Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Hur löser vi konflikter konstruktivt?

Hej Anne,

Jag är sedan ca tre månader tillsammans med en man som jag tycker är helt underbar på många sätt. Han är känslig, bryr sig verkligen om mig, påhittig, annorlunda, driven och har egna mål och drömmar vilket är väldigt viktigt för mig som ung kvinna med mycket fokus på karriären. Vi kan ha jättemysiga konversationer om allt möjligt och jag upplever att han är väldigt duktig på att visa mig kärlek, både verbalt och fysiskt. Men på senare tid har vi börjat ha konflikter som när de uppkommer aldrig verkar få ett slut, och de är så krävande att stämningen mellan oss är konstig i lång tid efteråt och det känns som om vi bara slösar bort en massa energi utan att egentligen finna en lösning. Jag tror att dessa problem i mångt och mycket bottnar i hans oförmåga att kommunicera, och min enorma vilja till att göra detsamma.

Mitt största problem med min pojkvän är att han är väldigt sluten som person och jag har svårt att läsa honom vilket gör mig frustrerad, osäker och rädd. Han berättar aldrig spontant om hur han mår eller känner (bortsett från positiva känslor om oss, vilket jag uppskattar), ofta är han vädigt tystlåten när det kommer till vanliga vardagshändelser också. Många dagar upplever jag min pojkväns agerande som totalt icke-kommunikativt och jag känner mig helt utestängd. Han rör inte en min i ansiktet, möter inte min blick, talar inte utan att vara tilltalad, ställer inga frågor och ignorerar många av mina försök till kontakt. Ofta upplever jag att det enbart är jag som pratar, och när jag hittar på något att prata om eller ställer frågor diskuterar vi ämnet en kort stund innan det blir tyst igen. Jag upplever inte att detta är någonting han gör för att få makt över mig eller på något sätt straffa mig, det känns som att detta är ett gammalt beteendemönster som blir särskilt starkt i de situationer då han inte mår på topp. Jag ser ofta på honom att han inte mår bra, han uttrycker mycket genom sitt kroppsspråk, någonting han själv inte verkar medveten om. Jag har tagit i beaktning att vi fungerar väldigt olika, att han inte nödvändigtvis är lika känslomässigt ”snabb” som jag och behöver få mer tid, varav jag försökt vara avvaktande utan att pressa honom för att ge honom utrymme att ”tar för sig” mer, men utan framgång. Jag har tidigare i mitt liv varit totalt sluten känslomässigt precis som han, men har jobbat oerhört mycket med mig själv för att lära mig att lyssna till, och uttrycka, mina egna känslor och behov. Jag upplever att detta hjälpt mig oerhört mycket i livet och har gjort mig till en mer balanserad människa.

Jag har vid två tillfällen, då jag tagit mycket illa vid mig av hans enligt mig totala utestängande av mig, tagit upp ämnet där jag på ett tydligt sätt beskrivit hur det känns i mig när han gör så, men också där jag varit noggrann med att inte anklaga honom. Jag har berättat att jag ser en helt fantastisk person framför mig som jag älskar oerhört, men som har rest murar omkring sig som jag på olika sätt försöker ta mig igenom men som jag gång på gång misslyckas med och blir frustrerad och förtvivlad. Han har då till min stora förvåning brutit ihop totalt och berättat att detta är ett gammalt mönster som han haft stora problem med i livet samt i tidigare relationer, att han hatar  detta mönster och skäms oerhört för det men att han inte vet hur han ska ta sig ur. Han har berättat att när han inte talar, och särskilt när det är i en konfliktsituation där någon förväntar sig ett ”riktigt svar”, blir hans huvud helt tomt och han tycker att han är en dum idiot som inte säger något, vilket självklart inte gör situationen enklare för honom. När han berättade för mig om sina känslor kände jag mig både lättad och glad: Dels för att han släppt in mig, dels för att jag förstår problemet på ett helt annat sätt och dels för att vi nu kan röra oss framåt mot en lösning. Vid dessa tillfällen har han även berättat en del om hur hans inombords kommunikation med sig själv ser ut. Han är extremt elak mot sig själv och kallar sig själv elaka saker, samtidigt som han dumförklarar sina känslor och skäms för det mesta i sin person. Han har inte varit medveten om detta förrän jag påpekat det, men sade att det stämmer. Jag upplever även att han censurerar alla känslor som inte är positiva så till den grad att han inte ens tillåter sig själv att känns dem, något han inte heller tänkt på om men höll med om då jag frågade om det var så. Jag inser att han inte har det lätt och att jag inte kan ”rädda honom”, men jag är beredd att göra allt som står i min makt för att hjälpa honom att bli vän med sig själv. Han har själv tydligt sagt att tystlåtenheten är ett beteende som plågar honom och som han vill bli av med samtidigt som jag inte ser att han anstränger sig för att göra någonting åt det. Jag har stor förståelse för hur han känner, men jag är samtidigt så besviken på att alltid behöva gå runt och gissa vad kan tänker och känner.

Jag är själv inte en klanderfri människa och jag tror nog att jag kan vara en komplicerad partner på många sätt och vis, jag funderar och analyserar ständigt på ett sätt som jag själv inser ibland går till överdrift. Särskilt när jag inte förstår någonting, som att jag inte förstår honom i hans tystnad, då blir jag enormt orolig och får sådan ångest att jag tolkar allt han gör till leda och spänner mig, ”hittar på” teorier för att fylla i luckorna och få förklaringar (”jag kanske sårade honom när jag sade det där? Det kanske är därför han är tyst?”). Någonting som självfallet inte bäddar för att det är lätt att ha en avspänd konversation oss emellan. Jag kan även vara mycket otålig och kan ha svårt att känna förståelse för hur han inte ”bara kan säga något”, något jag försöker hålla inom mig eftersom jag rationellt sett förstår att det inte är så enkelt och att det inte hjälper om jag pressar på. Jag är medveten om att jag i detta brev pratar mycket om vad han gör för ”fel” och inte går lika mycket in på mig, men jag har verkligen vänt ut och in på mig själv för att se vad jag kan göra för att förbättra mig själv i denna situation men här står jag villrådig.

Nu till det stora problemet, och den egentliga orsaken till att jag skriver. Det händer allt oftare på sistone att vi börjar diskutera något som inte är ett så stort problem, men som blir något som växer till helt orimliga proportioner. Vi kommer aldrig till den punkten att vi höjer våra röster eller slutar lyssna på varann bara för att vara den som har rätt, men ändå är konflikterna oerhört destruktiva. Vi kan ta gårdagen som exempel: Han ville ha sex, jag ville det inte vilket jag visade tydligt genom att inte kyssa eller smeka tillbaka. Han fortsatte trots detta att trycka på tills jag talade om för honom att jag inte tyckte detta var okej och att jag vill att han respekterar ett nej även om det inte är verbalt. För mig hade det inte behövt bli större än att diskutera frågan ett litet tag och sedan gå vidare, men det ledde istället till en konflikt som tog större delen av natten och som fortfarande ett dygn senare inte är löst. Detta som hände sedan är ett mönster som tycks upprepa sig vid alla tillfällen vi har dessa konflikter: Vi börjar diskutera frågan på ett vad jag uppfattar vettigt sätt där jag beskriver hur jag känner mig och upplever situationen, men där tar det stopp. Han vänder bort blicken, vänder sig med ryggen mot mig, armarna korsade framför sig. ”Stänger av” all kommunikation men jag kan se att har har kraftig ångest. På mina frågor svarar han bara ”halvt”: ger visserlignen ett kort svar, men utan att ge något att gå vidare på. Jag sitter hela tiden vänd mot honom och hans hand i min. Jag säger någonting, försöker se honom i ögonen men han vägrar möta min blick trots att jag vädjar. Till slut, efter ca tre minuters väntan, svarar han någonting som jag inte förstår, så jag ställer en följdfråga, det är tyst i tre minuter till innan han säger någonting kort och intetsägande igen. Vi kan hålla på så i flera timmar (fråga – väntan – kort svar – ny fråga – väntan osv) och jag blir mer och mer frustrerad och ledsen över att bli utestängd. Jag vill springa därifrån för att ”utestänga honom tillbaka” men inser att det bara är barnsligt och inte löser någonting, så jag ligger kvar med min ångest och tar till allt tålamod jag har. Samtalet kommer inte framåt och vi står bara och stampar på samma ställe i denna enormt långsamma takt, utan att någonting egentligen blir sagt. Jag försöker förklara om och om igen med olika ord hur jag känner och han ligger bara där och jag har ingen aning om ifall han lyssnar eller inte eller vad han tänker eller känner. I slutändan känns det som att det bara är jag som pratar och tar ansvar för att lösa konflikten, medan helt stängt av. Jag känner på ett sätt jag inte kan förklara att det är jag som, genom mitt beteende, möjliggör för detta. Jag tror även att han känner det som att jag skuldbelägger honom när det absolut inte är vad jag vill, jag ser ett problem och jag vill att vi ska lösa det tillsammans, inte nödvändigtvis att han är fel. Till slut somnar han och då blir jag alldeles förtvivlad och ifrågasätter hur han bara kan somna ifrån allt sådär. Han säger han att han inte har något mer att tillägga, vägrar prata mer om det och somnar om igen. Jag blir helt ifrån mig och känner mig misslyckad som försöker så hårt utan att komma någonvart, jag känner mig oälskad och äcklig som inte är värd att kämpa för (min tolkning), och jag känner mig sviken då jag känner att jag blir lämnad ensam med hela konflikten och han bara avsäger sig ansvaret genom att somna bort. Jag känner mig också skitjobbig och omöjlig att ha att göra med, som att det är mitt fel att jag fått honom att sluta sig så till den grad att han helt gett upp alla försök till kommunikation. När han somnat har jag fått riktiga panikångestattacker så till den grad jag ligger på golvet , gråter, nästan kräks, hyperventilerar och inte kan andas, någonting han har sett men ignorerat och fortsatt sova. Särskilt det sistnämnda är för mig ett oerhört svek som jag har svårt att förlåta, jag skulle ALDRIG somna ifrån någon som gråter och absolut aldrig någon som är mitt uppe i en panikångestattack. När dessa attacker kommer känns det som att mina känslor har övergått från att vara samlade och tålmodiga till total hysteri, som att jag vevar upp mig själv till en orimlig nivå men jag vet inte hur jag ska bryta det. Jag har aldrig kunnat lämna problem bara ”mitt i” utan vill skiljas för natten som vänner. Inte så att vi nödvändigtvis måste ha konflikten löst men i alla fall att vi enats om att lägga den åt sidan och prata om något neutralt i några minuter så att vi kan somna lite närmre varann känslomässigt. När detta omöjliggörs genom att han somnar blir jag utom mig. Detta, att han somnar ifrån konflikterna, har gjort att jag har oerhört svårt att acceptera när han kommunicerar med slutna ögon och tar verkligt illa vid mig när han gör det eftersom jag då ständigt oroar mig för att han ska somna. Det har hänt att jag legat och väntat på att han ska formulera sig, ”givit honom tid”, bara för att tillslut inse att han bara somnat ifrån allt. Jag känner mig lurad och dum.

