Forum Sex & relationer


Omotiverad pojkvän

Hej på er! Jag är i 25-års åldern och är förlovad med min kille som är tre år yngre än mig. Det senaste året har han tappat all motivation till att komma framåt i livet. Han orkar inte ta tag sina inkompletta gymnasiebetyg, han orkar inte söka jobb "på riktigt" (han söker  3-5 jobb i veckan, men gör bara "halvfärdiga" ansökningar), han vet inte vad han vill jobba med/plugga till och han gör inga ansträngningar för att ta reda på det heller. Han har fastnat i att intressera sig för, och frodas i, sina hobbys: träning, dataspel och friluftsliv.Han bor hos mig gratis, bortsett från att han får betala ca 2500-3000 kr i månaden för mat (hans inkomst ligger på 3000 kr, som han får för att han söker jobb). Jag, å andra sidan, som är en långtidssjukskriven kvinna med psykisk ohälsa i bagaget, kämpar mer än vad han gör för att vi ska jobba oss mot ett liv något värdigare än en sketen etta med fallfärdiga möbler. Jag tar praktikplats efter praktikplats, pluggar upp mina gymnasiebetyg, planerar inför framtiden och försöker pusha på honom att gå samma väg som mig.Men han har fastnat i ett moment:22... Han vet inte vad han vill, så då gör han inget alls. Och eftersom han inte tar reda på vad det är han vill, så kommer han trampa kvar på samma ställe tills något fångar hans blick. Jag försöker prata med honom om det här, men jag märker att han tycker att det är jobbigt. Både hans handledare på AF och hans mor tjatar på honom ganska hårt om detta, så när jag väl frågar så blir han på dåligt humör och orkar inte diskutera saken. Vår inkomst är inte direkt något att hurra över då jag är sjukskriven... Min inkomst ligger på 6-7 tusen i månaden och jag vill ju såklart att vi ska få det bättre ställt och inte vara fast i den här lilla lägenheten hela våra unga liv. Jag har levt på existensminimum i den här lilla ettan i 5 år nu - jag börjar känna mig ganska nöjd. Jag vill vidare - men han verkar inte ha någon brådska.Jag vet inte riktigt vad det är jag vill få fram av det här inlägget... Är det kanske någon som har något tips på hur vi kan komma vidare i diskussionen/hur jag kan motivera honom? Vi älskar varandra och vill självklart kunna hålla ihop genom detta, men jag står mest och grubblar och oroar mig inför vår framtid och jag känner mig rätt ensam i detta. Synpunkter någon, som orkat läsa såhär långt? Tack!

Annons
Annons
Annons