Nyhet | Psykiatri

Dödssjuka mindre rädda för döden

Att dö kanske inte är så ångestfyllt och hemskt som många av oss befarar. Det konstaterar forskare efter att ha analyserat döende människors resonemang kring sista tiden i livet.

Lovisa
Publicerad den: 2017-06-14
Författare: Lovisa Dahlström, Redaktör

Annons

”Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara där när det händer.”
De allra flesta av oss är, precis som Woody Allen, inte överförtjusta i tanken att vi en dag ska lämna jordelivet och dö. Men det kanske inte är så farligt – trots allt.

Forskare vid University of North Carolina at Chapel Hill har jämfört hur icke-döende personer tror att de skulle uppleva att vara döende, med hur personer som faktiskt håller på att dö gör det.

– När vi föreställer oss hur det är att dö är det mest sorg och skräck vi tänker på, men det visar sig att döden är mindre skrämmande – och gladare – än vi tror, säger Kurt Gray, en av forskarna bakom studien, till The Independent.

Annons
Annons

Kärlek och skräck

I den aktuella studien, som publiceras i Psychological Science, utgick forskarna från bloggposter från människor som antingen var döende i cancer eller nervsjukdomen ALS. För att inkluderas i studien var bloggaren tvungen att ha publicerat minst tio inlägg under de tre sista månaderna i livet.

Sedan bad forskarna en grupp frivilliga att skriva liknande inlägg, som om de hade dödlig cancer och bara hade några få månader kvar att leva.
Texterna analyserades sedan med hjälp av en datorbaserad algoritm som letade efter ord som antingen uttrycker positiva eller negativa känslor, exempelvis ”rädsla”, ”skräck”, ”ångest”, ”lycka” eller ”kärlek”.

Utöver detta analyserade forskarna även dödsdömda fångars ”sista ord” i delstaten Texas.

Annons
Annons

Stämmer överens

Det visade sig att texterna av dem som faktiskt höll på att dö var betydligt mer positiva, jämfört med texterna av dem som bara hade föreställt sig hur det är att vara döende. Och ju närmare döden personerna var, desto fler positiva ord innehöll texterna.

– Vi människor är otroligt anpassningsbara, både fysiskt och emotionellt, och vi lever våra liv oavsett om vi är döende eller inte. När vi föreställer oss döden är den ensam och meningslös, men de sista inläggen av dödligt sjuka patienter eller dödsdömdas sista ord är fulla av kärlek, sociala sammanhang och mening, säger Kurt Gray.

Enligt Peter Strang, onkolog och professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet och med lång erfarenhet av vård i livets slutskede vid Stockholms sjukhem, kan man ha invändningar mot studien, exempelvis hur selektionen av ”låtsasbloggarna” gick till. Men resultatet som sådant, säger han, stämmer väl överens med både andras och hans egen forskning samt kliniska erfarenheter.

Existentiell ensamhet

– Studien stärker det vi vet; att döden för de flesta är livets största prövning, men en mycket mer positiv upplevelse än vad ”friska” tror, eftersom friska på goda grunder är rädda för lidande, smärta och död, säger han.

Att drabbas av en livshotande sjukdom leder ofta till två reaktioner. Den ena är att man kraftsamlar, något som tenderar att stärka relationerna. Man hälsar på den döende oftare, man säger de ord man burit på, men inte fått ur sig, man uttrycker sin kärlek, med mera.

– Men en livshotande sjukdom blottlägger också personens existentiella ensamhet, säger Peter Strang.

För mitt i den ökade gemenskapen står den döende personen helt ensam, för det är en ensam känsla att veta att man snart ska dö. Som anhörig kan man dela allt det vardagliga, men man kan inte dela döden, något som kan leda till ångest.

– Den allra sista biten måste man gå själv. Alla måste dö sin egen död, även om någon sitter vid sängkanten, säger Peter Strang.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons