Forum Psykiatri


Självmordstankar

Skulle behöva lite råd kring tankar som jag har och som jag inte vet hur jag ska hantera. Har till och från haft självmordstankar (började väl som för många andra i tonåren) och har vid flera tillfällen mer konkret planerat att ta mitt liv. Just nu känns situationen inte hållbar men är så himla rädd för att söka hjälp för det, känns som om det hela då blir mer konkret - om jag liksom erkänner det för någon annan så kommer jag samtidigt "pusha" mig själv ännu längre åt det hållet. Har tidigare gått i behandling för ätstörningnar och då var det så - när jag uttalade något i behandlingen så eskalerade liksom det hela jag kännde mig väl kanske tvingad att bevisa för mig själv och behandlarna att det var så. Så om jag erkänner för någon att jag har dessa självmordstankar så kanske jag tvingas göra slag i saken för att bevisa att det är så (förstår ni vad jag menar) bara det faktum att jag skriver här just nu kommer säkert göra det hela värre. Undrar väl egentligen bara om det är någon som känner igen sig eller någon som har tips på vad jag kan göra åt det? Vänta ut det igen tills det värsta (förhoppningsvis) går över för den här gången?

Hej! Jag är egentligen inte medlem i detta forum...men kände att jag ville svara dej, så jag blev med... för att kunna svara! Jag förstår vad du menar, hur du tänker, och kanske känner. Och det kan nog vara så, att det känns, som om problemet blir större, mer uttalat, då du berättar och pratar om det. Och det kan nog ha att göra med att du då sätter ord på ditt problem, du måste "se" på det med andra ögon. Och kanske är det inte förrän du sätter ord på det, delar det med någon, som du kan tillåta dej att se hur det faktiskt är. För det är ju så, att så länge man inte har någonsom ser, någon mottagare av det man vill säga och göra synligt, så bär man det tyst för sej själv. Men om det plötsligt finns någon som tar emot det du säger, ser dej, och tar dej på allvar, tror på dej och det du säger, då vågar man öppna upp för allt det som man egentligen bär där inom sej. Förstår du hur jag tänker...? Och detta att du vågar säga att du snuddar vid de mest förbjudna.. att vilja ta sitt liv, gör att jag tror att det aldrig kommer att bli verklighet. Men det är viktigt att få sätta ord också på det mest onämnbara! Mitt råd är att söka hjälp, kanske via vårdcentralen, där kan dom visa dej på lämplig behandling, någon form av samtal, med kurator eller terapeut/psykolog. Det kanske känns skrämmande för dej - men jag råder dej att be om hjälp nu, när du själv har insikten om att du behöver hjälp, då är man som mest mottaglig för den!!! Komihåg att det är ditt liv det handlar om - och du är en viktig person. Fortsätt skriva - det är ett bra sätt att lätta på trycket, och du kan få respons på det du känner och upplever. Alla svar o lösningar har man inte alltid, men lyssna och försöka förstå o stötta, det kan man:


Hej du. Bär inte detta själv, berätta för någon klok, det kan vara en läkare, hur du känner...du kommer nog att känna en stark rush i dina känslor när du berättar, du gör det ju verklgit och påtagligt, men det är också så att då kan du få hjälp att hantera det.....det är itne kosntigt att du är rädd för att säga högt vad du tänkt tyst i flera år...men det kommer inte att skada dig mer för att du talar om det med någon..kram


Mitt råd till dig är att ringa den öppna psykakuten med dessa tankar du har. De tar det på allvar och skulle du hamna hos en terapeut eller psykolog som du inte trivs med, så begär att byta. Det är viktigt att det funkar personkemiskt mellan dig och din terapeut/psykolog. Skulle medicinering komma på tal, så se det inte som något ont. Varför jag säger så...som alla andra...är för att jag faktiskt varit i situationen att jag gjort ett allvarligt suicidförsök när jag blivit till mentala ruiner. Tvångsvård är följden av att försöka ta sitt liv och det är inte trevligt, då hamnar man på psykiatri-intensiven Jag hade aldrig tidigare pratat med någon, varken föräldrar vänner eller liknande och jag har gått hela livet och trott att det varit något fel på mig och jag har alltid varit rädd för sjukvård, doktorer och dyl. Jag blev tvångsintagen och fick spendera fyra dagar på psykiatri-intensiven och tigga och be om att få komma hem. Jag blev ihopföst med en extremt manisk kvinna som frågade frågor som "Gillar du att sära på benen?" och annat. Jag fick inte gå ut på den inhägnade innergården, jag fick inte promenera på innergården i min mors sällskap, alla tillhörigheter tamponger och hela kitet gicks igenom. Jag vill aldrig någonsin igen hamna tvångsintagen mot min vilja och hade jag bara vetat innan det gick till den gränsen eller kunnat prata med någon innan, så hade aldrig det hänt. Jag valde livet när jag hamnade där och det hade jag gjort innan dess också, men jag liksom alla andra hade förutfattade meningar om psykvård och piller och att det hjälper nog inte. Min terapeut, min läkare och stadig medicinering har fått mig att inse vad dum man varit som trott att sånt bara är bluff och båg. Jag har ätit Sertralin i ett och ett halvt år, jag har trappat ner sen ett halvår och kommer sluta äta dem till våren. Jag har gått i samtalsterapi en gång i veckan under första året och nu glesas det ut och jag går numer en gång i månaden. Jag har aldrig varit tillfreds och glad under hela mitt liv innan, men det är jag nu och tankarna på självmord försvinner, för nu går ångesten att kontrollera och jag vet vad jag ska göra när jag får ångest. Min depression är utläkt och anledningen till att jag äter en liten dos antidepp i ett halvår till är att det minskar risken för återfall i depression. Dethär är hur det har varit för mig och det är alltid individuellt, men jag hoppas det ger hopp och mod åt dig att ringa till psykakuten. Det kommer vara jobbigt att prata om det i början. Jag skämdes över migsjälv och jag kände mig bara felplacerad i denna värld och det var väl egentligen inget fel på mig, men jag hade inget annat val, jag ville leva och för att leva måste jag förändra något och det var att jag började prata med terapeuten, fick min medicinering. Många kramar och varma hälsningar, Sofi

Annons
Annons
Annons