Sexuell dysfunktion under klimakteriet

Vad är sexuell dysfunktion under klimakteriet?

Sexuell funktion innefattar både sexuell lust och kroppslig förmåga. Sexuell lust och sexuell stimulering kan leda till känslomässig och/eller kroppslig upphetsning. Ofta men inte alltid samspelar funktionerna.

Sexuell dysfunktion är vanligt och förekommer i alla åldrar och oavsett kön. Man delar in sexuell dysfunktion i fyra huvudgrupper:

• Nedsatt sexuell lust
• Brist på upphetsning
• Orgasmstörning
• Sexuella smärttillstånd hos kvinnor.

Det är ofta flera faktorer som samspelar. Denna text behandlar de tillstånd som kan vara bidragande till sexuell dysfunktion under och efter klimakteriet, övergångsåldern.

Sexuell dysfunktion är vanligare med stigande ålder. En amerikansk studie uppgav hälften av kvinnorna i klimakteriet någon form av sexuell dysfunktion men bara en liten andel upplevde större problem. 

Orsak

Många faktorer påverkar sexuallivet. Vanliga bidragande orsaker kring klimakteriet är förändringar i hälsotillstånd, hormonella förändringar, tidigare sexuell funktion, sexuell dysfunktion hos partnern, förändrade livs- och parförhållanden, kvinnans förväntningar på sexuallivet under denna period i livet och acceptans av kroppsliga och psykologiska förändringar.

När menstruationen upphör faller östrogennivån i kroppen snabbt. Den låga östrogennivån efter klimakteriet gör slemhinnan i slidan tunnare och torrare, vilket kan orsaka obehag vid samlag. Effekten av östrogen på den sexuella funktionen är komplex.
Låga östrogennivåer kan ge påverkan på kroppsliga sexuella reaktioner (blodansamling och lubrikation (ökad fukt) i underlivet men man har även sett att det kan fungera normalt även hos individer med låga östrogenivåer förutsatt att den sexuella stimuleringen och upphetsningen är tillräcklig. Testosteronnivåerna blir också lägre och kan ha betydelse.

Östrogenbristen kan bidra inkontinens och svaghet i bäckenbotten med framfall som kan påverka sexuell lust och förmåga.

Vissa läkemedel framförallt antidepressiva läkemedel kan bidra till sexuell dysfunktion. Om man misstänker det bör man rådgöra med vårdpersonal.

Diagnos

För att ställa diagnosen krävs det att individen själv uppfattar tillståndet som ett problem. Ofta räcker samtal och beskrivning av problemen för att ställa diagnos. Vid behov görs en gynekologisk utredning som kan visa  sköra slemhinnor och i vissa fall svaghet i bäckenbotten eller framfall. Blodprover behövs i regel inte.

Behandling

Ofta består behandlingen av sexologisk rådgivning och/eller hormonbehandling.

Östrogen lokalt. Kan ges i slidan i form av kräm, tablett eller vaginalt inlägg. Då uppnår man en betydande lokal effekt, men minimal effekt på kroppen i allmänhet. Behandlingen minskar torrhet i slidan och ger mindre smärtor vid samlag. Ingen av behandlingsformerna påverkar den sexuella lusten.

Övrig hormonbehandling. Tablettbehandling med hormonbehandling i klimakteriet så kallad menopausal hormonterapi (MHT) ges främst vid värmevallningar och uttalade symtom. Östrogen har betydelse för sexuell funktion men det saknas vetenskapliga bevis för effekt på sexuell lust. I vissa fall används andra hormonpreparat (tibolon) eller testosteron, det är preparat som då i regel förskrivs av gynekolog. Testosteron kan ha effekt på sexuell dysfunktion och men det finns inget preparat som är avsett för kvinnor. Det kan också finnas risk för biverkningar.

Prognos

Sexuell funktion och upplevelse är individuell och komplex. Många upplever förbättring av ett samtal kring problematiken.