Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Varför så tyst och stressig?

Är jag "rätt"? Jag är en vuxen kvinna som alltid känner det motigt inom mig. Jag skulle så gärna vilja att jag upplevde saker jag bestämt mig för att göra som trevliga. Men allt närmre uppgiften eller äventyret jag kommer känner jag mig mer stressad. Jag känner att det blivit en kamp. Vid det laget har det istället blivit ett "jobb" som jag bara vill ska vara över. Efteråt känner jag en frid och frihet för att det är passerat. Så här har jag haft det med i princip allt. Jag har till sist tvingat mig leva med det och jag har de senaste åren försökt ge mig ett bättre liv genom att förkovra mig i ett intresse och bli frilansande. Men hela tiden går jag med en känsla av "nej". En timmes förberedelse ger mig en magklump under flera dagar innan jag till sist tvingar mig själv att göra den. Detta är ett nästan ständigt stresstillstånd som jag försöker få ordning på. Allt blir så motigt. Intresset jag har är jag relativt duktig på. Lite av en naturbegåvning. Jag har aldrig hittat min väg eller kraft till att utveckla mitt liv, inget har tidigare lockat mig. Jag gick då undan i tysthet och ägnade mig åt mitt intresse istället. Jag har få vänner och ingen egen familj. Relaterar inte så bra till andra människor. Har något över medel i intelligens. Jag har nu kämpat i några år, men resultatet är tunt, trots att jag har bra förutsättningar. Nu vill jag strunta i allt. Slitet står inte i proportion till "lönen". Men jag är samtidigt rädd att det slutar med en återgång till intetvarande. Jag har gått i terapi och det har inte hjälpt mig i grunden, utan fungerat mer som peppning för stunden. Sist gick jag ett år i KBT. Strukturerade då upp min vardag för ett bättre resultat. Men nu tror jag schemat istället ställer till ännu mer stress. Det blir stressigt att tvinga in sig i ett schema för att allt ska flyta lugnt. Det känns som moment 22. Förövrigt kan jag nämna att jag inte pratar så bra i grupp, det låser sig. Däremot är jag mycket säker i monolog. Jag har ett stort problem, min röst är för tyst i förhållande till vad som är normalt. Jag får ständigt klagomål för detta men kan inte göra något åt det. Kan höja rösten för några minuter, men kan inte skrika till folk hela tiden. Man förstår inte att det för mig är att skrika inombords. Rösten i sig är för övrigt frisk. Två stora problem för mig. Den ständiga kampen och lågmäldheten. Vad får du för tankar om detta? Finns det något jag själv inte ser?

Svar:

Hej! Du säger att du har få vänner, ingen egen familj och frilansar professionellt. Har du får god tid att tänka på dig själv och dina olika hinder och uppförsbackar? Det är få människor som känner en bubblande glädje över sina uppgifter eller ansvarsområden - det är många flera vardagar än festdagar i allas liv. Jag förstår att du inte förväntar dig glitter och champagne varje dag, men när man är missnöjd med sitt liv är det två grejer man kan förhålla sig till: Förväntningarna och resultatet. Antingen drar du ned på förväntningarna till en rimlig nivå, eller så ser du till att du får ett bättre resultat. Om du har för höga förväntningar, sänk ribban. Om du presterar för dåligt - brister det i vilja eller förmåga? Om det brister i vilja - kanske du hellre ska göra något annat som du vill göra? Om det brister i förmåga, vad behöver du lära dig för att prestera bättre? Att klaga skapar tyvärr enbart mer elende. Börja röja i skiten skapar kraft och en känsla av kontroll. Så du förstår vad jag vill att du ska göra? Just det, börja röja! Bena ut vad du är missnöjd med i livet, prioritera och kör igång! Det kommer inte komma någon magiker och trolla fram ett kul liv åt dig. Du - och jag - måste skapa det själv. Att ha ansvar för sitt eget liv som vuxen är tufft, det är ansvar och många tunga saker. Men det är även frihet, handlingskraft och självkänsla. Om du har för mycket tid för dig själv, vilket inte är ovanligt alls när man har samma problem som du, behöver du fylla din tid med interaktion med andra människor. Jobb, studier, fritid - vad som helst, gör gärna något för andra! Statsmissionen, Röda Korset, Rotary, Lions - bara inte du sitter hemma i dina egna tankar och låter saker gå runt runt. Avsaknad av positiv feedback från andra är en folksjukdom. Problemfokusering är en folksjukdom. Självfokusering är en folksjukdom. Men du kan ändra det! Du är verbal, analytisk och slitstark - det läser jag av ditt lilla brev till mig. Om du börjar med ditt intresse och bygger från det, kommer du må bättre än om du fokuserar på problemen och försöker undvika dom. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons