Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Eftervård av depression

Min sambo på 59 år blev för 1,5 månad sedan inlagd på psykavdelningen för djup depression, självmordsbenägenhet och psykoser med vanföreställningar, bakgrunden är antagligen långvarig arbetslöshet, en benskada och sjukskrivning. Dessutom så har han alltid haft ett svårt humör, hänger ofta upp sig på hur och vad andra människor gör tex vid bilkörning, matbordet, i kassakön och lägger märke till alla detaljer och retar sen upp sig på detta, har svårt att förstå att det kanske finns anledningar till att människor beter sig på ett visst sätt . Kan också vara förfärligt långsint över småsaker, kan också inbilla sig/missförstå saker som inte är sanna. Jag tror att den här depressionen och allt annat med hans psykiska tillstånd bottnar i en rad olika faktorer som att han blev fosterhemsplacerad när han var 2 år och sedan inte kom hem till sina biologiska föräldrar förrän vid ca 7 års ålder mot sin vilja. Hos sina biologiska föräldrar fick han utstå ständig misshandel av sin stränga far, hans mor var ständigt sjuk och det var oftast min sambo som blev tvingad att ta hand om henne, de var 4 syskon och hans närmaste syster blev drogberoende vid tidig ålder och dog senare av sitt missbruk. Hans liv har kantats av mycket strul, en del missbruk men han har inga sådana problem nu och det är många år sedan, han har gått igenom en uppslitande skilsmässa, haft en rad olika arbeten men blir sällan långvarig då han har svårt för auktoriteter och verkar ha svårt att anpassa sig. Nu har han på psyket behandlats med diverse mediciner och Ect och nu börjar det bli dags för utskrivning och då har läkaren satt upp oss hos en kurator och familjeterapeut som han främst ska gå till men även jag ska vara med ibland, min fråga är nu om det verkligen är tillräckligt som eftervård, för mig så känns det som att han behöver någon form av psykoterapi kbt eller dylikt. Det känns som att han har alldeles för mycket bakomliggande trubbel för att det ska vara tillräckligt med enbart samtal hos en kurator, tror inte att min sambo har berättat om allt för sin läkare, ska jag göra det? Känner mig ganska osäker på hur mycket jag ska lägga mig i.

Svar:

Hej! Din sambo har en fantastisk resurs i dig! Du har en mycket bra verbal förmåga, och berättar tydligt och sakligt om hans svårigheter. Du är empatisk och omsorgsfull, man verkligen förstår hur fäst du är vid din sambo. När man har psykiska problem har man inte riktigt tillgång till sina egna personliga resurser. Då behöver man engagerade anhöriga som kan tala i ens ställe och ställa krav. Jag tycker som du att en kuratorkontakt verkar tunt om man vill säkerställa att din sambo inte hamnar i samma svåra situation igen. Jag tycker inte du ska vara rädd för att lägga dig i, du har mycket investerat i denna man och det är för viktigt för dig hur han mår för att du ska ställa dig på sidan. Du känner din sambo bättre än läkaren gör, du vet vad du orkar med och vad resten av familjen orkar med. Boka en tid med din sambos läkare, berätta om hans bakgrund och ställ krav på omfattande uppföljning i öppenvården. Det finns psykologer med KBT-kompetens på de flesta psykiatriska öppenvårdsmottagningar numera, och du har rätt i din analys i att din sambo behöver det. Lägg dig i, ställ krav och stå upp för dig själv och din sambo. Den oro många känner för att ifrågasätta läkarens auktoritet är baserat på gamla fördomar om hur läkare är. Dagens läkare är empatiska och villiga att hjälpa, men har stor press tidsmässigt och resursmässigt. Du kommer med all sannolikhet bli bemött på ett seriöst och bra sätt. Skulle önska alla hade en person i sin ringhörna som du! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne PS Du lämnade in fråga nr 300! Kul!


Annons
Annons
Annons
Annons