Forum Smärta


Orkar inte leva såhär!

Det hela började egentligen för lite mer än 1 år sen när jag fött min andra son. Jag satt och tittade på tv en kväll när barnen somnat och helt plötsligt bara small det till i bakhuvudet på mig och mina händer började domna av. Jag fick panik och ringde till mamma som fick lugna ner mig. Jag var ändå tvungen att gå in på internet och söka på vad det kunde vara för något. När det började komma upp grejor som hjärnblödning och hjärntumör fick jag ännu en panikattack och min sambo fick lugna ner mig. Efter den dagen har det bara gått utför. Jag har haft ont i precis varenda liten del av min kropp. Haft domningar i ansikte, nacke, händer, fötter, tunga - ja i princip över allt. Haft ont i magen och varit helt slut och inte orkat göra någonting. Gick ner sjukt mycket i vikt så jag vägde bara 47 kg. Jag åkte in och ut till akuten ett antal gånger då jag trodde jag hade diverse sjukdomar, som cancer i magen, hjärnan, leukemi, ja allt möjligt. Det tog blodprover på mig och jag fick göra några tester som att gå på en rak linje och massa sånt. De kunde inte hitta något fel på mig alls. När jag sista gången åkte in kom det efter en stund in en läkare som var psykiatriker i botten. Hon visste vilka knappar hon skulle trycka på och allt bara brast för mig och jag började stortjuta. Hon konstaterade att i och med att de inte kunde hitta några fysiska fel på mig så led jag av en förlossningsdepression med panikångestattacker. Alla symptomen stämde in. Jag åkte hem den kvällen med en känsla av lättnad. Hon remitterade mig till en läkare i min stad som jag fick träffa några dagar senare. Han skrev ut antideprissiva till mig och jag fick även börja gå hos en psykolog. Den första tiden med antideprissiva var ett helvete och jag tyckte allt kände 100 gånger värre. Jag kunde fortfarande inte sluta oroa mig för att det var nått fel på mig, något läkarna hade missat. De hade ju trots allt inte röntgat mig eller kollat om jag verkligen har cancer. Men efter ett tag började jag må bättre. Och jag blev till slut pigg igen, gick upp i vikt och kände mig lätt som en fjäder. Jag tog mina antideprissiva i ca 6 månader och sen fick jag den korkade iden att jag skulle sluta med dem, för nu mådde jag trots allt bra. Så jag slutade tvärt med dem och jag mådde bra ett tag efter det. Men nu... Allt är bara kaos! Allt har kommit tillbaka fast dubbelt upp! Och jag tror verkligen nu att jag har cancer!! Jag har skit ont i nacken, och det knastrar i den. Skakar jag på huvudet känns det som en liten boll sitter där och åker runder. Det spänns i hela huvudet och ner i halsen. Jag har också börjat få sjukt mkt hjärtklappningar och ont i magen med halsbränna och en massa slem som sitter i svalget och inte går att få upp. Tänk om jag verkligen är fysiskt sjuk och inte bara psykiskt? Jag är livrädd för cancer! Och jag står inte ut att leva såhär längre. Ni kanske tycker jag får skylla mig själv som slutade så tvärt på mina antideprissiva. Men samtidigt så tror jag inte det beror på det! Då borde sympomen kommit för längesen. Och jag känner mig inte lika trött och orkeslös som då, utan bara att jag har ont i huvudet och det känns som det ska sprängas. Jag känner pulsen banka i nacken och det känns som ögonen ska ploppa ut. Jag vågar knappt gå till läkaren för jag är livrädd för vad de ska säga!! Snälla, hjääälp!:( Jag orkar inte mer!

Hej gumman! Det här med att sluta ta sin medicin är så vanligt.Själv både jobbar jag inom psykiatrin och har haft psykiska problem sedan tidiga tonår.Trots att jag borde veta bättre så har jag flera gånger slutat ta min medicin och blivit skitdåligt varje gång. nu har jag lovat både min familj,mig själv och mina kontakter inom psykiatrin att jag aldrig mer ska göra det. Det finns bra hjälp att få. Du ska inte behöva må så dåligt.En bra samtalskontakt är guld värt och det finns inom psykiatriska öppenvården, depressionsmottagningen, det kan också heta affektiva mottagningen. Vet du inte hur du ska nå dem så ring sjukhusets växel dom vet. Det är deras jobb att se till att du får hjälp. Ibland måste man gå länge det är olika från person till person. Jag har haft samma kontakt en längre tid och hon är verkligen en skatt. Lycka till nu med allt.Du ska se att det ordnar sig.Så här dåligt ska du inte behöva må , det finns hjälp att få men du måste söka den. Kram på dig. Yoki

Annons
Annons
Annons