Medlemskrönika: Mediciner och barn

Ja då var det måndag igen, helgen är över. Barnen har haft lite olika aktiviteter för sig, maken och jag har skjutsat fram och tillbaka. Helgerna går så otroligt fort, vips så är det söndag. Det är nog många som tycker att söndagkvällen dyker upp alldeles för snabbt. Man vet att i morgon är det väckarklockan som gäller igen. Hemma hos oss är det inte väckarklockan som gör att söndagkväll inte alltid känns helt okej. Det är något helt annat, nämligen den återkommande medicinen – sprutan som dottern måste ta.

Ida sa till mig en gång när hon var mindre att hon önskade att det inte skulle finnas sjukdomar som gör att man måste ta mediciner. Mediciner som ger dumma biverkningar. Hon var sju år när hon sa det, idag är hon snart tolv år. Då var det just biverkningarna som hon hakade upp sig på, inte så mycket sjukdomen i sig. Medicinen hon tog då gjorde bl a att hon gick upp väldigt mycket i vikt. Nu har hon en annan medicin, men jag antar att hon känner samma sak idag. Hon har inte sagt det uttryckligen men varje gång, varje vecka, när det är dags att ta sprutan protesteras det, mer eller mindre. Detta trots att hon är väl medveten om att det är just den här sprutan som gör att hon håller sin sjukdom i schack. Anledningen är att hon vet att hon förmodligen kommer att må lite tjyvens nästa dag. Inte så att hon blir sängliggande, men hon vet att hon kommer att må tillräckligt mycket illa för att inte tycka att medicinen är helt okej. Nu är det dessutom så att hon blir illamående av att bara se sprutan eller höra mig säga att det är dags att ta den. En del gånger mår hon så pass mycket illa att hon kräks i samband med att hon ska ta den. Hon har tabletter som hon kan ta som ska minska illamåendet, men även de tycker hon sig må illa av. Det har blivit psykiskt.

Hur ska man göra som förälder till ett barn som måste ta en viss medicin för att hålla sig frisk? En del kanske tycker att det är bara att ge den. Men om ”proceduren” kring medicinen har blivit en negativ spiral och att man ser att ens barn mår otroligt dåligt bara av vetskapen att det är söndag kväll. Hur ska man då göra? Jag har nog provat de flesta sätt. Jag har lirkat, bönat och bett, mutat och hotat. Det slutar alltid med att mamma ”vinner” och hon tar sin spruta, men det är inte alltid som jag känner mig som den där pedagogiska mamman som gör och säger de rätta sakerna. Många gånger långt därifrån.

Nu senast när Ida skulle ta sprutan var protesterna livligare än vanligt. Jag försökte med allt och ville mena på att det har fungerat i snart ett helt år nu, vad har blivit så väldigt mycket jobbigare. Då säger hon till mig att ”mamma, du vet faktiskt inte hur det är”. De där orden tog ordentligt på mig. Nä, jag har faktiskt absolut ingen aning om hur hon har det, hur hon känner. Hon har helt rätt. Jag kan bara ana att det inte känns bra att må illa varje söndag kväll och en bit in på måndagen. Det enda som jag vet är att varje gång det är söndag kväll så kommer diskussionerna och vi börjar kampen. Jag vet också att hon måste ta sprutan eftersom det just nu inte finns något annat alternativ. Men den här vetskapen gör inte att det känns bättre i hjärtat. Det känns aldrig bra när ens barn är ledsen eller mår dåligt och kräks.

Det är jättebra att det finns mediciner. Mediciner som gör att människor som har sjukdomar kan leva drägliga liv. Liv med ständig smärta är något som ingen borde få uppleva. Jag vet att Ida egentligen inte skulle vilja byta bort sprutan mot att ha ständig värk och allt som följer med det. Men när söndagen är där så tycker hon att det är just medicinen som är&nbspdet jobbiga. Det är verkligen inte lätt att vara barn och måsta tänka på annat än att man gjort läxan i tid eller vad man ska hitta på för skoj härnäst.