Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Känslokall och empatilös

Jag har haft lite funderingar på mitt liv på sistone. Saken är den att jag kan vara fruktansvärt känslokall och empatilös, har alltid sett detta som en bra egenskap då jag inte tar åt mig när någon skäller eller bråkar. Är jag med om något hemskt eller som borde gjort mig ledsen så bara sväljer jag ner det och så försvinner det. Jag är konstigt nog ganska så omtyckt av många och har många kompisar. Alla skämtar om min brist på empati och säger att det är en rolig egenskap jag har och troligen vet de inte riktigt hur det egentligen ligger till i skallen. Jag är dock inget svin, jag är artig och trevlig och en riktig skojare som skämtar om allt. Jag har förklarat för mina vänner att jag känner empati för dem jag vill känna det för, alltså egentligen ingen riktig empati. Jag misstänker att de inte tar det jag säger på allvar och tror att jag skämtar när jag berättar om hur kall jag egentligen kan vara. Detta har gjort mig lite orolig, för jag älskar min sambo mer än något annat och skulle ge mitt liv för henne, men är detta också en påhittad grej av mig, är det så att jag egentligen inte känner något för henne? När vi bråkar och sånt försvinner allt, jag blir iskall om hon skriker eller gråter över något jag gjort fel, jag känner inte att jag gjort fel... Detta har hon inte märkt ännu, men något hon märkt och som skapat många problem är att när jag ska säga förlåt så gör jag det helt ångerlöst. Har märkt att jag inte kan gråta heller, grät mycket förr, speciellt över mitt ex! Men jag lovade mig själv för drygt 2 år sedan att sluta böla och har inte kunnat även när jag försökt sen dess. Det är aldrig mitt fel jag gör inte fel, finns inget argument eller utskällning jag haft försvar till direkt (även skapat många problem). dock ett bevis för mig själv att min kärlek är äkta till henne kan vara att dagen efter vi blev ihop blev jag helt plötsligt rädd för döden. Kan även tillägga om mig själv att jag sett dem vidrigaste filmerna på nätet och suttit helt oberörd och även gett ifrån ett litet leende någon gång. Tankarna om att jag kanske är kraftigt känslostörd har gjort mig lite orolig och resulterat i att jag knappt vågar bli full nuförtiden, för jag vet inte vad jag kan hitta på. Min sambo sa till mig här om dagen att jag måste försöka få hjälp med detta! Men går det att skapa känslor och empati för någon eller ska man gå på piller resten av sitt liv bara för att bli sårbar och ångerfull?

Svar:

Hej! Alla egenskaper och eventuella brister vi har är på en glidande skala. Det är inte så att antingen har du empati eller också inte. Alla är empatiska exempelvis på en skala. Man kan tänka sig att empati är normalfördelat, dvs att det är lika många som har otroligt stor empati som de som har otroligt liten empati. De allra flesta ligger dock runt medelvärdet, och är sådär lagom empatiska. Vart du ligger på den skalan är svårt att bedöma för mig nu, men sannolikt inte på "övre" delen av skalan..? Det är inte något fel eller galet med det, det handlar om dels vår personlighet och dels vad man har övat på för färdigheter under livet. Ofta kan jag se att personer som verkar lite "avstängda" känslomässigt (och som inte har någon autismspekterdiagnos som Aspergers) kommer från en familj där man inte heller pratade så mycket om känslor och hur man själv och andra mår. Då har man sannolikt dels mindre av inkännande förmåga från arv/miljö och dels för att man inte heller själv har tränat på just det. Är det så för dig, kan du kanske hitta nyckeln där. Att du har förmågan till samspel med andra, förmågan att etablera relationer och skapa varaktiga relationer tänker jag att tyder på att du nog inte har ett jätteproblem - då är de negativa etiketterna du sätter på dig själv ett större problem. Om vi säger du har en neurologisk brist som gör dig mindre inkännande, behöver det hanteras neurologiskt. Om du inte kan släppa tanken på att detta är ett problem, ta kontakt med sjukvården och berätta för dom hur du tänker. Det sämste alternativet är att älta frågeställningen runt i ditt huvud, utan att ta reda på fakta. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons