Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Sockerberoende

Har en 35-årig mycket sockerberoende son (stora boven är coca-cola). Han har nu fått diabetes. Han inser med hjärnan att han måste ta sig an detta på allvar. Han har dock en del psykiska problem, främst på det sociala planet. Fick inte Asperger-diagnos vid utredning. Äter antidepressiv medicin. Svårt med uthållighet, att ta tag i saker. Arbetslös, ett spelberoende finns nog också med i bilden. Han behöver hjälp, peppning, coachning. Det är okej att jag engagerar mig. Kan du ge några råd hur vi ska angripa problemet? Vårdcentral och diabetessköterska har inte fått honom att orka ta tag i det på allvar.

Svar:

Hej! Din son har kommit in i ett riktigt dåligt spår, och behöver med all kraft ta sig ut av detta. Coca-cola är en dryck som skapar ett beroende, både pga socker och koffein, och det verkar som han har flera beroendeproblem - du skriver ju själv om spelberoendet. Grundproblemet kanske ligger i hans eventuella sociala och psykologiska svårigheter, men sen har han utvecklat ett vidmakthållande som befäster problemen ytterligare. Kanske även hans omgivning är med på att förstärka hans negativa beteenden genom att bidra med pengar, handla för honom osv. Först behöver han riktig utbildning när det gäller diabetes och vilka konsekvenser en obehandlad diabetes kan ge. Om han förstår att han kan dö, förlora benen, bli blind osv kanske han känner sig mer motiverad..? Fakta på bordet brukar bli kraftfullt. När väl fakta ligger där, behövs det hopp. Hopp om att han kan vända detta, metoder och verktyg för att komma vidare osv. Sen gäller beteendeförändringar - både hos honom och hans omgivning. Så jag tänker så här: bjud över honom på middag hos er, och ha faktamaterial klart. Bjud gärna över en som har diabetes och som kan berätta mer om hur det är att leva med sjukdomen och vad han riskerar. Välj sen ut tillsammans enkla saker som ni kan ändra fort och lätt. Exempelvis byta ut cola mot Loka..? Sluta spela om det är pengaspel, och ha fasta speltider om det är dataspel. Ställ krav till honom med kärlek och omsorg. Han behöver ha krav på sig, ingen mår bra av att leva kravlöst och slappt. Han orkar mer än du tror, och om han beter sig mer aktivt och utåtriktat vill han även må bättre psykiskt. Om han inte vill göra de sakerna som ni beslutar tillsammans, lämna honom ifred med sina problem. Han är "stor pojke" nu, och din "hjälp" kan faktiskt bli ett vidmakthållande av problemen. Han får ha diabetes, vara arbetslös och spelberoende. Du får jobba med att släppa taget om sonen, och fokusera på ditt liv. Det är jättetufft att ha barn som inte får ordning på sina liv. Men tyvärr är du rätt körd som auktoritet när han är 35 år. Han måste dra detta med sin egen motor, och inte låta dig driva frågan. Ofta blir det ett uppvaknande att omgivningen backar och man lämnas ensam med problemen - och man börjar ta tag i saker själv. Det hoppas jag händer med din son! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons