Jag fick min första ångestattack när jag var 20 år gammal och försökte ta livet av mig med tabletter när jag var 24 år då jag led av bulimi/anorexia. Har därefter haft återkommande depressioner (känner av höst och vår). För cirka fem år sedan fick jag en långvarig depression i samband med att jag såg min hund bli påkörd. Fick då en remiss till den öppna psykiatriska mottagningen och började gå hos en kvinnlig läkare där. Via samtal och medicin blev jag så småningom bättre men hon sade också att jag troligtvis behövde ta medicin resten av mitt liv för att kunna fungera normalt. I höstas mådde jag så pass dåligt att jag befarade för att jag skulle ta mitt liv om jag inte fick hjälp och blev därför inlagd akut. De ändrade min medicin och så fick jag ETC. Tyvärr hade inte ETC behandlingen önskad effekt trots att jag fick fler behandlingar än normalt. Efter att jag blivit utskriven så träffade jag åter min ordinarie läkare, hon bemötte mig med orden "Jaha, vad är det nu då?". Detta och en del andra incidenter gjorde att jag tappade allt mitt förtroende hos henne. I alla fall så gav hon mig diagnosen dystymi och rekommenderade att jag skulle gå på den öppna dagliga verksamheten för att bryta mitt beteende (undvek social kontakt hade vänt på dygnsrytmen). Jag försökte verkligen att gå på den dagliga verksamheten men eftersom den började på morgonen (då jag oftast mår som sämst) så fick jag panikångest och vågade inte köra bil (jag bor på landet så det är det enda sättet för mig att mig någonstans). Att inte klara av en sådan enkel uppgift fick mig naturligtvis bara att må ännu sämre och för ett par månader sedan så hittade min sambo mig på köksgolvet där jag satt och skar mig i handleden med en kniv, jag ville inte leva längre. Jag blev åter akut intagen under ca tre veckors tid. Under tiden bad jag läkaren på avdelningen om hjälp att byta ordinarie läkare men hon sade att det fick jag fixa själv. Hon påpekade även upprepade gånger att hon tyckte det var bättre att jag fortsatte hos samma läkare då jag hade gått hos henne under så lång tid. Till sist gav jag upp då jag inte orkade argumentera och när jag blev utskriven igen så var det åter dags att träffa min läkare på den öppna psykiatriska mottagningen. Den här gången tog jag med min syster, dels för att jag började tvivla på mig själv och dels för att min syster engagerar sig starkt i mitt mående. Tydligen hade läkaren på avdelningen skrivit i journalen om mitt bristande förtroende för min ordinarie läkare så hon sade själv att hon tyckte det var en bra ide att jag bytte. Hon fortsatte sedan med att säga att jag inte ville bli frisk (eftersom jag inte gått på den dagliga verksamheten) samt att det i princip var mitt eget fel om jag tog livet av mig. Min syster fick henne att sjukskriva mig till den sista juni då jag inte klarar av någon form av krav utan att bryta ihop. Min läkare sade dock att det inte alls var säkert att det fanns någon annan läkare som hade tid att ta emot mig då vilket i så fall innebär att jag står utan medicin. Under den senaste tiden jag var inlagd lyckades jag vända tillbaks dygnsrytmen igen med hjälp av sömnmedicin och lite envishet. Jag försöker också dagligen uträtta någonting (dammsuga, tvätta eller bara gå en runda med hunden) då jag vet att detta får mig att må bättre. Vissa dagar klarar jag det inte bara och det går inte en dag utan att jag måste kämpa emot dessa "anfall" av håglöshet, mörker, förtvivlan och tårar. Jag har provat att gå och prata med en kurator men har väldigt svårt för att känna tilltro till andra, kan bero på att min far drunknade när jag var fem år gammal - ena dagen var han där och nästa var han bara borta. Jag tycker inte heller att medicinen som jag tar hjälper och jag har fått prova ganska många sorter vid det här laget. Jag orkar snart inte själv längre och jag vet inte vart jag ska vända mig nu när jag är ett "hopplöst" fall så all hjälp mottages tacksamt.
Hej! Inte konstigt att du mår dåligt, hela din berättelse är full av elende! Du vet, alla diagnoser är etiketter som sätts för att beskriva en samling av symtom. Man ÄR inte sin diagnos, och det är lätt att det blir en identitet. När man börjar diagnostiseras så tidigt som 20-årsåldern, blir det lätt något man refererar till i alla situationer när man tänker om sig själv. Det i sig själv är destruktivt. Sen blir det större och större, växer till sig i ditt huvud, och du får mindre och mindre arena att leva på och mindre och mindre hopp om bättring. Då är det ju inte konstigt att man inte vill leva mer. Denna processen behöver du bryta, och det är enklare än du tror. Psykiatrin är en verksamhet om präglas av små resurser och stor arbetsbelastning. De som jobbar där har goda intentioner, och är ofta frustrerade eftersom de inte kan ge den tid och uppmärksamhet som den enskilde kanske behöver. Men oavsett hur vi tänker om det, är du ditt ansvar - det är du som ska vara din bästa "läkare". Det viktiga är att du ska må lite bättre varje dag, en liten stripe ljus i ditt mörker. En promenad i skogen, se vitsippor, spår av ett djur - lukten av vår. Se, det är livskvalitet. Läsa en tidning, se hur samhället strävar åt utveckling och uppskatta allt arbete som görs. Det är livskvalitet. Ringa en vän eller din syster, prata om sommaren och hur skönt det är att värmen snart kommer. Det gör gott i själen. Om du går till en kurator och pratar om mer elände, vad får du för känslor då? Om du tänker på din drunknade pappa som orsak till förtroendebrist - vad får du får känslor då? Här kommer ditt val in i bilden, du kan prata med kuratorn om vad du vill - välj något positivt! Hur skönt det är att du lever, och att du kanske kan betyda något för andra som har det svårt på lite sikt. Du kan välja att på trots av din svåra förlust av din pappa, lita på andra människor och att de vill dig väl. Så, min vän - du är inget hopplöst fall om du inte själv har tappat hoppet. Och jag vet att du inte har gjort det, för annars skulle du inte har skrivit till mig! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
