Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Deprimerad kärlek

Jag träffade för 2 år sedan en underbar man och vi har haft det jättebra tillsammans, förutom att vi bor ca 4 1/2 timme från varandra. Han har åkt mellan oss nästan varje helg i två år. I november bestämde vi att vi måste göra något åt det, han sökte ett jobb och fick det men blev då erbjuden en jätte löneförhöjning på gamla jobbet så vi valde det gemensamt. Jag ville egentligen bo på vår hemort men kände att jag inte ville hejda honom i karriären ifall han skulle komma att ändra sig längre fram. Jag började söka jobb, men var till en början inte överförtjust till att flytta, behövde bearbeta att flytta ifrån min familj och vänner, men ju längre tiden gick desto mer kände jag att jag verkligen ville flytta eftersom Han och vi är värda den satsningen. Jag sökte och sökte men fick inget jobb, han blev samtidigt mer och mer sliten. Jag blev frustrerad, det ledde till diskussioner på helgerna. Han tyckte inte att jag gav 100% i mina jobbsökningar och tyckte att jag bara skulle ta vilket jobb som helst för att komma ner, vilket jag ej ville eftersom det är noga för mig att det ska kännas bra. Han sa vid flera tillfällen att han inte orkade mer. Jag frågade om det var nåt fel med oss och det var det inte, utan bara situationen sa han. Jag sa flera gånger att jag kunde säga upp mig och flytta ner men det ville han inte. Mitt mål var att jag skulle säga upp mig(har bara ett vik) och komma ner efter semestern och göra allt för att få ett jobb. Men han var rädd att jag inte skulle trivas och flytta hem igen. Jag hittade en distansutbildning och tänkte att då kan jag kombinera att bygga trygghet inför framtiden och samtidigt bo hos honom. Då orkade han inte mer, ville inte att jag skulle plugga eftersom han vill ha trygghet och skaffa familj och hela köret, vilket jag också vill, försökte förklara att det är jättemånga som gör det fast de pluggar och det funkar, men han brakade ihop. Han ville ha tid för sig själv, gjorde nästan slut men sa att han inte ville det, ge mig tid bara, sa han. Han känner att han ej orkar med nåt mer än sig själv och sitt mycket krävande jobb, han har en chefsposition med mycket stora krav från både sig själv och sin omgivning. Han är rädd att ej klara av det eftersom han mår så dåligt. Så här i efterhand känner jag att jag borde ha märkt av hans annalkande utmattningsdepression som jag tror att han har. Han har länge varit trött och energilös, inte velat hitta på nåt, inte varit samma glada person som jag vet att han är. Han har bara jobbat och därefter vilat på vardagarna, ej orkat motionera. Vi var ifrån varandra i tre veckor sen fick jag lov att ställa krav på honom att ge mig nåt form av besked. Vi pratade flera timmar under en hel helg och han var helknäckt, sa flera gånger att han velat att det ska vara vi men han orkade inte just nu. Han fick hjärtklappning, kände oro och behövde luft när vi pratade, grät och hade tom blick om vart annat. Han säger att han ej känner igen sig själv och ska skaffa hjälp men det är mitt i semestertider. Återkommande från honom är att han inte vågar lita på att jag vill flytta till honom, vilket jag försäkrade flera gånger, men det hjälpte inte. Han ser bara negativt på allt, ser ingen framtid, är jätterädd vad som händer honom och skäms inför mig. Vill inte att jag ska behöva "ta hand om honom" utan valde att bryta upp med orden "Förlåt men jag orkar inte just nu" Han velade fram och tillbaka och även om han nu gjorde slut så kan jag ändå inte släppa honom, för det känns som det är depressionen som gör att han inte vill. Han sa tom att om han inte blivit deprimerad så skulle det inte tagit slut. Vad ska jag göra? Är det vanligt att man stöter bort närstående fast man egentligen inte vill?

Svar:

Hej! Om man har en klinisk depression, är det vanligt att man beter sig oförutsägbart och inte som förut. Man tror att man skyddar närstående från sig själv, när man kanske bara skapar mer otrygghet och obesvarade frågor. Jag tänker fokusera på dig i mitt svar. I din fråga är du fokuserad på honom, vilket jag blir lite orolig för. (Räkna hur många meningar som börjar med Han) Du har inget ansvar för honom, och det är en risk att du blir sk medberoende i hans depression istället för en rationell, frisk och stark ung kvinna. Du har ansvar för dig själv. Du ska skapa dig ett liv som har ett stort innehåll, glädje, expansion, frihet och trygghet. Du har även ansvar för de val du gör som styr dig mot allt detta. Du kan välja en relation som är problematisk och svår, men som kan ge dig en partner - eller välja att vara ensam och ha en enklare vardag. Att se hur en partner utvecklar en självdestruktivitet är svårt, och man tror ofta att man kan "hjälpa" eller "rädda" personen. Det går inte. Personen måste ansvara för sig själv, och vilja rädda sig själv. Han gör slut med dig, du kämpar emot. Varför? Är det för att du inte står ut med tanken på att börja om med en ny relation? Är det för att din kärlek till just honom är så stark? Eller är dina känslor en sådan röra just nu att du inte riktigt vet? För att skydda dig, skulle jag vilja att du tar en paus från relationen och ser om han skaffar hjälp och att det faktiskt fungerar. Om han mår bättre, kan ni ju alltid ta upp kontakten igen. Om kärleken är så stärk, överlever den det. Jag skulle även vilja att du tar ratten i ditt eget liv, och inte låter det vara han som bestämmer om han orkar ge dig besked om hur ditt liv ska se ut. Min oro är att du går från en svår situation till värre. Han behöver visa att han faktiskt kan och vill må bra för att förtjäna att vara din partner. Ser du att det händer, har du bevis för att han kan jobba med sina svårigheter själv och inte behöver lägga över dom på dig. Du behöver inte göra som jag säger, jag har kanske inte hela bilden. Men du frågar mig om vad du ska göra. Jag säger - låt det vara slut, och se om han jobbar med sig själv. Bygg upp ditt liv, du förtjänar en partner som är frisk, mår bra och vill vara med dig av hela sitt hjärta. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons