Efter flera motgångar under de senaste fem åren har min särbo sedan 3 år varit periodvis deprimerad. Inte apatisk, men trött, frånvarande mentalt, vilar men blir inte piggare, tungsint och orkeslös. En ohållbar ekonomisk situation tynger också. Jag lider, dels med honom , men också för min egen skull. Den envisa mannen vill "ta sig ur det själv". Talar mycket med honom om vikten av att söka hjälp, han säger sig förstå men gör inget för att förändra situationen. Depressionen hindrar honom från att söka hjälp, känns det som. Han arbetar hos sin tvillingbror (lojalitetskonflikt) må-fr och är fullständigt slut kvällar/helger. Vad kan jag göra? Hur ska jag förhålla mig till detta?
Hej Marina! Jag tycker det är så rörande att du har en så stor omsorg om din särbo att du kontaktar mig för att få hjälp med hur du kan hjälpa honom! Många män kan ha problem med att uttrycka vad som tynger dom, dels för att de inte vill bry andra med deras problem, och dels för att de skäms för att de har problem överhuvudtaget. För många män kan ekonomiska problem bli svårt att hantera och prata om, eftersom den traditionella mansrollen är att hantera ekonomi. Man känner sig oduglig, och blir som en mussla. Du säger att detta har pågått i fem år, varav tre med dig. Kan han inte se att han inte "tar sig ur det själv"? Du kan tyvärr inte förändra honom, men du har ett ansvar för dig själv. Du bör avsluta relationen om han inte söker hjälp och gör allvarliga försök på att ändra den svackan han är i. När en anhörig har denna sortens problem, börjar omgivningen anpassa sig till problemet - vilket gör att problemet kan fortsätta. Du är helt säkert anpassad till detta, och gör massor av saker som faktiskt krattar manegen för att han kan vara trött, frånvarande och orkeslös. Det är detta du kan ändra på. Ställ krav på honom som du skulle på vem som helst du umgås med, och sätt gränser för vad du accepterar från honom innan du exempelvis åker hem eller åker för gott. Han behöver förstå vad han utsätter dig för, och du behöver markera att även du har behov i relationen. På det sättet kan du hoppas på att han förstår och känner sig motiverat att förändra det som behövs för att du ska känna dig tillfreds i relationen. Om han inte gör det och vill fortsätta vara passiv och deprimerad, behöver du ta konsekvensen av det och bryta. Tufft, men nödvändigt för att inte han ska dra ned dig i sitt mörker. Du är en omsorgsfull och kärleksfull person, det förstår jag av din fråga. Var även det mot dig själv. Sätt dig själv i första rummet och bli fri från medberoendet av hans depression. Först då kan du verkligen hjälpa honom. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne
