Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Depression, generaliserat ångestsyndrom, PTSD

Har så länge jag kan komma ihåg lidit av ångest och extrem oro. I början av 20 års åldern blev jag för första gången sjukskriven pga depression. Är nu 29 och på nytt sjukskriven pga depression samt generaliserat ångestsyndrom. Är så frustrerad av att inte kunna leva ett normalt liv! Började med KBT för några år sen men orkade inte fullfölja detta pga flera saker. Hur som helst så var det var där som jag fick upp ögonen för PTSD och det kändes som en fullträff. Har många minnen från min barndom som jag aldrig har haft möjlighet att bearbeta, ett minne väger tyngst. Blev som 9-åring utsatt för pistolhot av min alkoholiserade far. När kvällen var över valde jag att ”vakta” honom under natten, min oro var att han annars skulle skjuta mig och mina syskon när vi sov. Detta skulle sen glömmas bort! Än idag drömmer jag mardrömmar om att ringa efter hjälp men jag lyckas aldrig. Har extrem svårt för alla situationer där jag känner mig utsatt och utan kontroll, vilket gör att jag inte gärna går utanför dörren. Min mamma har funnits där, men har aldrig kunnat hjälpa mig då hon själv är bitter över många års misshandel och troligtvis känner skuld över mycket. Har kontakt med en bra läkare inom psykiatrin, men har otroligt svårt att be om hjälp angående detta, rädd att tappa ”masken” antar jag. Behöver hjälp att ta mig till det där första steget, oroar mig för precis allt och känner mig nästan utmattad innan jag ens börjat.

Svar:

Hej! Ett barn ska skyddas av sina föräldrar, det ligger ju i själva förutsättningen. I ditt fall var det dina föräldrar som utsatte dig, hotade dig och brast i omsorg. Det är otroligt svårt att hantera för dig som barn, och självklart svårt även som vuxen. En sak är själva händelsen, men att sen leva som om inget hade hänt är nästan mer kränkande. Det är inte konstigt att du dras med konsekvenserna av din pappas och mammas agerande fortfarande, även om det är blodigt orättvist! Men nu får du vara din egen bästa vän och hjälpa dig själv. Att vara öppen om det som hänt är svårt, men faktiskt din enda utväg. När du berättar för andra - som mig nu - är det ett steg på vägen mot större frihet känslomässigt. Varje gång du formulerar dig runt detta, ger du dig själv lite bättre förutsättningar att hantera det du var utsatt för. När man är utsatt för svåra saker som 9-åring, slutar man sig inne runt det svåra och får inte andras reaktioner på det som hänt. Du lär dig inte att bearbeta, sortera och gå vidare heller, och är kvar i en 9-årings sätt att reagera. Du är lika rädd nu som då, lika utmattad nu som då. Men du är faktiskt vuxen nu, med erfarenheter av livet som ger dig helt andra förutsättningar att hantera dina svåra upplevelser. Så ta ansvar för dig själv, och ge dig rätten till ett liv där dina föräldrars brister inte längre styr. Om du är rädd för andras reaktioner, fråga dig vad de kan göra? Vad kan hända? Jag lovar, det kan inte hända något annat än att du får reaktioner, sympati och omsorg - vilket du verkligen behöver! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons