Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Ska vi utreda?

Är orolig för min 11-årige son vars ibland udda beteenden blir mer och mer tydliga ju äldre han blir. Exempel: Stora sömnsvårigheter. Flaxar/viftar med armarna vid upphetsning. Upprepar vissa ord/meningar han sagt tyst för sig själv. Går runt i egna tankar med ett ljudligt hummande. Är mycket intensiv och pratsam och har svårt att känna in när det blir för mycket. Stor oro och ängslan. Dålig finmotorik. Mycket stort rättspatos. Har ett mycket rikt och varierat språk som gjort att han uppfattats som lite lillgammal. Är överdrivet kramig. Låser sig vid press eller stress Är rädd för höga ljud. Inlärningsmässigt har han inga problem, han är allmänbildad och klarar skolämnena bra. Dock har kompisarna i skolan och på fritiden börjat "tröttna" på honom, han blir för intensiv och känner inte av när han ska sluta. Däremot klarar han lärar-/ledarstyrda övningar mycket bra och tycker om att ha en vuxen som leder. Han går i teatergrupp på fritiden som han älskar. Hemmavid är dem största problemen den stora sömnsvårigheten samt att vi märker att han inte klarar vissa självklara saker som att till exempel knyta en knut. Hans lärare i skolan tog vid senaste utvecklingssamtalen upp att de ser problematiken, men eftersom han inte stör på något sätt och klarar skolämnena bra så ser de inte att vi behöver göra någonting. Jag däremot har börjat fundera i olika banor kring vissa diagnoser, vad tror du? Ska jag gå vidare för utredning och hjälp? Jag ser det egentligen inte så viktigt om han skulle få en diagnos eller inte, utan mer att jag vill lära mig hur jag ska anpassa kraven och undvika misslyckanden. Behöver helt enkelt hjälp med min egen frustration kring problemet. Han är annorlunda, men inte sämre!

Svar:

Hej! Du ska absolut gå vidare med utredning av din son. Han har symtom som gör honom "udda" i sociala situationer, och det blir värre som du beskriver det. Nu är han 11 år, och allt flera lägger märke till att han inte riktigt är som alla andra. Som du själv säger, är han inte sämre för det - men tyvärr finns det enormt många exempel på att barn kan få en uppfattning om sig själv som sämre av att inte passa in socialt. Det i sig själv gör det motiverat att utreda. Ni ska utreda av hänsyn till honom. Att du inte tycker det är viktigt med diagnos, hjälper inte honom. En diagnos kan öppna många dörrar till resurser han behöver. Det är så vårdsystemet är upplagt. Skolan kan få medel till resurspersoner, han kan få hjälp på BUP, du får hjälp som förälder - det finns mer möjligheter än begränsningar i en diagnos. Tack för att du skrev in om denna fråga, jag vet att det är många som är oroliga för utredningar och diagnoser - och som undviker att köra igång en sådan process. Hoppas jag har hjälpt dig - och kanske andra - i beslutet att för barnets skuld låta honom utredas och för hela familjens skuld ta emot den hjälp som finns. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons