Forum Psykiatri


psykisk ohälsa

Hej. Jag är ny här och tänkte kolla om det finns fler som mår/känner som jag gör.

Jag var väldigt hyper när jag var mindre. Alltid fått höra att jag var så vild. Men ändå väldigt blyg mot nya människor och jag kommer ihåg varje gång mamma eller pappa skulle lämna mig och min syster som jag har en väldigt stark relation till på dagis, jag blev alltid extremt ledsen och det knöt sig i magen och jag mådde illa. Jag gömde mig alltid under bänken som fanns i hallen. Drog mig för att leka med andra människor och vågade inte äta.
Det blev bättre med tiden och när jag började skolan gick det bra ända tills tonåren. Fick problem med koncentrationen, kunde absolut inte koncentrera mig. Bara väldigt sällan om det var något som jag verkligen var intresserad av. Annars satt jag bara i min egen bubbla och dagdrömde. Kunde stirra ut i ingenstans hur länge som helst och bara tänka. Jag var bra på att stava (bäst i klassen) och även på matematik men jag hade väldigt svårt att förstå uppgifter. Kunde läsa frågorna om och om igen och förstod absolut inte. Fick ingen hjälp med detta och det slutade med att jag skolkade hela tiden. Jag gick ut 9an med 10poäng. Gick iv i ca 2 veckor innan jag hoppade av då jag hade samma problem där och fick åter ingen hjälp.
Är nu 22år gammal och har i några år haft stora problem med ångest. Jag har även svårt att kontrollera mina känslor. Jag gör saker och tänker sen. Och det resulterar ju i att jag gör saker som jag ångrar extremt efteråt.. Mitt humör går upp och ner. Jag blir arg och kan inte kontrollera mig själv och jag mår extremt dåligt efter jag fått ett utbrott t.ex.
Jag har väldigt svårt att ta tag i saker, viktiga saker t.ex.
Jag har svårt att lyssna på andra, jag blir lätt distraherad. Och jag avskyr när det är mycket ljud runtomkring mig, jag blir förvirrad, stressad, arg. Lugn omgivning trivs jag bäst i.
Jag hatar också att vänta på saker. Ska jag göra något så ska det ske direkt, tar det lång tid blir jag stressad och irriterad. Och jag mår så sjukt dåligt över det. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad som är fel på mig. Det är sjukt jobbigt och det påverkar mig och hur mitt liv ser ut pågrund av det.

Finns det någon som känner igen sig i detta? Hur fick ni hjälp? Jag vet inte var jag ska vända mig och jag skäms över mig själv och hur folk upplever mig pågrund av hur jag är.

Hej, jag känner igen mig! 
Det låter som särbegåvning. När jag var yngre dagdrömde jag själv mycket. Har även känt att jag mötts av oförståelse med från flertal. Ville/vill du stimuleras med utmaningar i att förstå saker?


Hej
Kan vara extrem begåvning, och känslighet - förstod dina föräldrar att du var lite vild och  - göra saker och tänka sen - tycker jag tyder på att din hjärna är snabb - och att du är lite udda - jag dagdrömde också - och begåvade bemöts inte alltid av förståelse vare sig av föräldrar eller lärare. Ibland måste man tänka på att överleva, vara lite tuff och självsäker - skolan är en tuff värld idag - Det finns stora prestationskrav - När jag gick i skolan var det lärarna som var de som högg tänderna i eleverna - och jag vill inte påstå att jag var direkt begåvad. - jag är hörselskadad sedan 5 års ålder - 0% vänster öra 80% höger öra - ( lärde mig läsa på läpparna) ingen vågade bemöta mig fel hade turen att ha två hårda nyp i nävarna trots min ringa vikt - lärde mig tidigt organisera - hade ingen hörapparat detta var 1950 tal 1960 tal - slutade Folkskolan med normala betyg,och jobbade med olika saker b.l.a i Lund Kvinnopsyk - fantastiska människor. Därefter återvände jag till Norrland och började folkhögskola vid 24 års ålder (vissa forskare säger att hjärnan är fullt utvecklad först vid den åldern) Läste sedan vidare på Universitet nu hade jag hörapparat på höger öra tre jobb att sköta pga underhåll efter separationen (då fick jag ofta höra att jag var onormal) - klarade en Filkand (Statskunskap - Kulturgeografi) satt i kårfullmäktige  - jobbade sedan inom läkemedelsbranchen, och politik supl 2 mandatperioder Landstinget, m.m. Men jag har alltid varit psykisk stark - alltid läst böcker i tidig ålder där det handlar om att överleva "Think right"  Nu är jag 71 år och pensionär och har tre vuxna barn och barn barn


Känner också igen mig, jag kunde få hysteriska utbrott hemma men blyg o tystlåten annars... har alltid haft svårt att skynda mig o svårt att koncentrera mig... har varit sjukskriven nu p.g.a stress.känner även inre oro , osäkerhet o i bland bara kryper det i kroppen på mig o jag har svårt att komma till ro , klarar inte av att ha nån relation känns det som p.g.a att jag blir orolig o i bland utbrott... nu under sem fick jag även ett sug efter alkohol, jag som sällan dricker det... hoppas du må bättre? För jag må själv upp o ner... lugna dagar mår jag bäst


Glömde skriva, men jag har gått hos kurator o kommunhälsa nu o har tagit upp me de att jag vill gö utredning eftersom jag alltid känt mig annorlunda så det är på gång....


Hej
Läs om HSP "High Sensitive Person" - kanske känner du ingen dig där.
Du får gärna läsa om min inre resa på min blogg också:
http://nuifocus.wordpress.com

Hoppas att du får hjälp att finna dina svar.


Känner igen mig i dig..rastlös, allt ska ske fort och humöret är upp och ner. .
Yoga skulle jag rekommendera. .det hjälpte mig, blev lugnare och tänkte annorlunda på något sätt..svårt att beskriva! Prova!

Annons
Annons
Annons