Förändringar efter skilsmässa

Vid skilsmässor sker det förändringar, både för de vuxna och barnen. Innehållet i samvaron och formen av uppfostran ändras, och de vuxnas stabilitet vacklar. När barnet ska vänja sig vid det nya familjeförhållandet använder det ofta modern, eller sin vänskapskrets, som en fast punkt i tillvaron.

Uppdaterad den: 2008-04-12
Uppdaterare: Suzanne Lindström, barnmorska och sexualrådgivare

Annons

"Pappor kan man ändå aldrig räkna med", förklarar den 8-åriga Torkel. Hans mammas andra pojkvän har precis lämnat dem. Efter skilsmässan är barnet under en period ensam med sin mamma eller pappa. Senare upplever barnet nya vuxna eller barn, som antagligen också har gått igenom en skilsmässa. Även om skilsmässan har varit den bästa lösningen för alla parter, är det en stor förändring och kan vara en ofattbar upplevelse för barnen som involveras. Kontakter bryts och nya förhållanden ska etableras.

Samma svek som vid dödsfall

Barnen känner samma svek från de vuxna vid en skilsmässa som om någon av dem skulle dö. Barnet börjar känna en misstro inför andra människor, om inte föräldrarna tar sig mycket god tid att förklara situationen. Barnen har krav på att få alla fakta, för att kunna tala ut om sina egna känslor. Allt för ofta glöms det bort eller så finns det ingen kraft över till det p.g.a. att föräldrarna själva befinner sig i en kris. Det kan vara så att föräldrarna inte tror att barnet skulle förstå och att barnet bara blir mer sårat om det får situationen förklarad för sig och får en möjlighet att ge uttryck för vad de tycker. Men man kan inte lura ett barn. De vet hur saker hänger ihop. De upplever verkligheten med en intuition och deras fantasi är ofta värre än verkligheten.

Tillbaka i utvecklingen

Även om det blir en ny slags vardag efter skilsmässan och allt har fått lugna ner sig, kan barnen fortfarande känna sig otrygga i sitt förhållande till de vuxna. Det lilla barnet blir ledset och går tillbaka i sin utveckling. Skolbarnet blir tjurigt och får kanske koncentrationssvårigheter, p.g.a. att känslan av maktlöshet har ett övertag. Det kan resultera i att de blir överdrivet lättretade.

Annons
Annons

För de vuxna blir träden gröna igen, då de ännu en gång finner kärleken. Förälskelsen blomstrar och de känner att nu ska vi bli en stor lycklig familj igen. För den vuxna är det en vinst, när en ny man eller kvinna kommer in i deras, men barnet kan känna att föräldern har förrått sin biologiska mamma eller pappa.

Styvmodern kontra modern

Den nya kvinnan kan se sig själv som en "räddande ängel", och vet med sig själv att hon kan ge barnet all sin omsorg och kärlek, så myten om den onda styvmodern blir ofta glömd. "Det är inte sant att man inte kan älska sina styvbarn lika högt som man älskar sina egna", tänker hon kanske. "Kärleken övervinner allt" är ju också ett välkänt argument, och när hon nu ger allt för att älska barnet så att det ska kunna älska henne också. Men med den inställningen blir barnet rädd. Det kommer nämligen i en lojalitetskonflikt med sin biologiska mamma. "Den nya kvinnan i pappas liv tror att hon kan ersätta min mamma", sa en tonåring med en fnysning till mig. "Jag ska nog visa henne vem som är starkast!”

Man kan inte tvinga ett hjärta, känslor ska få ro att växa på egen hand. Det tar lång tid innan man har gjort sig förtjänt av ett främmande barns kärlek. Därför ska styvmodern/styvfadern inte pressa sig på. Barnen blir bara förskräckta och den som står med sina händer utsträckta för att ge med sig av sin kärlek blir sårad och besviken när barnet är avvisande.

Annons
Annons

Plötsligt uppstår en situation där inte bara förståndet råder. Den biologiske föräldern kan ha bestämt sig för att inte brusa upp, om den andra kritiserar ens barn, eller försöker att uppfostra det. Men en dag vid middagen säger den andra vuxna något i en ironisk ton till ens barn om att sitta ordentligt, och så poppar man upp som gubben i lådan och går rasande i försvar för sitt barn. Den som säger något negativt till, eller om, mitt barn, säger samtidigt till mig att jag är en dålig mor eller far. Man får gärna själv säga något negativt om sitt eget barn, men det är något man har "monopol" på.

Svårt att vara rättvis med kärlek

Det är viktigt att göra klart för sig, och andra, att det är ganska osannolikt att man kommer tycka lika mycket om den andres barn som sina egna. Man har upplevt sina egna barn sedan de var små. Den andres barn får man bokstavligen färdiga med både positiva och negativa sidor. Man kan också realistiskt erkänna att man inte tycker om alla barn. Precis som att man inte tycker om alla vuxna.

Det uppstår därför ofta en gruppbildning i nybildade familjer. Han och hans barn på ena sidan och hon och hennes barn på andra. Det finns en lejoninna och ett lejon i oss alla, och den sidan kan dyka upp på de mest olyckliga tidpunkterna. Naturligtvis kan man skämmas över att man inte är fullkomlig, men det är ju ingen av oss. Tyvärr bidrar det inte till att lösa konflikten. Den vuxna har valt att leva med den andra vuxna människan, men det har inte barnet. De är tvungna att bo under samma tak och kanske även med nya barn, som den andra har med sig, eller som kommer för att bo en vecka åt gången. Här kan man behöva all den tolerans och humor som går att hitta. Tänk också på att du alltid ska säga det du tänker, nästan varje gång, för barnet vet det ändå.

Låt barnen testa

Sofie, 13 år, som sitter mittemot mig i min konsultation ler mot mig när jag frågar henne vad det är som hon är så missnöjd med hemma. "Karin, min pappas nya fru, är en av de människor som sätter in det frusna brödet i ugnen, dagen före gästerna kommer. Du känner antagligen till typen. Hon är perfektionist och allt ska fungera på löpande band. Det är så rent hos oss att du kan lukta klor när du kommer in i entr&eacuten, och hennes barn är lika präktiga.

Hon har kommit för att tala med mig eftersom hennes pappa tycker att hon håller på att förstöra hans äktenskap med Karin. Det blev ett mycket långt samtal, och bakom den lugna och självsäkra fasaden fanns en mycket förvirrad flicka, som gärna ville bo hos sin mamma. Men det fick hon inte för pappan som hade fått omvårdnaden. Sofie fick till sist bo hos sin mamma, men jag sa till henne att hon var tvungen att stanna där i ett halvår och inte resa fram och tillbaka mellan föräldrarna. Detta avtalades med Sofie och föräldrarna. Efter det halvåret, under perioden talade jag och Sofie varannan vecka, flyttade hon hem till pappan och Karin igen. Hon lovade att uppföra sig ordentligt och sköta skolan, och det går fortfarande bra. Hon har inget önskemål om att komma tillbaka till mammans "urflippade miljö", som hon beskrev det.

Det går inte alltid så långt, men om ett barn under lång tid hotar med att flytta hem till den andra föräldern är det till slut inte lönt att sätta sig emot. Låt honom eller henne pröva det, kanske går det bra och barnet blir då nöjt. Om det går dåligt och barnet kommer hem igen, har det ofta haft sådana upplevelser att det nu är motiverat till att uppföra sig ordentligt. Naturligtvis måste man sätta en tidsfrist. Det gör ingen nytta att barnet reser fram och tillbaka som en skottspole mellan föräldrarna.


Annons
Annons