Dagen efter en sådan här konflikt är båda två helt utmattade och förtvivlade men positionerna är inte ruckade, han är fortfarande sluten och full av ångest och vägrar möta min blick, och jag försöker med ord, kramar och fina handlingar (frukost på sängen etc.) få oss att närma oss varann men utan någon reaktion. Jag tror att båda två upplever hela situationen och konflikten som oerhört luddig och jag är alltid väldigt förvirrad efteråt då jag inte kan förstå vad det egentligen handlar och hur något så litet kan få sådana proportioner. När vi har dessa konflikter känns det även som att vi ramlar ned i ett avgrundsdjupt hål utan en aning om hur vi ska ta oss upp. Det är även svårt att se att vi bara några timmar tidigare hade det helt fantastiskt tillsammans, och att vi någonsin ska kunna ha det fint igen känns omöjligt när vi är mitt uppe i konflikten. 

Jag försöker komma med olika infallsvinklar och strategier för att komma vidare och lösa situationen och för att förhindra att vi gör om samma misstag tills nästa gång, både under konfliktens gång men även i neutrala lägen, men jag får ingen reaktion från min pojkvän. När jag frågar vad han tycker säger han ”låter bra”, men han kommer aldrig med någonting konstruktivt själv. Jag försöker till exempel läsa allt jag kommer över om konflikthantering i relationer. Att skriva detta brev är ett annat exempel. Han å sin sida verkar inte göra någonting för att förhindra att en liknande konflikt sker igen. 

Jag känner mig förtvivlad och förvirrad när jag skriver detta brev, och märker hur svårt jag har att formulera detta utan att det blir rörigt. Mitt problem är egentligen inte att vi har konflikter och är oense, det ser jag som något fullständigt normalt i alla nära relationer, men jag inser att vi behöver hitta metoder för att prata med varandra och lösa problemen tillsammans istället för att ständigt gå om varann.

Jag älskar verkligen den här mannen men våra konflikter känns så destruktiva att  jag inte tror att någon av oss kommer att orka med detta på lång sikt om ingenting förändras. Det känns som om vi redan fastnat i en negativ spiral där han med sin tystlåtenhet lägger en stor del av ansvaret för vår relation på mig då jag är den som förr eller senare sprängs om jag inte tar upp problem som uppenbart ligger och skaver. Jag har funderat på om detta är värt det eller om vi borde avsluta vårt förhållande, om vi redan efter tre månader har såhär stora problem, men jag kommer alltid fram till att våra problem i grunden är kommunikationsproblem, dvs en massa skräp som står i vägen för hur bra vi faktiskt kan ha det  tillsammans, och att om vi bara kan hitta en väg att kommunicera på så skulle vi kunna njuta av det fantastiska vi faktiskt har emellanåt. Oerhört tacksam för alla tips och infallsvinklar som jag kan få.

 Förtvivlad

 

Svar:

Hej!
Du skriver långt och fylligt om en situation som låter jobbig och svår - men i grunden är det inte ovanligt att par tappar lite synen på vad som är den enskildes ansvar och problem att lösa, och vad som är relationens ansvar och problem. När man är en del av ett par, är man inte 50/50% ansvarig för att relationen fungerar, utan 100/100%. Det betyder att du har 100% av ansvaret för att din del av relationen fungerar, och han har 100% av ansvaret för att sin del fungerar. Om det är så att den ena eller den andra har problem med något - vara sig det är problemer med något fysiskt, psykiskt, sin ursprungsfamiilj, barn och ex-partners - är det dennas ansvar att lösa detta. Om din partner inte tar tag i det som han bidrar med av trubbel i relationen, är det en signal till dig om att du ska vara försiktig med att investera mer i relationen än du kan ha råd att förlora. Han behöver göra vad han måste för att vara en bra partner till dig - och du måste göra det samma. Du ska inte behöva tolka honom, läsa av, dra ut ur honom vad han tänker på osv. Han ska vara tydlig, och du med. Går inte det, får ni var på sin kant problemlösa - gärna tillsammans, men inte så att ansvaret någonsin övergår från den som äger problemet till den andra som är rädd. Sen kan familjeterapi också vara ett sätt att jobba på förmågan att kommunicera tydligt - både du med dina behov och han med sina tankar.

Att leva i en relation är riktigt fint när det är bra. Och mycket jobbigt när det är dåligt. Men själva vitsen är ju att det ska vara roligt, härligt och trevligt - bidra med något mer i form av livskvalitet som samhörighet och glädje. Gör relationen inte det i all övervägande grad när ni har varit tillsammans i tre månader, tycker jag att det är bra att fundera över vad du tycker du är värd och varför. Din partner ska visa dig omsorg och skydda dig, och det innbär att han måste ha ett stort fokus på ditt välbefinnande. Så verkar det inte riktigt vara, och då accepterar du mindre än vad du är värd.

Jag förstår att du gärna vill att jag ska ge dig en trestegsplan för hur ni ska förbättra kommunikationen, men då skulle jag "hjälpa" dig att ta mer ansvar från honom och lägga på dig. Det vill jag inte, utan jag tycker att du behöver ställa krav till honom om att han tar hand om sina svårigheter så dessa inte förstör för relationen. Egen terapi, utredning av kommunikationssvårigheterna, han fixar parsamtal - vad som helst. Gör han inte det, har han gett dig ett budskap som du behöver ta till dig om hur han ser på din roll och hans roll i relationen.

Lycka till!

Med vänliga hälsningar

/Anne

 

Besvarade frågor under chatten

Fråga Besvarad
Orolig son som mår illa

2015-12-17 | 09:05

av Anne Grefberg

Jag får ALDIG någon kram!

2015-06-20 | 12:38

av Anne Grefberg

Dålig anknytning till barnet?

2014-12-18 | 12:24

av Anne Grefberg

Hur hanterar jag situationen med min tränare?

2014-12-13 | 23:22

av Anne Grefberg

Dåligt förhållande sedan vi fick barn, snälla hjälp!

2014-12-11 | 17:04

av Anne Grefberg

Mamma

2014-11-8 | 21:45

av Anne Grefberg

Hur löser vi konflikter konstruktivt?

2014-10-14 | 17:42

av Anne Grefberg

Jag vet inte hur jag ska göra

2014-10-11 | 22:29

av Anne Grefberg

Destruktiva beroenden.

2014-08-16 | 03:53

av Anne Grefberg

En vuxen son med alkohol problem

2014-07-16 | 23:40

av Anne Grefberg

hej!

2014-06-4 | 11:56

av Anne Grefberg

Svårt att bli upphetsad

2014-04-5 | 14:13

av Anne Grefberg

medicin och kropp

2014-03-11 | 01:48

av Anne Grefberg

Måste två tjejer ha oralsex?

2014-03-10 | 23:05

av Anne Grefberg

Trång förhud.

2014-03-10 | 21:08

av Anne Grefberg


Annons
Annons
Annons
Annons