Varför bör du sluta röka och hur gör man?

Skadliga effekter av rökning

Tobaksrökning är den största, enskilda, förebyggbara orsaken till sjukdom och död i vårt land. Uppskattningsvis dör 6 500 personer årligen en förtida, onödig död i Sverige. Livslång tobaksrökning leder i genomsnitt till cirka tio förlorade levnadsår jämfört med den som aldrig rökt.

Hur farlig är rökning?

I jämförelse med icke-rökare löper rökare:

• Två till sex gånger högre risk att få en dödlig hjärtsjukdom. Högre risk för yngre rökare.
• Tio till tjugo gånger högre risk att drabbas av lungcancer.
• Flera gånger högre risk för cancer i munhåla, svalg, matstrupe, bukspottkörtel, njure, urinblåsa och livmoderhals.
• Två till tre gånger ökad risk att drabbas av stroke och magsår (som läker sämre än hos icke-rökare).
• Två till fyra gånger ökad risk för fraktur i höft, handled och ryggrad.
• Två gånger ökad risk att få grå starr.

Andra problem med rökning är nedsatt lukt- och smaksinne, ökad tendens till rynkor och personer med diabetes som röker får lättare njurskador. Barn till föräldrar som röker har lägre födelsevikt, löper större risk för mental retardation, får oftare luftvägsinfektioner, sämre lungfunktion, ökad tendens till kronisk öroninflammation och större risk att själva bli rökare. Passiv rökning ökar risken för bland annat lungcancer och hjärtsjukdom.

Hjälper det att sluta?

Vid rökstopp minskar risken för död och hjärtinfarkt hos män och kvinnor med hjärt-kärlsjukdom, risken minskar för stroke och lungförändringar som kronisk bronkit. Nedsatt lungfunktion förbättras. Personer som slutar röka vid 35 års ålder ökar sin förväntade levnadsålder med 6–8 år. Rökstopp kan öka livslängden även för dem som slutar röka efter 65 års ålder.

Hur gör man för att sluta röka?

Att du är motiverad är avgörande om du ska kunna sluta röka. Du måste verkligen önska att sluta röka. Innan du slutar bör du göra en kartläggning: Hur, hur ofta och i vilka situationer röker du? Har du försökt att sluta förr? Vad hjälpte dig? Vad ledde till återfall?

Du bör utveckla en strategi. Bestäm dig för ett datum – helst inom två veckor. Trappa gradvis ned till den dagen och arbeta målmedvetet med att ändra rökvanorna. Informera familj, vänner och arbetskolleger och be om förståelse och stöd. Undvik att röka på ställen där du tillbringar mycket tid under perioden innan du slutar (till exempel hemma, i bilen). Totalt rökstopp är helt nödvändigt – du kan inte tillåta dig ett enda bloss efter slutdatum. Om den äkta hälften/sambo röker, kan det vara förnuftigt att sluta samtidigt och eventuellt på förhand enas om speciella strategier för att undvika smittoeffekten.

Tänk ut åtgärder för att hindra återfall: Undvik risksituationer. Utveckla alternativa tillfredsställande vanor. Känn igen abstinenssymtom som irritabilitet, trötthet, koncentrationssvårigheter, röksug. Var medveten om att du kan komma att gå upp i vikt; fyra av fem ökar något i vikt. De flesta går upp 2–3 kg. Alkoholintag är sammankopplat med återfall och under den period du försöker sluta kan det var förnuftigt att hålla intaget på ett absolut minimum. Använd dig av din läkare eller annan vårdpersonal aktivt under perioden då du försöker att sluta. Dessa kan vara värdefulla stöttepelare och du kan berätta om problem som du upplever under resans gång.

Finns det läkemedel som hjälper?

Studier har visat att behandling med nikotinersättning ökar frekvensen att lyckas vid rökstopp. Nikotinersättning kan vara särskilt viktig för den som röker mer än 10–14 cigaretter per dag. Nikotin kan till exempel tillföras i form av plåster, tuggummi och tuggtabletter (alla receptfria). Plåster ger en jämn och ihållande nikotintillförsel och är lämpligast när det gäller att reducera ett abstinensbetingat sänkt stämningsläge och ett långvarigt rökbehov. Tuggtabletterna spottas ut efter cirka 30 minuter och ger ungefär samma koncentration av nikotin som en medelstark cigarett efter cirka en halvtimme. Numera finns även munsprej och munpulver. De är lämpliga mot akut insättande röksug.

Andra läkemedel vid rökavvänjning är bupropion och vareniklin. Båda kräver recept och om de kombineras med motiverande stöd och uppföljning ingår de i läkemedelsförmånen.