Ingmars son har schizofreni

– Det är klart att det har slitit väldigt på familjen, men för oss har kampen gjort att vi svetsats samman ännu mer. Jag tror att antingen bryter det ner en eller också växer man samman och blir stark som en gammal ek tillsammans, säger Ingmar.

Han beskriver familjen som harmonisk och trygg. Då, för mer än tjugo år sedan, gick sonen Tomas på universitetet. Efter att ha gått ut gymnasiet med toppbetyg hoppade han av universitetet efter bara ett år. Pressen blev för stor och han började dra sig undan.

– Han skulle alltid ha alla rätt på alla tentor och kunde inte acceptera att han inte förstod allting. Det blev väldigt jobbigt för honom.

Familjen förstod ingenting. Var det bara en period av sent tonårsgrubbel? Ingmar och hans fru försökte hjälpa Tomas på alla möjliga sätt, genom samtal med såväl socialen som kyrkan – men Tomas ville inte ta emot någon hjälp.

– Det var fruktansvärt kämpigt och Tomas var nära en katastrof. Han ville jobba och blev omtyckt på alla arbetsplatser men det slutade alltid på samma sätt. Han kunde inte hantera det.

Vägrade gå till psykiater

Eftersom Tomas konstant vägrade söka hjälp kände sig Ingmar till slut tvungen att lura honom. Under förevändningen att det var han och inte Tomas som skulle till psykiatern fick Ingmar till slut med sig sonen. Då gick det plötsligt snabbt.

– Efter en kvart konstaterade läkaren att Tomas var psykotisk och mycket dålig. Det blev tvångsintagning direkt.

Ingmars första känsla efter diagnosen – schizofreni – var lättnad.

– Psykiatern sa att ”nu ska vi ta den tunga ryggsäck som du har burit så länge”.

Riktigt så lätt som Ingmar hoppats blev det dock inte. Det var svårt att ställa in medicindoserna rätt, så ibland fungerade behandlingen inte. Nya psykoser och tvångsinläggningar kom. Tomas insåg heller aldrig att han var sjuk.

– Det var först efter ännu ett återfall för två år sedan som han för första gången själv ville bli inlagd. Då hade han plågats så kopiöst av röster och vanföreställningar att det inte går att beskriva med ord. Rösterna bestämde allt åt honom, till och med vad han fick äta och vad han inte fick äta.

Schizofrenin gav honom kognitiva problem

Med en ny medicin försvann rösterna och Tomas återfick sitt liv igen, även om han har en del kognitiva problem och en psykisk funktionsnedsättning. I dag lever han ett ganska bra liv, menar Ingmar. Han har en egen lägenhet, ett jobb på ett hunddagis och ett stort fiskeintresse.

– Men han pratar ofta om att han inte har någon egen familj eller någon utbildning. Varför har det blivit så för just mig, undrar han. Och det finns ju egentligen inget bra svar på det. Jag önskar bara att han ska få leva ett så bra liv som möjligt under de förutsättningar han har.

Ingmar har länge varit engagerad i en anhörigförening och rekommenderar andra i samma sits att göra detsamma.

– Tack vare föreningen fick jag träffa andra med liknande erfarenheter. Jag behövde inte förklara allting från början, de förstod ändå. Och jag fick också en väldig kunskap om sjukdomen. Man behöver veta varför schizofrenisjuka beter sig som de gör. Det största felet man kan göra som anhörig är att komma i konflikt med den sjuke, att inte förstå att han har en helt annan verklighet än vad jag har. Även när jag har varit arg på saker och ting som Tomas gjort har jag försökt att respektera hans verklighet. Ibland har jag sagt att ”du kan hälsa den där rösten från mig och be honom dra åt helvete”. ”Det ska jag göra”, har Tomas svarat.

Ingemar vill inte vara bitter, ”för det är en värre sjukdom än schizofreni”, menar han.

– Tidigare frågade jag mig, precis som Tomas, varför det här skulle hända oss. Men så tänker jag inte längre. Man utsätts för lite av varje i livet och vissa mister sina anhöriga. Jag har i alla fall Tomas kvar.