Fråga: Hur skall jag bli av med min kondylom?

I likhet med andra vårtor orsakas kondylom av virus. Den här gruppen av virus heter humant papillomvirus, HPV. De virus som orsakar kondylom liknar de virus som orsakar vårtor på fötter, händer och andra ställen på kroppen. Kondylom smittar ganska lätt och de flesta som har eller har haft en sexualpartner med kondylom blir smittade med virus. Det är vanligt att man blir smittad efter bara ett oskyddat samlag. Ofta finns virus utan synliga vårtor och då kan man smitta eller bli smittad utan att veta om det. Men man smittar förmodligen lättare om man har vårtor och smittsamheten tycks öka ju fler och större vårtor man har.

Kondylom är en ofarlig typ av vårta som nästan bara förekommer i underlivet och kring ändtarmsöppningen. Både män och kvinnor kan få kondylom. Man smittas i stort sett bara när man har sex. Smittan överförs framför allt bland unga män och kvinnor åren efter sexdebuten. Synliga vårtor drabbar mest unga i åldrarna 15-30 år och blir mindre vanliga senare i livet. Kondylom är en av de vanligaste sexuellt överförda sjukdomarna i Sverige.

Om man blir smittad eller inte och om man får vårtor eller inte beror också på det egna immunförsvaret. Till exempel är immunförsvaret nedsatt under graviditet och en virusinfektion kan då göra att fler och större vårtor bildas. Dessa går dock tillbaka av sig själva när moderns immunförsvar återgår till det normala efter förlossningen.

Vårtorna kan se ut på olika sätt. De vanligaste är flikiga eller rundade och lätt upphöjda. De är ofta hudfärgade eller rosa, men kan även vara vitaktiga, röda eller pigmenterade. Oftast har man flera vårtor samtidigt. I en del fall kan vårtorna sitta mycket tätt och växa ihop så att det ser ut som enstaka mycket stora vårtförändringar.

Kondylom kan finnas både på slemhinnor och på hud. Hos män är kondylom vanligast i fåran under ollonet, på ollonet och på förhudens insida. Vårtor kan också förekomma på penisskaftet och i urinrörsmynningen.

Det finns flera olika sätt att behandla kondylom. Gemensamt för alla behandlingar är att de är inriktade på att ta bort vårtorna. De behandlar egentligen inte den virusinfektion som gör att vårtorna uppkommer, även om mängden viruspartiklar brukar minska efter behandling. Därför är det vanligt att man får nya vårtor. Ungefär en tredjedel får nya vårtor efter behandling. Man riskerar också att föra smittan vidare, trots behandlingen. Så småningom tar kroppens eget immunsystem i allmänhet hand om virusinfektionen, men det är inte säkert att det går fortare för att man har blivit behandlad.

Den vanligaste behandlingen är med receptbelagda preparat som innehåller podofyllotoxin, som Wartec och Condyline. De består av en lösning som man stryker på vårtorna med hjälp av en liten spatel. Wartec finns också som en kräm som kan vara lättare att använda, framför allt för kvinnor. Behandlingen pågår i allmänhet i tre dagar. Sedan har man ett uppehåll på ungefär fyra dagar. Därefter upprepas behandlingen en eller flera gånger. Det är vanligt att man blir röd och får sveda. Om reaktionerna blir kraftiga ska man avbryta. Efter behandlingen blir de flesta helt bra eller betydligt bättre inom någon månad. Enligt min egen erfarenhet kan även män med vårtor i urinrörsmynningen ofta med framgång behandlas sig med Wartec kräm. Man använder lämpligtvis en bomullspinne ("tops"). Först torkas urinrörsmynningen med ena sidan av "topsen" så att fukt från urin torkas bort. Sedan applicerar man krämen med den andra, torra ändan någon ½ cm in i urinrörsmynningen. Eventuellt överskott av kräm som hamnar på ollonet torkas bort med toalett papper.

Imiquimod, Aldara, är en kräm som stimulerar kroppens immunförsvar att ta hand om både virusinfektionen och vårtorna. Behandlingen tar längre tid, i genomsnitt ungefär två månader, och kostar mer än behandling med podofyllotoxin. Även med imiquimod är rodnad, klåda och sveda vanliga biverkningar. Jag har ingen erfarenhet av denna kräm vid vårtor i urinrörsmynningen.

Det finns också kirurgiska behandlingsmetoder, till exempel nedfrysning (så kallad kryobehandling), diatermi (stark upphettning med elektricitet), laser ovh borttagning med sax eller kniv.

Med undantag för vissa kryometoder görs kirurgiska behandlingar med bedövning eller ibland under narkos.

Vilken behandling som bör användas avgörs i samråd med läkare.

Med vänliga hälsningar

Geo von Krogh, docent

---