Forum Sex & relationer


ska jag skilja mig

Jag har varit gift i 12 år och har två barn på 9 och 10 år. jag vet inte hur jag ska göra längre, efter vårt yngsta barns födelse så tappade frun sexlusten. jag trodde att det var för tidigt inpå födseln. efter nåra månader så försökte jag att höra med henne om det var nåt fel. hon lovade mig sex snart men inte just nu, så har det hållt på i många år. vi har haft sex ca två ggr om året,(och de gångerna känns det som jag nästan våldtagit henne) vi har aldrig någon barnvakt eller hjälp från någon annan,allt har vi fått göra själva. hon är alltid trött och sur. jag har ansträngt mig i många år att vara gullig mot henne med middagar fixat överraskningar och mycket annat. jag känner att jag aldrig får nåt tillbaks. jag får inte krama om henne eller bara nuddas när man går förbi varandra i hemmet. jag känner att vi bara har en kompis relation. vi är väldigt överrens om mycket i hemmet tex barn uppfostran mm. vi funkar bra som familj och allt flyter på . vi bor i ett fint hus i ett fint område. på ytan är allt perfekt. det enda som saknas är kärlek. det tär på mig varje dag,när jag tänker på att det ska vara så här resten av livet. i våras kände jag att jag inte orkar längre. jag slutade fjäska för hennes gunst. då först efter en månad undrade hon varför jag var så likgiltig. förklarade återigen att jag behöver sex och kärlek. hon lovade att hon skulle skärpa sig. tiden gick inget hände. började surfa på dejtingsidor. och fick kontakt med en tjej . hon har allt som min fru saknar och vi har talats vid på telefon många gånger. vill inte va otrogen (men det kanske man redan är?) problemet är att jag är en feg stackare som inte bara säger till frun att jag vill skiljas. jag tänker mycket på barnen och huset ochn även på hur frun ska klara sig utan mig. jag tjänar 3ggr mer än hon och det finns inga lägenheter i närheten som hon skulle ha råd med. jag vill ju inte att mina barn ska behöva flytta över hela stan varannan vecka. jag känner mig djupt olycklig och vet inte hur jag ska göra. orkar inte ha det såhär längre, måste få känna mig lycklig igen. frågan är om det är värt det. svara mig, jag behöver verlkligen råd.

Det du måste gøra ær att få henne att innse allvaret i hur olycklig du ær och att du har børjat få tankar om skiljsmæssa. Skriv ett brev till henne dær du førklarar hur du ser på erat førhållande.


be henne dærefter svara dig med ett brev


det känns konstigt att skriva ett brev. vill mer veta om det är en hopplös situation jag är i


Hej ! Läste nyss ditt inlägg. Det var verkligen ett rop på hjälp, kände igen varje mening, frustrationen, sorgen, besvikelsen, tomheten, önskan bort, rädslan.... Det är bara det att jag är spegeln, dvs kvinnan. Samma sak hände mej efter vår sons födelse för 13 år sen. Har många, många gånger fösökt förstå vad som blev med mej. Vad som blev med oss. Jag kan bara berätta min erfarenhet. Du ser och förstår att det är något som inte står riktigt rätt till och du har försökt råda bot på det med gullighet. Ansatsen är god, men på mej fungerade inte på mej det inte, fick mest urdåligt samvete. Nu fattar hon inte vart gulligheten tog vägen, bekräftelsen försvann. Du är förtvivlat trött kanske. Om jag så här i efterhand skulle kunna backa tillbaka tiden, med det jag tror mej veta idag, då skulle jag ha sagt till min man, ungefär så här: Mitt jag är ockuperat. Håll i mej, tvinga mej att se dej. Ta mej stenhårt i handen och släpp den inte förrän vi sitter i mottagningsrummet hos psykologen/psykiatrikern/familjerådgivaren. Jag har en egentlig depression, men vägrar, stenvägrar, att se det. Ingenting är fel, är bara trött. Jag kommer att bli jättearg på dej att du överhuvudtaget sätter mej i en sån situation, att du bara tar ordet läkare i din mun. Men stå på dej, få mej att inse att det inte är något konstigt, underligt eller att det är nåt fel på mej. Känns det farligt ? Läskigt att överhuvudtaget öppna en sån dörr ? Är vi konflikträdda ? Svar, ja. Som du förstått så hade jag en allvarlig depression. Min man lade ansvaret på sig själv för mitt välmående. Och slog förstås huvudet i väggen, det går inte att ta på sig en "skuld" som inte finns. Jag å min sida försökte hela tiden kompensera honom det bristande sexintresset med att se till att det yttre sköttes snyggt, rena barn, rent hem...och jag slet då för ont helt enkelt. Idag går jag på medicinsk långtidsbehandling, har fått rätt hjälp av sjukvården. Men, jag har varken velat eller orkat gå igenom någon sorts terapi. Det var ett enormt steg att bara lyfta telefonen och kontakta en läkare. Känner fortfarande panikångesten var från det tillfället. Är fortfarande gift, men vi har aldrig pratat om de vita pillren jag dagligen tar. Sorgeligt faktiskt. Men vi kommer kanske dit. Ja, absolut, det finns oceaner av hopp. Men, kanske ni skyggar för mycket för varandra. Du kan lita på att hon innerst inne förstår din situation men vet inte hur hon ska bära sig åt. Om du klarar av att hjälpa henne med det så hjälper du dej själv samtidigt. Det krävs massor med tålamod och konsekvens, åtminstone om din fru har samma obstinata läggning som jag har. Jag har slutligen insett att jag inte behöver känna mej stigmatiserad av min sjukdom. Det var min lilla berättelse, du får ta det för vad det är. Vill ändå ge dej en sorts vänlig kick i baken, ni har väl antagligen också tappat bort det goda samtalet er emellan. Brev hjälper inte, nätkontakter, det är att överskyla och trösta sig själv. Till slut, önskar jag er alla fyra, att det löser sig. Jag vill att du kommer hit till nätet och berättar för mej hur det går // xxx


Hmm... du ifrågasätter om du är värd att känna dig lycklig.....! Ja, det är du! Du är absolut värd att känna lycka i livet. Hur du ska nå dit är ett arbete du har framför dig. Barn mår bra i en skilsmässa om det blir 2 föräldrar som mår bra på varsitt håll i stället för att vara olyckliga tillsammans. Hur du ska gå till väga.... ja, det måste du själv känna fram. Att du är feg.... ja, vi har alla en rädsla inom oss att det inte ska bli bra, det vi är på väg att göra. Jag kan säga så här, som kvinna och ha fött barn och gått igenom en skilsmäss då barnen var 9 och 12 år så..... är mitt liv lyckligt idag. Det var inte mig eller min man det var "fel" på.... det var "oss". Vi kvinnor vill till 98% ha en man som vi älskar och att vi tillsammans har ett fint och skönt sexliv. Vi behöver båda intimitet för att må bra. Vårt behov av bekräftelse är så stort att vi blir otrogna i stället för att skilja oss. Och detta för att vi tror att det funkar praktiskt men inte känslomässigt. Men inom var och en gnaver saknaden av ömhet och kärlek. Livet är inte så långt att vi har tid att spilla på något som vi egentligen inte tror kommer att funka inom snar överblickbar framtid. Mitt personliga råd blir att skriva ner alla möjligheter. Stryk sedan dom som nog inte funkar i verkligheten och prata igenom det hela med varann. Lyft erat problem till ytan och se om hon har några förslag. Som det verkar nu så är det så mycket press på sexbiten att det problemet måste hamna i ett större sammanhang. Trivs hon? Vad vill hon? För det är ju så, vi kvinnor mår inte heller bra utan bra sex. Våra hormoner måst också få komma i gungning, annars blir vi buttra, bitchiga och gnälliga. Hennes del i huset kanske kan omvandlas till en insatts i en lägenhet för henne. Barn är så känsliga för föräldrarnas förhållande till varann så.... man kan vara bra föräldrar trotts att man är skilda. Det går att låta bli att smutskasta varann, dom älskar ju både mamma och pappa lika mycket. Barn ska inte behöva välja. Hur du ska göra...? Känn efter! Sedan är det ju så att tankar och känslor jobbar på olika sätt i kroppen. Du kan aldrig lura kroppen på vad den känner, men dina tankar kan dra iväg åt fel håll.....eller? Lycka till!


vi har båda svårt för att prata med varann. det går hela kvällar framför tv n då vi inte säger ett ord till varann. de enda saker vi pratar om är praktiska saker. jag förstår givetvis att hon måste må bra för att kunna ha sex med mig,men jag har supportat henne med allt för att hon ska må bra. men när man aldrig får någon uppskattning tillbaks så tröttnar man till slut. just nu är jag så vansinnigt trött ,på både henne och mig själv. Om jag fortsätter att jobba på med förh så känns det som att vi ramlar in i gamla hjulspår igen. Vi har faktiskt varit hos en familje rådgivare. han sa att vi förlorat det goda samtalet oss emellan. vi gick dit två ggr men jag tyckte inte vi kom fram till något,och inte heller frun,hon ringde själv och bokade av nästa samtal. vi är inga ovänner på nåt vis,men jag känner att jag behöver kärlek och omtanke. vet ju inte heller om jag blir lyckligare av att bo ensam. vi går här hemma och låter dagarna rulla på .allt fungerar. vill fråga lillanne: är du lycklig i ditt äktenskap nu? jag ska prova det som eppelpaj föreslog,och skriva ned möjligheter. idag har det varit en bra dag,har haft mycket på jobbet och fullt upp sedan jag kom hem. då hinner man inte grubbla så mycket. men känner när jag sitter här och skriver att det växer en klump i magen och tårarna svider i ögonen. varför är det så jobbigt? har så svårt att se klart hur mitt liv kommer bli. Man vill ju alltid kolla upp vart vägen leder innan man svänger in på den. jag är i normala fall inte konflikt rädd utan säger alltid vad jag tycker,men i detta samanhang får jag inte ur mig ett ord. nån som vet hur jag ska kunna ta reda på vad jag verkligen känner för frun. nåra handfasta tips kanske. tycker ofta att hon snäser åt mig och jag blir ofta då tyst och går min väg. tror nog att det vore lättare om vi skrikit åt varann istället,då hade vi ju åtminstonde vetat vad vi står. men jag har aldrig velat gräla och skrika,för vad hjälper det. jag tror nog att frun håller tyst också för att hon är rädd att jag ska lämna henne. jag räds för att ta upp allt till ytan nu när det snart är jul och så,samtidigt som jag riktigt känner hur dåligt jag mår av detta. det känns som det blir svårt att älska henne när det här har gnagt inom mig så länge. jag vet vad kroppen vill.. men det känns nästan som en omöjlighet att komma dit med henne. vi har nog tappat respekten för varandra, vi säger inget direkt elakt till varandra men vi är båda likgiltiga för varandra.. det blev riktigt uppenbart på semestern i somras, när barna sprang iväg och vi satt där själva på terassen,så blev det helt tyst. det var nog då jag riktigt kände att jag inte vill leva i den situationen nåt mer,det måste ske en förändring. är det mig det är fel på? ger jag upp för lätt? och kommer jag verkligen må bättre om jag skulle skilja mig? det är ju inte säkert att man hittar nån annan att leva med. usch jag pallar snart inte mer.. snyft...


Nær man tar en paus och ær ifrån varandra och sedan træffas efter en tid så brukar man kunna tænka klarare - se om man saknat varandra. Kanske du el. frun skal ta 1-2 veckor semester på varsitt håll. Var klar med att sæga till henne att du vill att førhållandet skall bli bættre och att ni ska tænka øver under den hær tiden hur ni kan få varandra till att bli gladare i varandra. Du kan sæga till henne att det ær uppenbart att ni två inte ær lyckliga - det ær ingen hemlighet.


