Forum Sex & relationer


Bara en 50-årskris?

Är 50 år och har varit tillsammans med min man i 35 år. De senaste två åren har han veckopendlat, eftersom hans tjänst blev förflyttad 30 mil bort. Flytta med har aldrig varit något alternativ pga att vi har våra barn och 2 små barnbarn här hemma. Vårt förhållande har varit lite sådär i ca ett halvår (vilket förmodligen mest beror på mig). Det som nu gjort allt ännu mera komplicerat är att jag för 3 månader sedan "träffat" en kille som jag verkligen känner att allt är rätt med. Vi började prata lite på internet för att sedan övergå till telefonsamtal och skype. Tog tyvärr steget att träffa honom, så vi har träffats 2 helger och allt har varit precis underbart... Min man känner också att nånting är fel och han mår inte alls bra heller. Till saken hör att han är världens snällaste och han älskar mig. Jag själv går bara omkring med en stor klump i hals och mage. Har så dåligt samvete för jag vill inte göra honom illa, vilket är precis det jag gör. Jag försöker att vara som vanligt när han kommer hem på helgen, för hans skull, men det fungerar inte längre. Jag mår skitdåligt flera dagar innan han kommer hem och när han väl är här hemma så är allt jättejobbigt. Jag vill inte känna så här och har ständigt dåligt samvete över att jag gör det... Jag vet att min man skulle bryta ihop fullständigt om jag berättade. Han har ofta sagt att han inte skulle kunna leva utan mig... Så jag är så orolig över hur han skulle reagera. Han skulle förmodligen också börja dricka då. Vill ju att han ska må bra. Men som det nu är mår vi ju inte bra någon av oss och otrohet och smussel är det värsta jag vet. Men kan man rå för hur man känner? Jag vill inget hellre än att satsa på det här nya, samtidigt som jag hoppas att det ska gå över och att allt ska bli som vanligt igen. Så hur gör man? Ska jag vara självisk och bryta upp trots att jag vet hur illa jag kommer att göra honom? Eller ska jag stanna kvar och hoppas på att det går över? Det sista blir nog väldigt svårt, för jag har aldrig känt så här starkt förut. Hoppas på råd. Kommentarer om vilken dålig människa jag är behövs inte, för det vet jag redan att jag är. Kanske någon annan har liknande erfarenheter?

Naturligtvis behöver du inte få kommentarer, som du säger, du vet redan själv vad du tycker om det du gjort. Frågan är inte heller varför detta hände och varför du gjorde som du gjorde. Att man inte kan rå för vad man känner är sant, men man kan alltid välja att gå vidare med känslorna eller vända dem ryggen innan det är för sent, eller hur... Som det är nu mår både din man och du själv dåligt. Hur mår din älskare? Har han det bra? Vad tycker han om situationen? Älskar du fortfarande din man eller känner du bara att du tycker synd om honom? Ingen kan döma någon varför en otrohet händer bara att det alltid är fruktansvärt för den som blir drabbad. Jag är inte den som kan säga vad du ska göra utan bara råda att tänka vad som är viktigast. Är det känslan, förälskelsen, nyhetens behag? Hur som helst går det inte att fortsätta som det är nu. Jag säger inte att det bästa alltid är att berätta, men det kräver att det upphör. Ska det fortsätta får man bryta upp. Det kommer att såra honom oerhört, men ju längre tiden går, desto svårare blir det för dig att säga något och för honom att förstå. Suck, det här kändes inte som någon hjälp alls. Jag hoppas det ordnar sig för er alla. Jag måste dock erkänna att mina känslor framför allt ligger hos din man. Lycka till.

Annons
Annons
Annons