aktivitet (se nedan) med mera. Att använda sina mediciner rätt är också viktigt.
    • Benskörhet kan förebyggas med: Kalkrik föda (mjölk, ost och andra mejerivaror). Äldre har nytta av dagligt intag av kalcium och D-vitamin, speciellt om kalkintaget via maten är lågt. Om du aldrig vistas ute kan du ha brist på vitamin D
  • Motion som ger belastning på skelettet är bra både för skelett, muskler och balans. Promenad, dans, gymnastik och annan idrott är lämpligt. Rör man sig utomhus tar man också upp vitamin D via solljuset. Att vara aktiv 30 minuter dagligen, fem dagar i veckan är det som rekommenderas.
  • Undvik rökning och större alkoholintag. Vissa läkemedel ökar risken för antingen benskörhet eller fall. Prata med din läkare!
  • Om du har benskörhet kan den behandlas med läkemedel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons