Jag är en tjej på 22 år. Har tendenser till depression och får ibland ångestattacker, har också stora problem med min självkänsla och självförtroende. Har testat att gå till olika psykologer, unga, gamla, manliga och kvinnliga också till en KBT, men aldrig fullföljt det mer än några månader. Under tiden jag mår bra så tappar jag lusten att gå dit. Jag har aldrig fått någon diagnos, den enda jag tror att jag har är BDD. På senare tid har jag reflekterat över att jag nästan aldrig känner saknad. Jag känner dock lätt känslor av sympati och empati. Men känslan av saknad infinner sig sällan. Jag saknar typ aldrig mina föräldrar eller min storasyster fast än att jag inte träffar dom så ofta, de bor mellan 20-60 minuter ifrån mig. Träffar dem kanske en gång i månaden eller mer sällan. Har många vänner som jag älskar att umgås med men jag saknar inte dom heller, det kan ändå gå 2-3 veckor utan att jag träffar vissa. Det gäller också min sambo, han kan komma hem efter en dag på jobbet och säga att han saknat mig mycket under dagen, ibland får jag ljuga och säga att jag saknat honom med för att inte såra honom. Min familj är delvis trasig och mina föräldrar skiljdes när jag var 5 år. Jag har väldigt bra relation med min mamma och biologiska storasyster. Men relationen med min pappa går upp och ner. Ibland har jag till och med tänkt att om min pappa, hans fru eller hennes barn hade dött så hade jag inte saknat dem så mycket, men det beror nog på att de inte bidrar så mycket till mitt liv. Kan det vara någon slags förvarsmekanism som gör att jag inte känner saknad eller kan det vara något fel på mig?
Hej! Nej, det är nog inget fel på dig. Men du är lite ledsen, matt och oengagerad - tror du inte det? Tappat tron på framtiden, en liten smula? Hoppet om att framtiden är ljus och härlig finns kanske inte där? Då är det inte konstigt om man blir lite "flack" i känslolivet. Om min hypotes över stämmer, tycker jag du ska bestämma dig för om du vill ha det så eller inte. Ska du verkligen traska genom livet lite på halvfart känslomässigt, och vara distanserad till omvärlden? Jag hoppas du kommer säga nej till det, och ja till mer optimism och livsglädje. Då kommer känslorna tillbaka också, och du vill känna alla de känslor som du nu inte tycks ha. Om du vill ändra dina känslor, behöver du ändra beteenden. Beteenden är allt du gör och tänker. Om du tänker att saker är tråkigt och tröttsamt, känner du dig mat. Om du tänker att något är stimulerande, roligt och intressant, känner du dig piggare. Ser du hur det hänger ihop? Om du sjunger, kommer du bli gladare. Om du väntar tills du redan är glad med att sjunga, kommer du knappast sjunga en enaste ton. Det är tufft när man har en tråkig uppväxtshistoria som man slåss med när man ska skapa sig en vuxen identitet. Det är ett öde du delar med många. De allra flesta kommer dock till en punkt där ansvarskänslan för sitt eget liv tar över känslan av att vara ett offer. Den dagen börjar du forma ditt liv som kommer bli fantastiskt - på grund av och på trots av allt du har varit med om. Slutligen vill jag säga - att du inte saknar din pappa och hans familj kan ju helt enkelt bero på att du inte är så anknuten till dom. Känslobanden är en produkt av investeringarna som är gjorde i relationerna, och där kanske din pappa inte har varit så smart? Sen är det svårt att veta hur man reagerar när en nära familjemedlem verkligen är borta. Det är nog mer mångfacetterad än du kanske kan överblicka nu. Tänk inte så mycket på det, tänk på hur du kan få in mer roliga saker i ditt liv. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
