Medlemskrönika: När jag slutade röka


Publicerad den: 2009-08-20

Annons

Jag började röka då jag var 12 år och hade egentligen sedan dess varit en riktig storrökare med röd Prince som favoritmärke och de första 18 åren så rökte jag ungefär ett paket per dag. Även min man rökte och är rökare fortfarande. När jag sedan blev gravid för andra gången så drog jag ner på rökandet och höll mig därefter till ungefär ett halvt paket om dagen.

Vi provade vid olika tillfällen att sluta men jag blev så fruktansvärt deprimerad så jag sa att jag inte skulle sluta röka förrän jag visste att jag skulle sluta för gott. Sen lät jag dagar och år passera tills den här kvällen i oktober 2006. Jag står ute på balkongen och drar i mig en cigarett samtidigt som mina tankar går till min kompis son, som 4 månader tidigare fått veta att han hade 6 månader till 5 år kvar att leva. Han hade fått en hjärntumör, vid en ålder av 15 år.

Då, som en blixt genom en klarblå himmel, bestämmer jag mig för att sluta röka, det finns inte ens minsta lilla tvivel utan jag går in och säger till min man, redan innan jag hunnit stänga igen dörren att nu har jag bestämt mig, jag ska sluta röka. Den andra saken jag gör är att ringa upp mina föräldrar och berättar den glada nyheten. För deras del var det verkligen en glad nyhet, de har tjatat om detta i flera års tid.

En rökare kan aldrig försvara den fara man själv utsätter sig för, inför ett barn, som i det här fallet är en 15-årig kille (som aldrig provat att röka eller dricka) och som absolut inte bidragit själv till den sjukdom han fått. Han har inget val, medan vi står där och utsätter oss själva för risken att dö i förtid, fast vi egentligen kan sluta precis när och om vi själva verkligen vill. Men han kan inte överleva sin sjukdom hur mycket han än själv skulle vilja. Hur kan man vara så dum att man står och spelar roulett med sitt liv precis som om det inte var värt någonting, medan han gråter sig själv till sömns i vetskap om alla saker han aldrig kommer att få uppleva.

Jag vet att rökare inte är dumma, inte i den bemärkelsen. Ett bättre ord kanske är naiv, man tror att man kan sluta röka när man vill men upptäcker att så är inte fallet. De flesta börjar dessutom röka i tidig ålder och man tar inte gärna emot goda råd från andra i den åldern. Sen vet man inte hur fort man egentligen blir beroende, och nikotinberoendet är inte att leka med. Det är alltid lätt för en som aldrig har rökt att säga att det ”bara är att”, lika lätt som det är för en normalviktig att säga till en överviktig att ”det är bara att”. Men det finns ingen som vet så mycket om att sluta röka eller om rökning som en rökare, eller en som vet så mycket om hur man ska gå ner i vikt och hur man ska leva hälsosamt, som en överviktig.

Jag satte ett datum långt fram för att få tid att planera och klura ut hur jag skulle lägga upp mina dagar. Så den 14/1-2007, drog jag mitt sista bloss och har aldrig provat att röka en enda gång sedan dess.

Jag slutade röka, inte enbart för 15-åringens skull utan även för alla andra människor som får en obotlig sjukdom som dom själva inte kunnat råda över. Den dagen jag dör ska ingen kunna säga att det var på grund av att jag rökte. Och nu har jag verkligen gett mig själv den chansen eftersom jag idag har varit rökfri i exakt 2 år och 6 månader och 2 veckor och 5 dagar. Och jag hoppas att ni som står i startgroparna till att sluta röka eller snusa också ger er själva den chansen till ett nytt och innehållsrikt liv. Det är tufft, men ni är också tuffa och kan klara av det ni föresätter er att göra om ni bara ger er den på det och framför allt, att ni hittar er egen motivation. Och med de orden så önskar jag er ett Lycka till på vägen.

/Maria Lundmark Hällsten

&nbsp

Annons
Annons

Vill du också skriva en medlemskrönika? Kontakta Netdoktors redaktion:
redaktionen@netdoktor.se


Annons
Annons
Annons
Annons