Benskörhet – läkemedel

Behandlingen av benskörhet (osteoporos) kan ha olika mål. Det kan vara att förebygga benskörhet hos unga kvinnor som löper hög risk att drabbas, att bromsa utvecklingen hos patienter som har fått diagnosen, eller för att lindra besvären.

Generellt har egenbehandlingen stor betydelse. Fysisk aktivitet, sunda kostvanor, rökstopp och fallförebyggande åtgärder är viktigt, både för att förebygga benskörhet och för att bromsa utvecklingen.

När ska man använda läkemedel?

Läkemedel kan motverka benskörhet på två sätt, antingen genom att minska nedbrytningen av benvävnad eller genom att öka uppbyggnaden. De flesta läkemedel som används i dag verkar genom att minska nedbrytningen. Man säger att de är resorptionshämmande.

Kalcium och D-vitamin

Kalcium är en av de viktigaste byggstenarna i skelettet, och för lågt intag kan bryta ned benvävnaden och leda till benskörhet. Dagsbehovet av kalcium är 800–1200 mg kalcium per dag. Ett glas mjölk innehåller ungefär 120 mg kalcium. Dagsbehovet av D-vitamin är 400–800 IE (internationella enheter). Människor får i sig D-vitamin genom solexponering samt från kosten (bland annat fet fisk och D-vitaminberikade mejeriprodukter).

Tillskott av kalcium och D-vitamin rekommenderas till personer med benskörhet som behandlas med specifika osteoporosläkemedel (till exempel bisfosfonater) och till personer där man kan misstänka kalcium- och D-vitaminbrist; vid dåligt näringsintag, vissa tarmsjukdomar, mörkhyade som bär heltäckande klädsel samt äldre som knappt vistas inomhus.

Bisfosfonater

Detta är den rekommenderade behandlingen för de flesta patienter med benskörhet. Bisfosfonater hämmar nedbrytningen av benvävnad och ökar benmassan i ryggkotor, lårbenshals och lårben. På så sätt skyddar de mot frakturer till följd av benskörhet. Det finns olika typer av bisfosfonater, men man har inte kunnat visa på några väsentliga skillnader mellan de olika preparaten. Det är oklart hur länge man bör använda bisfosfonater, men det är vanligt att rekommendera minst tre års användning, och i enstaka fall så länge som tio år. 

Upptaget av bisfosfonater från tarmen är mycket lågt, bara 1–10 %, och om läkemedlen tas tillsammans med mat, andra läkemedel eller annan dryck än vatten kan upptaget bli närmare noll. Därför måste tabletterna sväljas ner med vatten och får inte tas i samband med andra läkemedel eller måltid. Man bör ta läkemedlet på morgonen minst en timme före frukost, för att vara på den säkra sidan. Det vanligaste är att man tar läkemedel med bisfosfonat en dag i veckan.

Inom de närmaste timmarna efter intag av bisfosfonater ska inte kalciumtillskott, kalciumrik dryck eller föda intas eftersom det blockerar upptaget. Om man har den variant av bisfosfonat som bara tas en gång i veckan, är det säkraste att hoppa över intag av eventuellt kalciumtillskott den dag i veckan som man tar läkemedlet.

Man måste sitta upprätt när man sväljer tabletten för att undvika att den blir liggande i matstrupen och irriterar slemhinnan. Vissa kan få magbesvär av preparaten. De preparat som man bara tar en gång i veckan tycks ge färre biverkningar.

Bisfosfonat kan också ges som infusion, direkt i blodbanan, och behöver då bara ges en gång per år.

Denosumab

Denosumab är ett alternativ till bisfosfonater. Denosumab skyddar mot höftfrakturer och kotkompressioner vid benskörhet genom hämning av nedbrytningen av benvävnad och ökning av benmassan. Läkemedlet ges i spruta var sjätte månad, och behandlingen är livslång.

Läkemedel vid mycket hög frakturrisk

Vid mycket hög frakturrisk, om man till exempel har haft flera kotfrakturer och har mycket låg bentäthet, rekommenderas i sällsynta fall läkemedlen teriparatid eller romosozumab. Dessa läkemedel ges som sprutor under huden dagligen i 18 månader (teriparatid) eller en gång i månaden i 12 månader (romosozumab). Förskrivningen sköts av en specialist i osteoporos.