Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Deprimerad, bråttom med svar

Jag är en tjej som bor i Stockholm och har en läkare och samtalskontakt i storstockholm. Jag har inget förtroende alls för vården tyvärr. Jag äter Topimax 400 mg, och Fluoxetin 60 mg som jag började med på eget bevåg. Sen talade jag om det till min doktor, han brukar glömma bort både vad jag har för "diagnos"och medicin. Jag har alltså Djup depression med flera självmordsförsök som alla har slutat med flera dagar på intensiven, jag har även försökt hoppa från en bro. Jag väger runt 50 kilo är 171 lång. Nu är det så att jag har varit deprimerad i fem år och inget hjälper. Jag blir utförsäkrad i mars, jag har varit sjukskriven i mer än fem år. Jag har samlat på mig 3000 stilnoct och flera hundra propavan och flera hundra av andra tabletter även gjort klart med allt annat för avsked. Försäkringskassan gav mig avslag även om jag hade 3 läkarutlåtanden som alla sade att jag aldrig kunde återvända till något arbete inte ens skyddat arbete någonsin. Jag har inte duschat på 22 dagar, ORKAR inte. Jag har inte gått utanför dörrarna på 1,5 månad. Jag är trött och sover hela tiden. Har tryck i huvudet hela tiden. Orkar inte sitta upp och inte stå upp utan att skaka. Jag avbokar alla läkartider och ser INGEN idé att gå dit, för vad är det för idé att gå dit när jag ändå vill dö? Inga mediciner hjälper och ingen samtalskontakt heller. Jag har INGEN familj och inga vänner. Allt är klart för det sista, jag har skrivit ett testamente med advokat. Vissa tycker det är själviskt med självmord, varför det? Är inte det ens eget beslut? Har man bestämt sig så har man. Allt är ju klart. Ingen har brytt sig hittills. Jag har skrivit till er massor med gånger, men aldrig fått svar. Ingen bryr sig. Har ringt tidningen anonymt om att jag kommer att ta självmord. Det här är verkligen mitt SISTA försök. Tack om jag får svar... Visserligen vet jag inte vad min fråga är men kanske kan du som läkare se det... Mellan raderna. Tack.. Från en MYCKET olycklig tjej. Varför svarar INGEN på mitt brev? Varför bryr sig INGEN om mitt brev?

Svar:

Hej! Det gör ont att läsa hur förtvivlad du är, och hur långt du har gått i dina planer på att avsluta ditt liv. Gör inte det! Det finns hopp om att livet kan bli bättre! En deprimerad person blir passiv, det ligger liksom i sjukdomsbilden. Passivitet gör att man blir mer deprimerad, för dels får man inte igång kroppens produktion av "må-bra"-hormoner, och dels får man inte några positiva upplevelser om man bara är hemma och inte orkar något. Detta är en ond cirkel som är otrolig svår att bryta på egen hand, och medicinering kan till och med förvärra passiviteten. Så det första jag vill säga till dig är att börja med att gå i duschen! Känn vattnet rinna och att tvålen doftar gott. Sen kanske du kan vara nöjd med din insats den dagen. Nästa dag behöver du komma dig ut - om det så bara är en tur runt kvarteret. Sen höjer du ribban allt eftersom - inte vänt på att du "orkar", för då kommer du inte göra det. Sen behöver du mer hjälp av kvalificerad personer - en legitimerad psykolog som jobbar på öppenpsyk i den statsdelen du bor. Ringer du dit och säger att du har planer på att ta livet av dig, ska du få hjälp. Om du inte orkar gå iväg - ring Nationella Hjälplinjen 020-22 00 60. Där finns det otroligt duktigt folk som kan stödja och handleda dig vidare. Att ta livet av sig är inget alternativ för någon, inte heller för dig. Du skriver att du har försökt flera gånger utan att lyckas. Jag har arbetat med människor som har försökt ta livet av sig, men misslyckats och som konsekvens fått hjärnskador på grund av att hjärnan fått syrebrist under försöket. De flesta som försöker ta livet av sig får ett resultat som de inte hade tänkt sig - allvarliga skador, som inte går att reversera. Så jag ber dig - gå i duschen! Ring sen Nationella HJälplinjen och prata med dom. Får du inget svar, ring igen. De har öppet mellan 13:00 och till sena kvällen. Sen tar du dig sakta men säkert ut, och bygger upp din motståndskraft mot din depression. Du behöver helt klart hjälp från omvärlden på många områden - men du måste även hjälpa dig själv! Du kan ju skriva och ringa - så du har både energi och verbala förmågor. Du är inte ensam. Många människor är förtvivlade, och många människor är tränade i att hjälpa. Det finns hopp och det finns hjälp! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons