Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Olycklig kärlek, entusiasm-befriad och tömd på energi... Hjälp mig snälla!

Hej!

Jag skall försöka att vara så kortfattad och konkret jag kan med tanke på att du/ni säkert får in tusentals brev. Jag är i alla fall en 18-årig kille som har upplevt en rad märkliga symptom under en längre tid, och jag hoppas att ni svarar på mina frågor så gott ni kan, jag vet att det inte är för lätt att vare sig ställa en diagnos eller veta vad det kan röra sig om.

För snart fyra år sedan upplevde jag en enormt stormig tid, jag hade familjeproblem (bodde då i fosterfamilj), problem med skolan, kärleksbekymmer och en sorts identitetskris. Värst av allt var nog att jag blev så hemskt olyckligt kär men när jag var förälskad "svävade jag på moln" och dopaminet i mig bokstavligen talat flödade i mitt huvud. Den här extremt jobbiga tiden med kärleksbekymmer och identitetskrisen (jag behöver nog inte gå in på detaljer kring det) förstärktes av att jag flyttade ifrån min fosterfamilj som jag hade bott hos i nio långa år, och som kommit att blivit min familj. Jag tappade under denna period all min motivation till skolan och tänkte inte ett dyft på framtiden.

Nu har det gått snart fyra år och min situation idag är ur en utomståendes perspektiv helt OK. Jag går i skolan och kämpar på där (det är väldigt jobbigt och ansträngande för mig, framför allt mentalt), jag har ett relativt stabilt boende och ett socialt liv. Dessutom tränar jag så ofta jag orkar.

Men ända sedan denna "stormiga" period startade har jag upplevt stora psykiska besvär. Jag blev djupt deprimerad, hade ångest och gick ner mig totalt och jag uppsökte psykiatrin för första gången någonstans kring slutet på 2010. Jag blev ordinerad samtalsterapi (som gav mycket liten effekt) och efter att jag fyllt arton år sattes jag in på medicinering, Sertralin 100mg per dag vilket inte hjälpte mig särskilt mycket.

Trots att jag har så förgäves försökt att må bättre genom att experimentera med min kost, träna, vara med vänner, aktivera mig på alla möjliga sätt så upplever jag fortfarande dessa symptom:

  • Energilöshet (Har knappt energi till att gå ut och träffa vänner och måste sparka mig själv för att komma ut
  • Lättare nedstämdhet (Den tunga nedstämdheten har lyckligtvis lämnat mig för tillfället)
  • Obefintlig motivation (Har varken motivation till att studera, till framtiden eller till att träffa mina vänner)
  • En "overklighetskänsla" som får mig att känna en betydligt förminskad vakenhetsgrad
  • Koncentrationsproblem
  • Mental trötthet (Orkar inte genomföra den enklaste uppgiften i skolan och genomför jag den är jag helt slut)
  • En mycket märklig och diffus känsla, det känns som att jag har ett lock över huvudet som hindrar mig från att känna mig som en del i nuet och verkligheten

Sammanfattningsvis och vad som tynger mig mest just nu är overklighetskänslan eller "locket på huvudet" och den tunga känslan i mitt huvud som gör mig oförmögen att känna livsglädje, entusiasm eller motivation.

Jag har förgäves letat efter allt som kan ge mig svar, jag har läst psykologi, psykiatri, skaffat mig generella kunskaper om hjärnans hormonsystem, till och med pysslat med astrologi för att finna svaren men jag kan inte hitta det! Jag var hos en psykiatriker idag och hon gav mig inget svar alls, tyckte att jag skulle sluta tänka och att jag var helt normal. Jag blev helt mållös.

Det känns som att jag inte har något driv, eller någon riktigt intensiv känsla längre, istället för att känna hunger måste jag i huvudet tänka "nu måste jag äta, för jag har inte ätit på flera timmar" fast det gäller förstås inte maten, utan drivkraften till att ordna upp mitt liv.

Jag skulle bli så oändligt tacksam om ni svarade på mina frågor och gav mig råd hur jag bör gå tillväga, verkligen.

Ha en underbar dag - till den som läser detta.

Med vänliga hälsningar

Alexander

Svar:

Hej Alexander!

Först, jag är ledsen för att du kände dig förminskad och inte tagen på allvar av psykiatern du var hos. Det är illa, det kostar ju enormt mycket för en person att gå dit och berätta.

När man har svåra upplevelser i sitt liv under uppväxten, är det svårare att "få i hop" livet som vuxen. Nu är du bara 18 år, och som jag ser det inte riktigt vuxen än. ;) De svåra upplevelser du har haft, gör att man blir "självcentrerad" - det är självklart och bra, en överlevnadsstragegi. Men den självupptagenheten har en baksida, nämligen att du blir enormt bra på att känna efter olika förändringar både fysiskt och psykiskt. Dessa förändringar oroar, och den negativa spiralen är i gång.

Lösningen är att fokusera på saker utanför dig själv, och få ned den inre stressen som ställer till det för dig. Viktigt är det även att lära sig att slappna av - på riktigt på djupet. Avslappningsövningar, meditation, yoga - allt det kan hjälpa dig.

Tänk att ditt system är stressat, efter många år av tryck och problem. Konsekvensen av stressen är att du har ett kronisk "påslag" som du behöver verktyg för att lugna ned.

Hoppas du får lite hjälp av det jag skriver här, och att du känner mer makt över lösningen - och inte bara att du är nedsjunken i problem.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons