Min mamma har "haft problem hela sitt liv". När jag var ung så hotade hon med att ta livet av sig, anledningen var ofta jag. Hon tryckte ofta ned mig, talade om hur värdelös jag var, allt jag gjorde var fel osv. osv. Jag försökte ofta att tillgodose hennes behov (men lyckades aldrig), jag har alltid försökt förstå hennes problematik och jag tror att jag kanske gör det men jag vet inte hur jag skall handskas med den idag! Hon gör sig ovän med allt och alla. Har inga vänner, pratar illa om andra, och "ser allt " negativt och som att andra bara vill henne illa. Hon gör om verkligheten, så att man skall förstå hur synd det är om henne. Detta gäller hyresvärden, grannar, ev. vänskaper som skulle kunna bli vänner men som inte orkar med henne. Under min uppväxt var jag "det svarta fåret" men nu har hon totalt brutit kontakten med min bror och då går det bra med mig. Det bör tilläggas att jag har alltid försökt att "hålla viss kontakt" med henne, medan hon inte anstränger sig alls. (hör aldrig själv av sig) Om jag försöker säga något om att saker och ting inte alltid är som hon uppfattar det så blir hon arg och då är jag "emot henne". Jag säger nästan aldrig emot henne, håller oftast med för att jag vet att hon blir fruktansvärt upprörd om jag säger vad jag egentligen tycker. Hon har alltid varit arg på mig, trott att jag gjort saker av "elakhet", alltid tyckt att jag inte gjort något bra och berättar hon om något från förr så berättar hon alltid om "dåliga saker" som jag har gjort. Jag har alltid försökt att vara så "neutral som möjligt" och att också hålla kontakten med henne. Men nu till min fråga. Jag har idag en kontakt som jag klarar av för att det inte skall bli för jobbigt för mig, men problemet är att varje gång jag pratar med eller besöker henne kämpar jag ligga lågt och inte säga vad jag tror att problemet är. Jag vill inte göra hennes liv besvärligare än det är! Om jag talar om att hon själv skapar sina problem genom hennes sätt att tänka och vara och att hon kan försöka bryta sitt mönster och på så vis må bättre, skall jag säga det eller ej? Hon går hos psykolog, har gjort det hela sitt liv, men det har aldrig skett någon förbättring. Hon är idag i 80-års åldern och jag tänker att har ingen annan lyckats få henne på andra tankar är det ingen ide att jag försöker för det bara gör henne ännu mer upprörd. Men samtidigt kan jag tycka att jag gör fel när jag inte talar om att jag förstår att det hon säger är "hennes verklighet" men att hon gör om den för att det skall passa hennes sätt att se på sig själv. Har du några goda råd att ge mig så vore jag tacksam!
Hej! Du beskriver en riktigt besvärlig mamma. Det är tyvärr inte helt ovanligt att mammor beter sig på det sättet du beskriver mot sina barn. Flera saker är typiskt: Svart/vitt-tänkande - är du inte med mig är du mot mig. Bara ett barn kan vara "vitt" i taget, det andra är "svart". Kategoriska uppfattningar - att du gör dåliga saker, är elak och svart får. Känslomässighet - mycket känslor som spelas ut till höger och vänster, som gör det svårt att ha relationer till någon. Det är inte ofta man får personer som din mamma till psykolog, eftersom det inte är dom det är fel på - utan alla andra. Psykologen får en svår jobb med att inte bli "svart", för då kommer personen aldrig tillbaka. Men samtidigt är det ju meningslöst att ha en psykolog som inte kallar en spade en spade, och ger personen lite ärlig feedback. Jag tycker du är i en svår situation, men att du hanterar den mycket bra. Du håller en distans, och ger dig inte för mycket in i din mammas liv. Det är tyvärr det ända du kan göra för att hantera er relation. Hon är över 80 år, och de flesta "besvärliga" personer mjuknar något med åren. Men din mamma verkar ha tillräckligt med energi kvar för att du inte kan slappna av tillsammans med henne. Du har inte ansvar för din mamma, du gör inte fel när du backar undan vissa saker - du har ansvar för dig själv och ditt liv. Att du har en kontakt som du klarar av är jättebra, din utmaning nu är att acceptera mamma och acceptera att du inte kan göra något åt situationen. Lägg krutet på saker i ditt liv som förbättrar din egen livskvalitet istället! Ett lästips är "Stop walking on eggshells", av Randi Kreger. Kolla även in www.bpdcentral.com - där hittar du personer som har samma erfarenheter som du. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
