Forum Sex & relationer


Forumtråd: Destruktivt förhållande? Vad göra?

Hej!

Jag behöver få lite tips och råd. Jag skulle kunna förhålla mig kortfattad men väljer att inte göra det, för att ni ska förstå det hela i ett större sammanhang. Så det blir rätt mycket text.

Jag och min flickvän pushar nu andra året tillsammans. Vi är "förhållandevis" unga, jag 28 och hon 24. Under vår tid tillsammans har vi hunnit med att resa utomlands, umgåtts med varandras kompisar och knutit nya kontakter - varför det också känns så tråkigt om det vi har byggt upp tillsammans inte skulle visa sig fungera alls. Hon liksom jag säger att vi älskar den andre och ja, jag har uppriktiga, sanna känslor för henne. Men väldigt många gånger känns det som om den inte är besvarad från hennes sida.

I ganska tidigt skede så valde jag (lite väl vågat) att flytta in hos henne på hennes dåvarande adress. Det var hennes idé, för att se om vi kunde "fungera att leva ihop". Men sakta därefter började jag upptäcka att hon hade ett extremt kontrollbehov. Hon kunde säga till mig i tid och otid om saker som var fel eller som hon anmärkte på att jag borde göra bättre. Det kunde gälla små saker som att räta till hallmattan till att ställa saker på sin rätta plats, även om jag själv hade mina egna saker på de ställen där jag ansåg att de borde vara. Som ett tydligt exempel på det så kan jag förstå att man t ex inte ställer tandborsten på vardagsrumshyllan, men att kommentera eller ändra plats på var jag ställer min tandborste eller övriga grejer i badrumshyllan känns bara onödigt - bara för att det inte passar in i hennes världsbild. Det är alltså egentligen små saker som egentligen inte borde vara av betydelse, men som ändå blir det i ett större sammanhang för att man så att säga "gör en höna av en fjäder".

En annan grej som jag också märkte av tidigt i relationen var att hon inte aktivt sökt närhet. När jag gav närhet eller ömhet, så drog hon åt sig benen (lättare beröring i soffan vid tevetittande) eller hakan (lättare kyssar mot halsen) och skrattade bort det med anledningen att hon tyckte att det "kittlas". I värsta fall kom det en spark rakt bakut i soffan. Jag kan förstå att hon inte gillar lättare beröring för vi är ju alla olika. Samtidigt vet jag inte hur jag ska ta steget till att närma mig henne. På något sätt känns det ändå som att lättare beröring eller smekningar är något som man gör för att behaga den andre - att helt enkelt visa ömhet och närhet, och måste alltså inte vara ett förspel till sex. Och även om upphovet är att inleda förspel, så vore det väl knappast särskilt attraherande att gå in med för hårda tag och därmed råka göra illa sin partner? En annan sak jag finner problematisk är att jag tycker situationen blir aningen pressad - att inte kunna söka närhet till henne när vi sitter i soffan och tittar på teve utan att vi då istället sitter i vardera ände (notera igen, hon söker inte ömhet eller närhet hos mig). Självklart har vi båda bättre och sämre dagar och jag ger henne all den egentid hon behöver. I texten kan det framgå som att jag är för på och inte ger henne tillräckligt med utrymme, men faktum är att det snarare är motsatsen.

Hon är också duktig på att fälla elaka kommentarer och pikar. Något som hon, i efterhand vid våra hetsiga diskussioner, sagt att hon inte menat. Det är alltså inte tal om konstruktiv kritik. När vi väl haft våra gräl, skyller hon sitt handlande på sitt mående och pms. Jag accepterar och förstår att pms är vardag för kvinnor och att man kan må dåligt därav, men anser inte att det är ett godtyckligt skäl att bete sig som en "bitch" (om jag får använda det uttrycket). Varför inte då istället säga rakt ut till sin partner att man har en dålig dag på grund av sin pms, och att man helst önskar egentid? Istället för att alltid hitta fel på precis allting? Och dessutom så har hon ju knappast pms konstant hela tiden, så att använda det som ursäkt känns därför ganska långsökt.

Vi bor idag på annan ort sedan ett halvår tillbaka, i en hyresrätt, då vi flyttat på grund av att flickvännen påbörjat treåriga studier vid ett universitet. Jag har själv sökt och fått arbete i närområdet. Men jag har det senaste halvåret känt mig nedstämd och allmänt emotionellt hämmad. Jag har fortfarande kvar känslor för henne, men känner samtidigt att då den inte alls är lika besvarad så känner jag mig mer i vägen för henne. Därför känns också flytten flera mil som ett dåligt drag, eftersom att jag istället känner mig som en slags "sugar-daddy" för henne medan hon studerar eftersom jag ju står för halva månadshyran. Detta på grund av att jag ju själv flyttade för hennes skull, för att hon skulle kunna förverkliga sina karriärsdrömmar. Det unnar jag henne självklart men att flytta till annan ort och samtidigt inte känna någon, medan hon själv skaffar sig nya vänner och kontakter genom utbildningen, blir ganska psykiskt påtagligt efter ett tag. Jag har såklart arbetskollegorna, men relationen till dom är inte alls densamma som ens kontakter i privatlivet - vilket ju i mitt fall är noll. Jag har alltså endast min flickvän att falla tillbaka hos, men jag förstår samtidigt att det inte är ett realistiskt scenario då både hon, liksom jag, ibland vill ha egentid eller umgås med andra.

För att återgå till det jag tidigare pratat om så ställer även min flickvän gärna krav på att jag bör klippa mig kort (jag har f.n medellångt men tjockt hår som jag kammar i en frisyr jag själv är väldigt nöjd med) eller rättar till och viker upp byxbenen när jag tagit på mig nya byxor. Hon vill gärna ta fram pincetten och "plocka" ögonbrynen på mig, något jag tillät till en början men sedan bestämt avsagt mig. Hon påtalar också alltför ofta om att jag bör ta upp hår som (och det är väldigt lite ska påpekas) jag lämnar efter mig i spygatten i duschen (ett krav som hon inte riktigt efterlever själv, då jag funnit en hel del hår i spygatten efter henne). Det här är väldigt små saker i ett större sammanhang, men kontentan är att hon alltför ofta håller på och "mammar" mig, vilket känns extremt osexigt och avtändande och det har jag även påtalat för henne, vilket gör henne obekväm såklart.

Jag städar (dammsugar, skurar golv) och håller så rent efter mig och oss båda som man kan förvänta sig i en normal relation. Hon gillar dock mer att tvätta kläder och har därför påtagit sig den rollen. Vi handlar och lagar gemensamma middagar, men vad mer kan egentligen begäras? Var gör JAG fel någonstans?
Eller är jag bara så pass känslosam och ostabil att jag anmärker på skitsaker? Hur tar jag upp detta till en diskussion utan att det urartar i ett jättestort gräl?
Lurar jag mig själv att fortsätta i samma destruktiva mönster (tanken om att "det blir bättre") eller bör jag, tråkigt nog, överväga att göra slut på vårt förhållande?

/Mvh nedstämd

Skriv ett inlägg i diskussionen
Annons
Annons
Annons