I våras var vår son (28 år) hemma och då kom det fram att studierna detta 1:a år inte fungerat så bra. Tidigare har han försökt andra studier men hoppat av. Min fru och jag (hans föräldrar) klarar inte av att nå fram till honom och diskutera olika problem. Han har tidigare allt som oftast sagt ”Nej” till olika förslag och hjälp. När vi vill prata med honom blir han vanligen aggressiv och försöker hitta ursäkter och mörka situationen. Han har svårt att ta initiativ och hitta lösningar. Idag är han ganska ensam och har svårt med kontakter, vad vi förstår. Vid mötet i våras föreslog vi att han skulle ta kontakt med studierådgivare och prata med lärare om sin situation. Vidare föreslog vi att han skulle söka sommarjobb via företag och arbetsförmedling. Vad vi förstår har inget hänt. Vi har försökt ringa och mejla till honom, men i senaste mejlet för ca 3 veckor sedan svarade han” Orkar inte och har inte tid att lägga ner på att prata med er hela tiden, har annat för mig och behöver göra saker som ger resultat. Eftersom vi är så olika och helt olika intressen fungerar det bättre om jag sköter saker själv.” Han uppfattar förmodligen oss att vi vill kontrollera honom (istället för att vi ser det som hjälp). Vår konversation har varit mejl någon gång i veckan. Han har inga studiemedel så det ekonomiska biståndet har vi stått för liksom hyra till hans lägenhet. Vi står nu i ett läge där vi inte vet hur vi skall hantera detta. Är det lämpligt att kontakta studievägledare eller psykolog på skolan? Ska vi överhuvudtaget göra något för att hjälpa honom?
Hej! Om din son är 28 år är han vuxen och ska klara sig själv. Att han inte gör det, är supersvårt för er att hantera. Jag förstår det. Men det är oavsett så att ni kan välja att "hjälpa" honom att fortsätta så här, eller göra det svårare för honom att vara självdestruktiv. Sluta betala pengar till honom! Betala inte hans hyra! Det gör att han inte behöver ta ansvar, samtidigt som ni får en konstig relation. Ni känner att ni har rättigheter eftersom ni betalar, han vill vara självständig men är beroende av er. En ekonomisk, social och känslomässig röra. Ge honom två-tre månader på sig att fixa sin ekonomi själv, och stå för det! Klart han inte sommarjobbar om pengar kommer genom att ligga på stranden. Ni gör honom en otjänst, och han kan komma undan med kortsiktig tillfredställelse på bekostnad av långsiktig plan och livsstrategi. Att vara vuxen utan att klara sig själv gör honom deprimerad, passiv och utan hopp. Så sluta understöda det destruktiva, och leka inte socialkontor. Om han inte klarar sin försörjning, får han kontakta arbetsförmedling, socialen eller andra instanser i samhället. Det är svårt och lite jobbigt att gå till socialen, därför tar de flesta som kan tag i sitt liv innan det går så långt. Det kommer även din son att göra. Så den sista frågan: ska vi göra något för att hjälpa honom? Ja, sluta betala! Det är inte lämpligt att ni kontaktar någon på hans skola om han är 28 år. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
