Ebolafeber


Uppdaterad den: 2019-08-26
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Vad är ebolafeber?

Ebola är en blödarfeber (på medicinskt språk hemorragisk feber) som orsakas av infektion med ebolavirus, som ingår i gruppen filovirus. Ebola har fått sitt namn efter en flod i Kongo-Kinshasa (tidigare Zaire) där sjukdomen först beskrevs 1976. Sjukdomen uppträder som regel i epidemier och har obehandlad en mycket hög dödlighet (cirka 50 %).

Ett antal afrikanska länder inom ett band med tio breddgrader från ekvatorn har upplevt epidemier med ökande frekvens efter år 2000. Från december 2013 till juni 2016 härjade en stor epidemi på Afrikas västkust. Utbrottet började i Guinea och spred sig till grannländerna i Sierra Leone, Liberia och Nigeria. Totalt rapporterades 28 616 fall i länderna Guinea, Liberia och Sierra Leone och mer än 11 300 personer avled, vilket var fler dödsfall än alla tidigare utbrott totalt.

Under 2018–2019 pågår en ny epidemi, vilken av WHO förklarats som en allvarlig händelse med betydelse för den internationella folkhälsan.

Annons
Annons

Orsak

Ebolavirusets uppkomst är okänd. Den naturliga värden antas vara en typ av fladdermus som kallas "fruit bat". Misstänkta smittkällor för människa är saliv från "fruit bats" som överförs via kontaminerad frukt eller hantering av smittade djur (till exempel schimpanser, gorillor, skogsantiloper och piggsvin).

Viruset sprids via blod eller kroppsvätskor från en smittad person. Det är även möjligt att viruset kan spridas via saliv när man hostar och partiklar i luften som kommer från kräkningar eller diarréer. 

Inkubationstiden är vanligtvis 4–10 dagar men kan variera mellan 2 och 21 dagar. Det föreligger ingen smittsamhet under inkubationstiden.

Annons
Annons

Smitta

Smitta sker vid direktkontakt med smittat blod, sperma eller andra kroppsvätskor samt eventuellt vid kontakt med infekterade personers inre organ. Smittfaran är störst i blödningsstadiet på grund av ökad risk att komma i kontakt med blod från sjuka. Man måste således komma i närkontakt med sjuka för att själv kunna bli smittad med viruset. De flesta som smittas är därför familjemedlemmar och vårdpersonal som tar hand om de sjuka eller döda.

En ytterligare risk för virusspridning är kontakt med döda kroppar under förberedande och genomförande av begravning. Överföring av smitta kan ske genom oskyddade sexuella kontakter med infekterade människor ända upp till sju veckor efter att en infekterad person återhämtat sig från ebola.

Spridningen av sjukdomen kan stoppas genom att de sjuka isoleras på sjukhus och tas omhand av vårdpersonal som skyddar sig mot patientens kroppsvätskor.

Symtom

Symtomen framträder oftast omkring den åttonde dagen efter att man exponerats för smittan. Ebola liknar i sitt inledningsskede många andra betydligt mindre allvarliga virussjukdomar och börjar med feber, huvudvärk, orkeslöshet, muskelsmärtor och halsont. Detta följs av kräkningar, vattnig diarré, bröstsmärtor och hosta, samt sviktande lever- och njurfunktion.

Efter fem till sju sjukdomsdagar utvecklar många både inre och yttre blödningar från exempelvis mag-tarmkanalen, lungorna, slidan, näsan, tandköttet, i ögonen och från huden. Ett stort utslag kan sprida sig över hela kroppen. Blödningarna följs ofta av chock och tillståndet disseminerad intravasal koagulation, DIC, som innebär blodproppar följt av uttalad blödningstendens.

I slutstadiet är centrala nervsystemet angripet med symtom i form av beteendeförändringar, desorientering, hicka och kramper. I fatala fall inträffar döden vanligtvis dag 7–16 efter symtomdebut, där hjärt-cirkulationssvikt utgör dödsorsaken.

Diagnos

Diagnosen ställs genom att påvisa ebolavirus eller stora mängder antikroppar mot viruset i blodet. Tester för detta utförs enbart på speciallaboratorier.

Behandling

Vid de senaste större epidemierna har studier genomförts på olika läkemedelsbehandlingar mot ebolavirus. En studie som undersökte fyra olika läkemedel under epidemin 2018–2019 kunde påvisa att två av dessa, som bägge är baserade på antikroppar mot ebolaviruset, hade god effekt. 

Det finns också ett vaccin som har skyddande effekt. Detta vaccin ges till personer som umgås med smittade personer och till vårdpersonal som arbetar med patienter som har ebola. Vaccinet är inte tillgängligt för allmänheten, och det pågår fortsatta studier för att kartlägga hur effektivt vaccinet är.

Behandlingen går i övrigt ut på att stabilisera patienten, stoppa blödningar och korrigera vätskebalansen. Patienterna isoleras och behandlas med högsta möjliga skydd mot smitta. På grund av smittrisken rekommenderas att döda kremeras eller begravs snabbt.

Man bör undvika att resa till områden med pågående utbrott av ebolafeber.

Prognos

Dödligheten i sjukdomen har tidigare varit upp mot 90 % (25–88 %) hos dem som utvecklar sjukdom. Med vaccin finns hopp om att minska antalet som blir sjuka, och med de nya läkemedel som tagits fram minskar mortaliteten till 6–11 %. 

Ebola i Afrika

Ebolautbrott sker i avlägsna och resursfattiga områden i Afrika som ofta präglas av politiska oroligheter och en dåligt utvecklad vårdsektor. Innan landet erkänner en epidemi har ofta en del av de lokala vårdarbetarna dött av smittan och övrig personal har flytt från det epidemiska området. Först efter en betydande mängd dödsfall skickas prover för undersökning till speciallaboratorier utomlands, och det kan gå månader från det att den första personen smittats tills ett så kallat "outbreak control team" – sammansatt av internationella organisationer och lokala representanter – anländer. Amerikanska CDC (Centers for disease control and prevention) är experter på att bygga upp och driva fältlaboratorier, medan organisationer som Läkare utan gränser (MSF) har specialiserat sig på att bygga upp isolationsenheter och spåra smittade.


Annons
Annons
Annons