Forum Psykiatri


Usch

Nu har jag varit på AF hos en psykolog. Till skillnad från psyk, som allt för ofta sa till mig ”Du ser ut att må bra”, sa psykologen efter bara några minuter ”Jag ser på dig att du inte mår bra”. Sjuksköterskan på psyk ringde på fredagsmorgonen, men jag var för less för att föra en diskussion. En sak jag inte fattar är varför hon ringer och babblar en massa om att psyk inte kan hjälpa mig. De har gjort ALLT de kunnat, men JAG har INTE tagit emot den erbjudna hjälpen sa hon till mig. Från min sida sett så har de inte gjort annat än gett mig mediciner. Och det är klart att man ser ut att må bra när man hela tiden går på tabletter. Men nu säger alltså psyk sedan lång tid tillbaka att de INTE KAN hjälpa mig mer. Men om de nu INTE KAN, varför ringer hon och babblar och sedan säger till mig att ringa om några dagar igen? Jag börjar känna mig psykad av henne nu istället. När jag lade på luren i fredags morse tänkte jag ”Jag vill inte ha med fanskapet till sköterska att göra mer”. Jag har ingen lust att ringa henne efter helgen igen. Men då ringer hon väl mig igen istället. Men jag känner mig inte stark nog att säga emot henne. Men som det är nu så har jag ingen samtalskontakt på psyk. Och lär inte få någon annan heller, eftersom de gjort ALLT de kunnat. Pyttsan! Jag tror snarare att psyk tycker att jag är för jobbig numera. Jag har flera kompisar som går på samma psykmottagning som jag, och de får den hjälp de behöver, men inte jag. Vad är det för ett jävla sätt!? Och efter nästan 2 år inskriven på psykiatriska öppenvården så kan jag mycket väl förstå dem som tar sitt liv, trots att de får vård och blir inlagda. Psyk gör verkligen inte sitt jobb! Inte här i trakterna i alla fall. Tabletter löser inget i längden, men psyk skriver ut mer och mer tabletter. De gör det lätt för sig helt enkelt. Mig lurar de inte längre. Jag vill inte ta en enda tablett till, men de vägrar hjälpa mig. Så jag går längre och längre in i mörkret. Om nätterna drömmer jag om min egen död och begravning. Psykologen på AF frågade mig om jag planerar att begå självmord. Jag har ingen plan nerskriven i datorn eller på något papper, men kan drömmarna vara någon sorts planering? Psykologen försökte se drömmarna positivt, att mitt självmord i drömmarna är en dröm om att jag kommer att bli bra och kan börja leva igen, eller något sådant. I väntan på nästa besök hos psykologen, om 2 veckor, så får jag väl fortsätta leva i detta helvete antar jag. Och på måndag tror jag att jag struntar i att ringa sköterskan på psyk. Orkar inte med henne. Hela psykpersonalen här kan säga upp sig, eller så kan någon högt uppsatt ge alla sparken.

Annons
Annons
Annons