Jag är en tjej på snart 19 år. Jag har till slut efter många år kommit till insikt att jag behöver psykologisk hjälp för att komma vidare i mitt liv. Vid 6,5 års ålder förlorade jag min tvilling i cancer och det har följt med mig hela livet. Jag har aldrig kunnat prata om saken, vilket har lett till att jag har väldigt svårt att visa känslor för andra, speciellt känslor som sorg och kärlek. Jag kan inte prata med min familj om saken. Jag vill inte belasta mina vänner. Jag fick för ett tag sen reda på att jag har låg ämnesomsättning i sköldkörtel, vilket har lett till att jag mått väldigt psykiskt dåligt. Jag tycker egentligen inte om sjukvården och jag skulle inte be om hjälp om jag inte verkligen behövde den. Till min fråga, vad tycker du jag ska göra? Jag vill ha hjälp, men vågar inte ta kontakt med psykolog för att jag själv är rädd. Jag har vart och pratat med någon ett par gånger, men tyckte inte om personen. Jag har väldigt svårt att lita på andra och vill helst att den person jag pratar med bara ska finnas när jag pratar med den och sen sluta existera. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror bara att jag är rädd för hur folk ska reagera och om någon i min omgivning skulle få reda på allt jag säger. Snälla, ge mig tips.
Hej! Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara att förlora ett syskon, och en tvilling - det måste vara en än större känslomässig katastrof! Och du var bara 6,5 år! Det är en tid då man inte har språk och ord för sina olika känslor, vilket gör att man är helt beroende av vuxna för att kunna bearbeta svåra upplevelser. Du säger att du aldrig har kunnat prata om det, jag tolkar det som att du då inte hellre hade vuxnas hjälp med att sätta ord på det du var med om? Då blir det som en dubbel katastrof för dig - dels att din tvilling dog, dels att du inte fick hjälp att förstå och hantera det. Jag träffar många som har en sk fastfrusen sorg eller ilska från sin barndom - det gör att man på många sätt inte riktigt utvecklar färdigheter inom just det området man "sitter fast" i. Konsekvensen av det blir att man hanterar alla tankar och känslor som relaterar till det området i livet som om man var - i ditt fall - 6,5 år. Därför har du svårt för känslor som sorg och kärlek. Du är som ett litet barn känslomässigt, och det är ingen som förväntar sig att ett litet barn på 6 år ska kunna hantera sorg och kärlek - eller hur? Livet drabbar oss alla, vilket ger oss massor av livserfarenhet och kompetens som vi annars inte får. Men det gäller att vi verkligen hanterar livets svårigheter så att de kan bli just erfarenheter och inte bara hinder för utveckling. Du behöver hjälp att prata och sätta ord på det som hände med din tvillings sjukdom och död. Se det från det lilla barnets perspektiv och förlåta dig själv för att du inte kunna prata om det exempelvis. Sen kan du se vad du har lärt dig om dig själv, andra och livet genom att du har upplevd detta svåra - och göra dina svåra livsupplevelser till resurser i ditt vidare liv. Du har problem med din sköldkörtel, hoppas du får behandling för den. Det finns bra medicin. Det är svårt att säga vad det beror på, men jag kan säga så här: det har inte hjälpt att du har denna stora livsstress att bära på. Så du har mycket att vinna på fysiskt och psykiskt att bearbeta dina upplevelser med en professionell person. Du tycker inte om sjukvården. Det är du inte ensam om, många drar sig för att uppsöka medicinsk eller psykologisk hjälp. Det är ju väldigt synd, eftersom du har så mycket att vinna på att göra det - och vad jag kan förstå inte något att förlora. Om du får kontakt med en psykolog och du inte gillar personen, förstår jag att det blir svårt att stå på sig och byta när man är så ung som du är. Men du måste ändå ha ditt bästa för ögat, och antingen klara att stå upp för dig själv - eller få hjälp av någon vuxen. Jag förstår att du har svårt att lita på andra, det är en sidoeffekt av att du har älskat och förlorat en viktig person så ung. Att du vill att psykologen ska sluta existera när du inte är där, tänker jag att har med dina tillitsproblem att göra. Men psykologen har absolut tystnadsplikt, och det du säger stannar i rummet. På det sättet har du full kontroll över den information du ger psykologen, och det kan du lita på! Du har vågat kontakta mig nu! Bravo! Hoppas du tycker att mitt svar ger lite input som du kan använda. Hör gärna av dig igen, om du undrar något mer eller har kommentarer. Det är viktigt att du går vidare med detta nu. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
