Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Oro för min vuxna son.

Hej, har ett problem som förälder till en nu 22-årig son som sedan 16-17 års åldern har isolerat sig från den vardagliga mänskliga kontakten.

I de yngre tonåren upp till 16 år, var han aktiv hade flickvänner och träffade vänner på vardagar och helger. Där efter  var det som om en strömbrytare hade slagits av, han blev sittandes framför datorn där han spelar och umgås över nätet. Behovet av att träffa vänner  i det verkliga livet eller någon partner finns inte hos honom. Som förälder har man sett varje liten förändring som ett steg i rätt riktning och blivit passiv, sedan han fyllde 18 har man ju inte heller någon rätt att bestämma över honom och hur han vill leva. Men nu känner jag att det har gått för långt. Han bor fortfarande hos mig, men jag är påväg att flytta från staden där vi bor, och där han är uppväxt. Han pluggar på högskola, mest för att jag har ställt krav på honom att göra något, vilket blev plugga istället för att jobba. Pluggandet för honom är för mig ett andningshål, där jag hoppas på att det tillslut skall dyka upp någon som han bryr sig om och vaknar upp ur en flerårig dvala.

Vad tycker du att jag ska göra, kasta ut honom på gatan som den vuxna person han är, få honom till en psykolog/kurator, eller vad?

Har försökt samtala med honom flera gånger per år sedan han var 16-17 år, utan att få ett bra svar på vad han vill.

/Jonas

Svar:

Hej!

Det är många som har söner i den åldern som känner igen sig i det du beskriver. Det är mycket vanligt att pojkar fastnar framför spel och vi som förälder blir förtvivlade och frustrerade över utvecklingen.

På den positiva sidan, tror jag att många pojkar och unga män som spelar har mer sociala kontakter än vi kanske tror. De har många gånger ett brett nätverk av andra killar som de spelar med över hela världen, och pratar med dom via Skype eller spelet medans de spelar. Spelet blir ett sätt att umgås, och ett sätt att hitta andra med gemensamma intressen. Dessutom tränar man många förmågor i spelen, som spatial förmåga, strategisk förmåga och beslutsamhet.

Men det finns självklart negativa sidor. Om spelandet är en flykt från verkligheten, eller om han inte kommer iväg till skola eller jobb, om han verkar allmänt deprimerad eller inte har livsglädje är det ju viktigt att hjälpa honom ut ur ett undvikande av den verkliga världen. Då är det självklart svårare när barnen är vuxna, eftersom ens inflytande blir mindre och att man känner att man inte kan eller vill tvinga en myndig person till saker. Dessutom är det självklart bättre att utvecklingen kommer innifrån individen själv än från utsidan i form av tvång eller ultimatum.

Som förälder vill man det bästa för sitt barn. Men i all iver efter att stödja, hjälpa och underlätta, kan man många gånger vara en del av problemet - inte en del av lösningen. De krav som verkligheten ställer på vuxna individer som din son är ju att man ska fungera i samhället, studera eller jobba, klara sig ekonomiskt och ta ansvar. Om din son inte klarar det, om de kraven är överkrav på grund av depression eller andra hinder, är det viktigt att han får hjälp att komma till en punkt där han känner att han mäktar med. Om du sänker kraven genom att försörja honom och underlätta på olika sätt, fastnar både han och du i problematiken utan att hitta en fungerande lösning.

Du säger att han studerar, och det är ju bra! Det är viktigt att se det positiva och lyfta fram det. Om han känner sig som ett stort problem, är det större risk att han är passiv. Så en lösning skulle kunna vara att du tänker om honom att han är en stark och fungerande ung man, och att du lugnt kan flytta och göra alla livsval du behöver göra i samarbete med honom. Kommunicera att du vill flytta, och att han behöver hitta en bostad - med rimlig tidsfrist beroende på vart ni bor.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons