Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Går hos en kurator och ska börja med Mirtazapin Actavis

Jag har mått dåligt i många år och är ej bra, mår väldigt dåligt.. Går nu hos en kurator och ska börja med Mirtazapin Actavis 15MG mot depp och sömnbrist. Lider av panikångest och blir orolig så fort jag ska åka nånstans, har nästan isolerat mig, det är mycket mer än det jag skriver här.. Min mamma dog i cancer för 3mån sen och igår dog en vän till oss i en motorcykel olycka, hur mycket ska man orka? Har dålig kontakt med min läkare, kan inte prata med honom om allt, ska jag byta?? Har även självmordstankar, känns som livet bara är grymt, svart och grått, ser ingen ljusning nånstans.

Svar:

Hej!

Låter förfärligt att du har upplevd två stora förluster på så kort tid. Att förlora sin mamma i sjukdom måste vara hemskt, all oro runt sjukdom och behandling och sen att hon inte blir frisk är ju självklart en oerhörd stress för dig. Sen att förlora en vän i en olycka, med det trauma det innebär - vem som helst skulle tycka livet är grymt, svart och grått.

Du skriver att du har mått dåligt under många år, det gör dig ju mer sårbar för livets påfrästningar. Det är bra att du har någon att prata med om detta, och medicin kan säkert ge dig ett stöd under en tid. Men det viktigaste för dig just nu är att du ger dig själv en chans att må bättre genom att ändra på hur du tänker om utmaningar och prestationer. Du skriver att du blir orolig när du ska åka någonstans, och det gör dig isolerat. Det är ett strålande exempel på hur du - genom hur du tänker och sen agerar - bidrar till att må sämre, inte bättre. De flesta som har det som du, är rädda - inte så mycket för kanske faktiska saker (det är ju det man tror) - för att må än sämre, eller rädda för att bli än räddare. Man skyddar sig från att uppleva något som man hypotetiskt tänker att skulle kunna göra "ont", och undviker det. Problemet är att det ger andra problem, som att man är isolerad. Då kommer de självkritiska tankarna och man får just det man vill undvika - rädsla för att man alltid ska ha det så här eller rädsla för vad det är för fel på en osv. Det gör ont, och då blir man än mer försktig i nästa steg, vilket gör att man blir mer och mer försiktig. Du kanske inte känner igen dig i de konkreta exemplerna, men du kan nog känna igen processen.

Så - för att få bättre kontroll över att du generellt mår dåligt - sortera i dina rädslor. Vad är du rädd för och är det farligt? Är det farligt att något är obehagligt att tänka på? Nej. Är det farligt att bli rädd? Nej. Om du är rädd för att vara rädd, varför tror du att du inte tål att vara rädd? Detta är jättebra teman att prata med kuratorn om, men framförallt prata med sig själv om! Varje dag, flera gånger om dagen. Att klara av att vara rädd, kunna trösta och "vagga" sig själv är en viktig kompetens vi människor har. Vi blir alla rädda, och hur vi hanterar det avgör hur stor betydelse rädslor får i våra liv.

Nu till dina stora livstrauman. Att mamma och din vän dog är återigen helt förfärligt. Blanda inte de två tragiska händelserna ihop med din rädsla för rädsla. Din rädsla för rädsla är generell, dödsfallen är speciella. Hantera dessa var för sig. Sörja din mamma och din vän ensam och tillsammans med andra. Primärt tillsammans med andra. Skaffa dig "sorgkompetens" genom att se hur andra sörjer och vad de gör. Sorg är en känsla av förlust, och den känslan kan vara sjukt intensiv i början. Sen mattas den av lite, och sen tar den fart igen - ofta fattar man inte riktigt varför den tar fart, men låt den bara komma. Den är inte farlig heller. En viktig sak när livet tar en oväntat vändning är att göra allt man kan för att behålla sin grundstruktur i vardagen. Gå till jobbet, skolan eller vad det nu är man gör. Äta som vanligt, om det ens bara är en bit godis eller ett glas mjölk man får i sig. Sova - i a f lägga sig. Om man inte kan sova, be läkaren om hjälp under en tid med insomningstabletter. Det att följa sin grundstruktur - och nu har jag inte sagt ett ord om prestation, kom ihåg det - gör att man gradvis känner igen sig i sin vardag och man tappar inte bort sig själv och sitt liv. I början klarar man ofta inte det, men så snart det är möjligt är det den första grejen att ta tag i.

Jag förstår att du inte ser någon ljusning, men det betyder inte att den inte finns. Ha tålamod med din själv och livet, var inte rädd för känslor - var heller glad du har ett rikt känsloliv och använd det till bästa för dig själv och andra.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar
/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons