Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Jag faller snart ihop

Jag är en kvinna på 43 med två tonårsbarn. För ca ett halvår sedan förändrades mitt liv totalt. Det ringer en advokat och säger att polisen tagit min sambo sedan 6 ½ år för något han gjort inom jobbet. Jag förstod givetvis inget och kom på -Herregud, jag bygger ju hus med honom (som inte ens var halvfärdigt) och bokade tid på banken nästa dag för att se till hur vi låg till med lånen: Vi hade lånat 2,7 miljoner och eftersom han var i byggbranschen så fick han sköta allt själv. Fick chock nummer 2: pengarna var slut! Han hade kvitton på 1,7 miljoner men 1 milj saknades kvitton på och nu i efterhand så hade han helt tappat kontrollen över alla pengar. Ca 7-8 hundra tusen till i räkningar fattades så totalt skulle väl vårt hus gått på 4 miljoner! Han hade tagit ca 210 tusen till eget bruk, bla köpt en svindyr bil för 800 tusen som han betalt 140 tusen i handpenning för och sen skulle betala 3500 i månaden. Chock nummer 3 kommer dagen därpå... Mina barn kommer in på hans dator och mobil och där ser vi att han har beställt call-girls på sina "affärsresor"utomlands! Bilder på lättklädda och nakna kvinnor och text med I love you, ****! En sajt där man kunde läsa alla mått på tjejerna, vad man ville göra, hur länge man ville ha dom osv. Då trodde jag att jag dog! Jag har hatat honom 24 timmar om dygnet sen dess. Sedan visade det sig att han hade eftersändning av posten. Så mycket räkningar från kronofogden och inkasso som fanns! Han blev häktad vidare i en månad och som tur var hade vi bostadsrätten ute på mäklaren så jag fick den såld och fick en ny lägenhet. Hela tiden har jag haft stöd av släkt och vänner, mina barn, jobbarkompisar och jag har pratat och pratat mig genom detta. När han sen släpps väntar jag mig ett monster som jag kallat honom hela tiden. Ut kommer en nedbruten, förskrämd och ångerfull pojke och jag kan inte fatta att det är han. Men även om jag inte slutat älska honom hade vi ingen som helst framtid ihop och han hade sårat mig så mycket så det skulle aldrig gå att reparera. Hans lilla släkt och vänner har inte hjälpt honom eller stöttat honom alls. Många vände honom ryggen och jag kände att varför hjälper ingen honom? Hans föräldrar är döda och han har haft en riktig skit uppväxt med stryk av styvfar och ingen som helst kärlek av mamman. Trasiga kläder gick dom i (6 syskon) och ingen mat eller pengar fick han när han var liten. Jag kan ju inte, det är mig han sårat mest! Så räddade jag honom från självmord bara några veckor efter häktet (han SMSade mig och sa att han tagit piller och sprit) så jag ringde till polisen och ambulans kom. Det blev psyket nästa där han åkte hem bara tre dagar senare och fick en kurator att prata med. Nu håller han på och ska försöka göra färdigt huset i säljbart skick så vi inte förlorar för mycket pengar på det, för min skull säger han. Men han har hotat säkert tjugo gånger att han ska skita i det så fort vi blir osams. Så jag har gått på tå för honom så han ska fixa så mycket han bara kan. Men han håller fortfarande på och messar att han ska ta livet av sig senare när huset är klart. Och jag förstår honom, han har ingenting kvar, jobbet blev han av med, inga pengar, de han älskat mest har han sårat mest och sitter med 1,3 miljoner i skuld till kronofogden och det lär bli mer sen med banken. Saken är att jag tycker så fruktansvärt synd om honom och jag är den enda han kan prata med. Men jag mår ännu sämre av att höra hur dåligt han mår (kanske känner jag mig skyldig för jag sparkat ut honom?) och blir arg av att ingen annan kan hjälpa honom. Jag lär få en så stor skuld innan detta är klart så fem år på existensminimum först och förhoppningsvis skuldsanering i fem år också på existensminimum. Så vissa dagar hatar jag honom och ber honom fara och flyga, vissa dagar orkar jag inte hata. Nu har han verkligen inga pengar ens till mat och JAG erbjuder mig att köpa mat till honom för jag mår dåligt av att se honom så här. Har själv sökt kurator och står på kö men kön är lång och nu har de sagt upp en kurator (av två!) så jag lär inte få nån alls känner jag. Jag är så orolig för framtiden och att jag en dag inte ska orka mer. Jag jobbar heltid och har bra fysisk hälsa och tror jag är en rätt stark människa och många säger till mig att de inte fattar hur jag orkar! Men snart gör jag inte det och jag vet att snart faller jag. Tänker mycket på pengar i framtiden och har faktiskt på denna tiden sparat ihop en summa som vi ska ha när det blir sämre tider. Vad kan jag göra? Hjälper jag honom drar jag ner mig själv känns det som...

Svar:

Hej! Du är en otroligt stärk person! Du är för stark för ditt eget bästa. Du fixar och ordnar, styr och ställer - så att han slipper och kan vara som en liten pojk! Du har tre fokusområden - dig själv, din tonåring och din tonåring! Han är inte - INTE - ett av dina fokusområden! Ändå är det honom hela ditt brev handlar om. Det du måste hålla fast vid är att dina barn som är viktigast, deras nutid och framtid - och de ska ha en mamma som gör val som är bra för er tre. Du har varit sambo med en brottsling, som har lurat banken, samarbetspartners på jobbet, dig och dina barn. Han har misshandlat dig psykiskt och ekonomiskt, och du är i kris. Sättet du beskriver honom, det du tänker osv är typiskt för en misshandlad kvinna. Du tycker synd om honom och vill hjälpa - en man som har gjort kriminella saker mot dig?! Få honom ut ur ditt liv, sen kan du börja tillfriskna. Du är det man kallar för medberoende, ett ord som oftast brukar användas för anhöriga till alkoholister. Men att missbruka sin ekonomi och sina relationer är även det ett beroendeproblem - och du är medberoende. Köp böcker om medberoende och läs - jag garanterar att du känner igen dig. Medberoende är en svår problematik, ofta värre än själva missbrukarens på det sättet att det tar längre tid att bli frisk. Men du blir aldrig frisk om du inte sätter en stopp för hans inflytande på dig. Du säger själv att du har skuldkänslor för att du har sparkat ut honom. Ser du själv hur fel det låter? Du borde vara jättestolt för att du sparkade ut honom! Stolt! Jag blir arg när jag läser att han hotar dig med att inte färdigställa huset så att du kan få tillbaka lite av de pengarna han har stulit. "För din skuld"?! Det borde vara för sin egen skuld, att försöka göra något bra för en person han har kränkt så djupt som han har kränkt dig. Hata honom inte. Det är det inte värt. Att låta hat komma in i ditt känsloliv förstör bara för dig. Det tär på dina positiva känslor som du måste bevara för dina barns skuld. Låt honom vara inget. Skydda dig från att låta honom komma in - nå dig där du är känslig. Skydda dig och dina barn, var tigermamma. Använd din styrka på dig och dina barn. Du är stark och fantastisk! Låt det vara din välsignelse, inte din förbannelse! Förväxla inte medberoende med kärlek. Om jag ska vara helt konkret, tycker jag du ska få någon annan person i din närhet att sköta alla kontakter med honom. Du behöver vara ifred, och bygga upp ett skydd och en distans så du kan se honom objektivt. Sen behöver du samtalshjälp. Kontakta socialtjänsten i kommunen och hör vad de kan erbjuda. Ring krisjour för kvinnor, Nationella hjälplinjen eller vilken instans som helst som kan antingen erbjuda hjälp eller hänvisa dig vidare. Kanske även polisen, för du är ett brottsoffer. Du är stark - och du är framförallt mamma. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons