Att gasa in i en vägg och leva med en inre stress


Publicerad den: 2009-11-11
Författare: Monica Stenberg

Annons

En telefon som aldrig var tyst, folk som aldrig slutade slita i mina armar trots att jag försökte säga nej. Under denna tidpunkt försökte jag samtidigt koncentrera mig på mina studier, vara en bra sambo och ändå finnas till för mina anhöriga i den mån jag själv orkade. Jag började bli mer och mer trött mentalt, men jag blundade och fortsatte gasa. Till slut kraschade jag, jag tog mig inte upp ur sängen en morgon, låg bara och stirrade rakt in i väggen, var inte kontaktbar när min sambo försökte prata med mig.

Han kände sig hjälplös från sin position, han ville så mycket, men visste inte hur han skulle gå till väga. Jag hade även kontakt med en kurator som jag haft kontakt med ett tag. Hon kom nu att spela en oerhört viktig roll i mitt liv. Självmordstankarna var på topp, till och med så starka att jag var ytterst nära att göra sak av mina tankar. Men i allra sista stund ångrade jag mig. Och idag är jag glad över det.

Jag fick diagnosen utmattningsdepression, utbrändhet, och nu började folk vända mig ryggen. Många som betydde mycket för mig fanns inte kvar, och några ville inte acceptera utan fortsatte slita i mig åt alla håll och kanter. Inte nog med att jag knappt orkade ta mig igenom en vanlig dag, så började jag få en inre stress som ledde till svår och jobbig ångest. Varje dag&nbspblev en kamp för mig, vissa dagar var det en vinst för mig att bara lyckas ta mig upp ur sängen.

Annons
Annons

Huvudet kändes fullt, tankarna snurrade hela tiden, när jag försökte sätta mig ner och vila en stund så var det bara kroppen i sig som vilade, men tankarna fortsatte snurra, funderingar på vad jag skulle göra härnäst. När jag la mig för att sova så funderade jag alltid på om jag gjort allt jag hade planerat, eller om jag måste göra dubbelt så mycket dagen efter. Jag hade egentligen bara min sambo och kurator som faktiskt frågade hur jag mådde med jämna mellanrum, min familj i övrigt hörde bara av sig när dom ville att jag skulle fixa något, dom frågade aldrig hur jag mådde. Det var mer ”kan du fixa de o de o de”, ”nu har din syster gjort si och så, oj vad jag är orolig för henne, du måste prata vett med henne nu”

Till sist bröt jag ihop och sa: ”Min syster hit och min syster dit, jag ska fixa både det ena och det andra åt er, helst skulle ni vilja att jag klonade mig så pass att jag kunde vara på alla ställen samtidigt dubbelt upp, men om ni inte slutar så kommer ni ta död på mig. Fråga mig någon gång den enkla frågan hur jag mår”.&nbsp De slutade höra av sig istället.

Under denna långa resa så är jag ändå glad över att min sambo har stått kvar vid min sida, trots att han inte har vetat hur han skulle hjälpa mig. Och för att min kurator inte blev less på mig under alla dessa år. Jag har lärt mig en sak i livet – att lyssna på kroppens signaler, ibland är dom svåra att tyda, men att sätta mig ner en stund varje dag och bara stanna upp, att inte tänka för långt fram i framtiden utan leva här och nu.

Annons
Annons

Jag har även ett råd till er vars en nära anhörig eller någon i eran närhet mår dåligt, är stressad eller utbränd – stanna kvar, lyssna, visa att du finns där, fråga hur personen mår och vänd henne/honom inte ryggen. Om än personen inte orkar eller vill prata, säg ändå att du finns där hur det än är. De orden betyder mer än många tror om än det inte verkar så för stunden. För när man är drabbad så känner man sig så oerhört ensam och liten bland alla runt omkring, man tappar tilltro till folk som står en nära, och känner sig sviken, arg ibland över att ingen verkar förstå en. Därför är det så oerhört viktigt att man stannar kvar, för det kommer en dag då det vänder för den drabbade, och vad är inte mer underbart då än att se att dom som man trodde hade svikit en, lämnat en faktiskt står kvar med öppna armar och famnar fulla av kärlek?

Är du sjukvårdspersonal?
Läs mer om stressyndrom på NetdoktorPro »

Annons
Annons