Forum Reumatism


förvirrad!

har så ont i alla stora leder och känner att jag bara vill gå och lägga mig och bli liggande, jag e så trött. de säger att jag har ledgångsreumatism och jag e så rädd. Jag kan inte axceptera att jag har en sjukdom. Jag vill inte äta en massa piller, jag vill finna orsaken. Det finns en orsak, men det är symptomen vi botar i dag. Känner mig förvirrad, e det verkligen detta jag har, har de gjort allt som de ska göra för att få fram de svaren. Jag tycker det e lite luddigt, känns som att det var för lätt att ställa diagnos. Jag sitter här och känner varenda puls slag i knän, höfter, armbågar,nacke och handleder. Jag trodde att det var de små lederna det skulle komma i först. Det kanske inte är som de säger i alla fall. Det känns som att om jag axcepterar att jag har denna sjuknommen så kommer jag att släppa taget och bli jätte sjuk och det vill jag inte. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har så många tankar och funderingar. Någon som har några bra råd att ge mig?

Hej! Har upplevt min situation likadant! Fick min diagnos RA förra sommaren.Jag hade också väldigt svårt i början att acceptera att det var så här det skulle vara. Hade väldig smärta och svullna leder. Ville inte heller äta en massa konstiga mediciner, men man har inget val. När jag väl började att medicinera så blev det bättre, men ej helt bra. Var sjukskriven i omgångar och nu har jag fått ny medicin så att jag har kunnat att börja jobba och mår så mycket bättre i mina leder och i mitt humör. Men jag vet att i början hade jag svårt att ta till mig att jag led av RA. Många sömnlösa nätter med värk och funderingar, tårarna flödade och jag tyckte så synd om mig själv. Satt ofta vid datorn och surfade och läste om RA, för jag tror att ju mer man vet om sin sjukdom desto lättare blir det att ta till sig det. Tyvärr vet jag inte hur du ska bära dej åt, hoppas att du mår lite bättre nu! Tänker på dej! Många kramar Faster Mari


Hej! Jag känner igen mig så i din beskrivning av att inte vilja erkänna mig som sjuk, rädslan för att släppa efter och bli ännu sjukare. Försäkringskassan, i ärlighetens namn hade jag vettiga handläggare förra gången jag var sjukskriven och fick faktist hjälp av dem, men krångel med ersättningar och att bli ifrågasatt både av f- kassa och min arbetsgivare som i det närmaste trakasserade mig, gör ju att man drar sig i det längsta för sjukskrivning igen. Fixar, trixar med föräldaledigheter, semester, tjänstledigt etc. för att få ihop vila och tid för träning. och se´n detta att identifiera sig som en reumatiker eller vad man nu kan kallas för. Det tar emot. Vill bara inte. Men jag antar att det tar tid, att acceptera att man inte kan göra saker som man kunnat tidigare, man är tvungen att lägga om vanor, livsststil, förhållningssätt, ja i princip allt. En sorg som för mig var obeskrivlig, men som nu faktist börjar ändra sig till något annat- ett hopp kanske. Okunskapen hos andra, även inom sjukvården är stor och det verkar vara en djungel av diagnoser och behandlingar och det enda gemensama alla vi har verkar vara inflammationer, värk och trötthet. se´n finns det tydligen lika ,många olika behandlingar som individer- nå´t som passar den ene är helt fel för den andre. Men jag tror att om vi alla som vet vad det innebär att ha våra besvär, ställer upp för varandra och stöttar efter förmåga, peppar och försöker ingjuta livsmod och hopp även när det är nattsvart, så är det en bra grej! Jag har precis själv tagit steget och hittat hit till denna community och börjat sätta ord på allt och jag känner tacksamhet över er alla som finns här som ger mig tankar och kan få mig att känna att jag faktist inte är ensam. Vi är inte ensamma. Stor Kram till dig och alla er andra! P.


du måste acceptera det , jag gjorde inte det i början och då var jag jätte depprimerad, mlan måste istället tänka att så kan jag göra för att det ska bli bättre, jag har mycket mer värk och inflammationer nu än vad jag hade i början och då ville jag itne inse att jag var sjuk, jag låg alltid och sov samt var helt insjunken och tråkig, men nu när jag accepterar att jag har det så kan jag känna lättnad för jag vet att jag ska bli bättre, det är min instälning, detta är något man måste göra i tid, inflammationen gjorde så att mitt ben i handen blev skadat så nu kommer jag att ha ont i hela mitt liv men jag kämpar vidare för att jag ska bli bättre på de ställen so fortfarande går att rädda. Jag väntade i nästan ett år med att gå till läkare för att kolla min hand, allt eftersom jag sa till mig själv att det nog går över. tyvär gjoprde det inte det men jag lärde mig att hantera det och det känns mycket bättre nu.


blev "sjuk" för ca 7 år sedan...fick så småningom Enbrel som stoppade upp RA:n ,har de "felen" som jag fick innan Enbrelen, men mår förhållandevis bra, stel o värk hör ju till bilden...men den är så mycket mindre än vad den var innan Enbrelen....men bra blir man ju inte igen.. så man får göra det bästa av situationen....

Annons
Annons
Annons