Jag är en tjej på 22 år. Har tendenser till depression och får ibland ångestattacker, har också stora problem med min självkänsla och självförtroende. Har testat att gå till olika psykologer, unga, gamla, manliga och kvinnliga också till en KBT, men aldrig fullföljt det mer än några månader. Under tiden jag mår bra så tappar jag lusten att gå dit. Jag har aldrig fått någon diagnos, den enda jag tror att jag har är BDD. På senare tid har jag reflekterat över att jag nästan aldrig känner saknad. Jag känner dock lätt känslor av sympati och empati. Men känslan av saknad infinner sig sällan. Jag saknar typ aldrig mina föräldrar eller min storasyster fast än att jag inte träffar dom så ofta, de bor mellan 20-60 minuter ifrån mig. Träffar dem kanske en gång i månaden eller mer sällan. Har många vänner som jag älskar att umgås med men jag saknar inte dom heller, det kan ändå gå 2-3 veckor utan att jag träffar vissa. Det gäller också min sambo, han kan komma hem efter en dag på jobbet och säga att han saknat mig mycket under dagen, ibland får jag ljuga och säga att jag saknat honom med för att inte såra honom. Min familj är delvis trasig och mina föräldrar skiljdes när jag var 5 år. Jag har väldigt bra relation med min mamma och biologiska storasyster. Men relationen med min pappa går upp och ner. Ibland har jag till och med tänkt att om min pappa, hans fru eller hennes barn hade dött så hade jag inte saknat dem så mycket, men det beror nog på att de inte bidrar så mycket till mitt liv. Kan det vara någon slags förvarsmekanism som gör att jag inte känner saknad eller kan det vara något fel på mig?