Hej jag tycker att om du trivs i hemmet och kan tänka dig att ha en kompis relation med din fru, så ha det. Du ska sluta att fjäska för henne hon har fått sina chanser. Jag heter Kinna och är en kvinna på 50 år, vi har haft sex problem i vårt äktenskap som nu varat i 18 år, men vi lyssnar på varandra och går till botten med det varje gång, vi har väl haft ca 3 gånger sex problem på dessa år. och alla gånger så har vi löst det, för vi lyssnar på vad den andre säger. Så nu säger jag till dig, din fru vill inte ha dig som en Man, utan du kan med gott samvete börja dejta den andra kvinnan, om hon är med på att just nu vill du inte lämna din familj, du trivs med barnen och kan hantera din roll som kompis i hemmet.. Jag tror att du kommer att vara en exemplarisk älkare med din nya kvinna, och även känna att du blir ännu bättre far, för att ha sexuella känslor uppdämda är inte bra för psyket, jag vet har varit där.. Det hela är ändå hur du känner att du vill leva.. din fru slipper ditt tjat om sex, så hon blir nöjd, och du får sex och då blir du nöjd.. Hoppas du inte tar illa vid dig av mitt svar, men det är ärligt från mitt hjärta. Lycka till med vad du änn gör. Kinna


svar till kinnaz, tack för ett ärligt svar,det uppskattas. berätta gärna vad ni hade för problem och hur ni löste det,om du vill förstås. vet inte om jag skulle trivas i en kompisrelation. jag känner att jag vill älska och bry mig om och också bli lite om pysslad tillbaks. men visst allt utom vår relation fungerar ju bra. jag tror också att det inte är bra att vara sexuellt hämmad. när det gått för lång tid emellan gångerna så blir man lätt desperat. då orkar man inte få till allt rätt. då vill man bara ha sex. när jag själv inte fått det,så börjar man leta fel på sig själv. vårat problem ligger mycket i att ingen av oss vill prata om det. vi har haft så lite egentid de sista 10 åren så det känns som vi växt ifrån varandra. vi känner inte varann känslomässigt längre. kanske en bra ide att skaffa en älskarinna. håller nog med, jag skulle uppskatta henne till tusen och älska med henne.jag har haft så mycket att ge ,men aldrig fått möjligheten- men på ett sätt skulle det kännas konstigt om frun visste om det. typ så här: hej då gumman ,jag sticker till älskarinnan en stund,men är nog hemma till middan. eller vad? jag vill nog leva ihop med nån som ger mig kärlek mm. tror du efter det du läst om allt jag skrivit att det finns nån chans att jag och frun hittar tillbaks till varandra. som det känns nu,så vill jag inte ha henne. men om hon blir som hon var före barnen så vill jag satsa. tror nån att man kan återfinna de åren eller är det kört. jag inser ju att vi måste prata om vår relation. men jag bävar inför det. jag vill ju inte vara osams men hur jag än gör så blir det svårt att bryta upp. min önskan vore om vi diskuterade sakligt och kom fram till vad som borde göras. jag tror ju inte hon heller är lycklig..


Jag levde som du i många år fast det var jag som inte ville. Det är svårt när man inte kan tala med varandra men om du inte spelar med öppna kort så blir det värre. Tala om vad du känner och varför! Om du verkligen vill fortsätta ditt Äktenskap eller avsluta det på ett bra sätt, säg att du vill att ni tar hjälp av en familjeterapeut. Då har du gjort vad du kunnat och kan förhoppningsvis ta ett rätt beslut. Det är inte rätt emot en själv att leva utan kärlek och närhet och absolut inte för barnens skull.De förstår mer än man tror,att bryta upp är aldrig ett lätt beslut men gör det innan du går till en annan.


vi har idag bestämt oss för att ta en paus(det betyder väl samma sak som att göra slut)har aldrig hört om någon som blivit ihop igen efter ha haft en paus. jag är mycket ledsen men på ett sätt också lättad. nu är frågan vad händer nu. hon sa att hon vill skaffa en lägenhet och jag ska bo kvar i huset. inte lätt att tänka klart nu men jag tror det kommer bli bra..kanske????


Kan inte rekommendera älskarinnan. Var i en liknande situation som dig för 10-12 år sedan. Nästan celibat i 5 år. Min man var ointresserad av sex och jag försökte allt jag kunde hitta på inklusive att vi var hos familierådgivare varannan vecka en hel vinter. Mannan ville inte separera och jag var inte stark nog att ta det beslutet ensam att driva igenom att vi skulle flytta isär och barnen bli skilsmässobarn. Jag hittade en älskare. Det var väldans skönt! MEN det är inte allmänt accepterad att "vara otrogen" de allra flesta i denhär delen av världen (kanske även en själv?) dömer detta som något fult och man får smyga, ljuga, hålla tyst.. och det är inget gott liv att behöva hålla på så, då måste man hålla koll på vem man berättat vad för och inte... Nejtusan. Inget jag gör igen. Ett år senare flyttade jag till ett eget hus, barnen bor växelvis. Det var 10 år sedan nu, barnen är välmående välfungerande ungdomar, exet och jag mycket goda vänner. Båda har nya relationer som är mycket bättre än den "gamla", så här i efterhand är det helt klart så att det var absolut rätt beslut att separera. Att avsluta en relation är inte nödvändigtvis ett misslyckande!


frun sa att vi skulle ta en paus,men när jag försöker hjälpa henne att hitta lägehet så är hon inte ett dugg intresserad. kan väl förstå att hon inte bara vill rusa iväg ,men jag känner det som ett tillfälle att känna efter var man står. och drar vi på flytten för länge så är det i samma hjulspå som förut. vill fråga iwh om du nu bor i hop med den älskare du hade i ditt förhållande.eller har du hittat en annan man.? någon som vet om min fru kan få bostadsbidrag om hon flyttar till en egen lägenhet även om hon fortfarande är gift med mig? eller hur gör man när man separerar rent praktiskt. berätta gärna hur ni gjorde. tack


Hej! Det verkar jobbigt, men skilja sig tycker jag låter drastiskt. Vad jag förstår är ni inte mycket ovänner utan har mer ett "vänförhållande" som det gärna blir med flera barn, jobb, hus, hem och allt som ska göras. Efter ett tag blir det en vana att ha det så. Jag kan bara tala för mig själv, men min uppfattning är inte att vi kvinnor tänker på sex på det sättet som män gör. Därför blir intiativförmågan ganska dålig, eftersom lusten inte "finns" utan väcks! Har du provat att föröfara henn då hon inte varit dödstrött? Ställa frågan: vill du ha sex är värdelös!! Troligen vill hon sova om hon är trött eller göra ngt annat om hon inte är det! Prova med att ge en härlig avslappnande massage med början på RYGGEN, och låt det få ta tid, ha gärna köpt en massage olja -typ weledas relaxing(Hälsokost) se till att det är varmt i sovrummet. Några tända ljus. Men låt INTE det hela gå ut på sex, utan försök bara hålla det till en kroppsmassage. Det är en väg att hitta tillbaka. Vill hon absolut så visst, men låt det inte bli avsikten! Ha inte bråttom! Ni verkar ju ha ett bra förhållande i övrigt så jag tror ni kan lösa detta med lite tålamod. (Som du visserligen haft, men du behöver också verktyg, att bara vänta leder ingenstans) Upprepa dessa stunder ngn gång i veckan och du ska se att det löser sig! Lite fräscha blommor skadar inte heller:) Men skippa den andra kvinnan, du kommer bara att jämföra henne med frun, och se alla fördelar hos den nya bekantskapen.. Då ser andra intressanta ut-men det är bara nyhetens behag, vardagen kommer smygande där också efter en tid. Du måste ge helhjärtat åt frun för att få till det här-och det går!!

Annons
Annons
Annons