Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

mobilmissbruk/att leva som en annan på nätet som 14-åring

Hejsan,

 

Min dotter är 14-år och för lite mer än ett år sedan la jag märke till hur min dotter började spendera oerhört mycket tid vid datorn och mobilen, både spelandes och chattandes. Hon har väldigt få vänner i den verkliga världen, hon har alltid varit lite blyg av sig men alltid haft en eller två vänner som hon umgåtts med varje dag. Efter att hon bråkade med sin enda nära tjejkompis förra året så blev hon ensam och träffade vänner på nätet istället. Då vi märkte att kontaken med vänner försvann och att hon alltid direkt efter skolan gick hem för att sitta vid datorn så började jag och min sambo sätta lite hårdare regler. Tidigare var det fritt fram att använda nätet men nu har vi köpt en router som gör det möjligt att bestämma vilka tider internet ska vara tillgängligt i lägenheten. Mobil har ju dock alltid sin egen internet som hon kan nyttja sig av. Då för ett år sedan jobbade både jag och min sambo och kom hem sena kvällar men nu detta året har jag börjat studera och är för det mesta hemma när min dotter kommer hem ifrån skolan så det är först nu jag verkligen lagt märke till hur mycket tid hon verkligen sitter vid mobilen.

Men vi såg en förbättring och telefonen hängde inte längre med vid läxläsningen eller middagsbordet efter allt vårt tjatande, men häromdagen fick jag en känsla av att hon ljuger en del för mig. Hon mår inte så bra psykiskt, det har jag vetat sen tidigare. Hon har haft ett kortvarit självskadebeteende (3 månader) men jag upptäckte det och har hindrat henne från det nu och är fortfarande vaksam, vi är även i kontakt med BUP för att hon ska återfå kontakten med hennes far som i det stora hela aldrig funnits. (kortfattat så separerade vi när hon var 3.5 år, när hon var 4.5 så slutade han träffa henne helt men dök upp igen vid 10 års ålder och gjorde henne besviken igen, men det är en annan lång historia)

Men iaf den känslan av att hon hade ljugit för mig fick mig att tillsammans med henne gå igenom hennes mobil och alla chatt diskutioner. Hon hade inte bara ljugit för mig utan hon hade även överdrivit historier för alla sina så kallade vänner som hon har på nätet. Hon lever som i en fantasivärld men inte på något positivt sätt. Det är kanske inte så stora lögner men hennes vänner tror att hon skurit sig i mer än 3 år, försökt ta sitt liv 5 gånger (hon har aldrig försökt), hon går på antideprisiva (det gör hon inte), har anorexia osvosv... Det är en liten del sanning men så mycket extra påhittat. 

Jag blev ledsen, besviken och rädd. Jag vill ju såklart bara att hon ska må bra och då kan hon ju inte sitta på nätet och "leva" som en person som mår så mycket sämre än vad hon verkar göra. Min känsla är ju att tillsist kommer hon bli den karaktären hon utger sig för att vara.

Så jag har nu sagt till henne att hon inte får ha sin mobil eller datorn på ett halvår! Att hon behöver jobba med sig själv innan hon kan återfå den. jaa det är en väldigt lång tid utan internet i dagens samhälle och ja jag sa det när jag var som mest besviken och räddast. och just nu kan jag inget annat än att känna mig som världens mest ondskefullaste mamma som tagit bort det ända roliga hon har. Men hon tittar ju verkligen konstant vid mobilen. Hon går inte ens till skolan, som ligger 10 minuters gångväg hemifrån, utan att titta på den konstant.

Min fråga är egentligen vad jag ska göra.

Vad ska jag göra för att hon ska må bra?

Är det rätt att jag tar internet ifrån henne under en sådan lång tid? och att det är så abrupt.

Eller bör man bara sätta ännu hårdare gränser för hur mycket hon får sitta vid nätet?

Samtidigt som det känns bra för henne att jag gör så här, så gör det ju givetvist ont i mitt hjärta när jag ser hennes tårar. Jag vill ju inte heller att mitt beslut bara gör att hon mår sämre i slutändan.

Snälla hjälp =( hoppas du förstår vad jag skriver och menar.

Svar:

Hej!
Du skriver om ett viktigt problem och något som många föräldrar kan känna sig igen i. Det är otroligt svårt att balansera tonåringens behov av att hålla på med dator, telefon och plattor - med det som vi i föräldragenerationen tycker är värdefullt, som sociala kontakter i verkligheten osv.

Du beskriver det som att din dotter är ensam och har få vänner. Hon verkar då ha ersatt sociala kontakter i verkligheten med virituella kompisar som inte vet vem hon är så hon kan skapa en person som får uppmärksamhet och omsorg - om än baserat på en lögn.

På ett sätt är det ju bra att hon umgås med andra - om de är jämnåriga och det inte är någon som utnyttjar henne - även om det är online. Det är ju också att relatera, vilket hon troligtvis har svårt för i direktkontakt. Hon tränar då via nätet, och det kan ju vara positivt. Däremot är det ju djupt problematiskt att hon hittar på historier om sig själv, särskilt när de är så destruktiva. Det vanliga är ju att man hittar på tragiska och chockerande saker om sig själv för att få uppmärksamhet, och när man får det fortsätter bara beteendet att förstärkas - särskilt när hon inte har något direkt alternativ.

Om du förbjuder nätanvändandet, finns det en risk att hon blir bättre på att ljuga eller att du då tar ifrån henne den strategin hon har för att känna acceptans och tillhörighet med andra (även om den är falsk i våra ögon). Kan det vara värt ett försök att sitta med henne och hitta bra grejer att göra online? Saker som stärker hennes självbild som frisk och stark, duktig och underbar? Om du hela tiden är på henne med missnöje driver du henne mer in i där hon känner sig accepterad.

Du säger att hon måste jobba med sig själv för att få tillbaka mobilen. Är det så enkelt när man är 14 år? Hon behöver nog mycket hjälp för det, tänker jag. Tid, resurser, värme, kärlek, skratt - gå en kurs med en av sina föräldrar i något roligt ämne, sitta barnvakt/hundvakt och tjäna pengar - vad som helst som ni kan komma på. Ett villkor som är så diffust är svårt att förhålla sig till för henne, så du måste nog vara mer tydlig i vad du vill att hon ska göra. Mätbara saker som hon också är med på.

Jag förstår din oro, det är tufft att se sitt barn olycklig och må dåligt. Den ångest man känner som förälder är det lätt att släppa fram som irritation, krav och förbud. Du behöver kanske lite stöd i din föräldraroll, vilket du kan få på BUP eller via vårdcentralen. Det är självklart även möjligt att hitta en bra psykolog att träffa privat några gånger för att hitta de strategier som du kan använda för att på ett stödjande och tryggt sätt hjälpa din dotter ut ur de virituella, trygga lögnerna och in i att hantera sociala krav i verkligheten.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons