Forum Psykiatri


Pavor Nocturnus (nattskräck)

Nattskräck. Sånt där som barn kan ha under uppväxten men som i de flesta fall växer bort innan tonåren. Hos mig gjorde det inte det. När jag gick i mellanstadiet hände det minst en gång i veckan men nu är det inte allt för ofta tack och lov. Istället drömmer jag "vanliga" mardrömmar. Varje eviga natt. Flera stycken. Aldrig något annat. Bara mardrömmar. I natt hade jag en attack av nattskräck, eller pavor nocturnus som det heter. Ungefär strax efter elva somnade jag, trött och nöjd bredvid min sambo. Tror att jag somnade ganska snabbt efter att ha varit uppe sen halv fem, jobbat tio timmar och sen tränat. Ungefär 1-1½ timme senare "vaknar" jag (är ju aldrig vid fullt medvetande när det här händer) upp förvirrad, känner att något är fel men vet inte vad, sedan kommer paniken, jag skriker, gråter och försöker desperat greppa efter någonting som kan tala om att allt finns kvar. Tänk er en total ångest, skräck och en övertygelse om att allt hopp är borta. Känslan av total hopplöshet, ensamhet, övergivelse och en slags panikkänsla över att du ska dö. Allt du håller kärt dör och du kan inte göra ett skit åt det. Dessa känslor sköljer över mig, skoningslöst och hårt i några minuter tills det helt plötsligt bara slutar och jag inser att det inte är på riktigt och bara släpper allt, gråter tills det inte finns några tårar kvar. Låg i sambons famn, grät och bara kramade så hårt jag kunde. Blev helt igentäppt i näsan av allt gråtande och insåg att jag måste gå på toa. Började få tillbaka paniken, att gå upp ensam i mörkret efter något sånt här är.. nästan lika skrämmande som den tidigare upplevelsen. Men vad har man, om inte en helt underbar sambo som så snällt och tålmodigt leder dig till toaletten, står bredvid när du halvgråtandes kissar och sedan leder dig tillbaka till sängen och varma lakan. Som kramar om dig, torkar dina tårar och frågar var allt det här kom i från. Men jag vet faktiskt inte var det kommer i från. Jag har aldrig lyckats se något mönster i attackerna, att det skulle ske när jag mår dåligt över något, är stressad eller så. För mig verkar det ske helt random och jag hatar det så jävla mycket. Ni vet ju att jag har mardrömmar, varje natt, och alla mardrömmar har den här känslan av nattskräck över sig, men i en mildare variant. Tack och lov får jag bara dessa riktiga attacker några gånger om året sen jag blev vuxen, men de är fortfarande precis lika jobbiga - om inte värre. Nu så här dagen efter lämnar det sina spår i allt jag gör. Jag kan t.ex. inte lyssna på vilken musik som helst för att då kommer allt tillbaka, paniken och rädslan. Småsaker som framkallar känslorna, gör mig till ett jävla nervvrak. Gör mig oförmögen att ta tag i någonting alls. Så, hela anledningen till att jag tar upp det här är för att jag vill veta om man kan göra något åt mardrömmarna och nattskräcken. Jag frågade min sambo i går om jag någonsin kommer få sova utan mardrömmar och han sa att det nog kommer ta många år. Och det tror jag också, men jag vet att jag inte ens orkar med tanken på ytterligare flera år av otaliga mardrömmar och nätter fyllda av panik. Det tär på mig att jämt gå och lägga mig medveten om vad som komma skall, att alltid vakna upp olustig, panikfylld och orolig. Att aldrig få en natts ostörd sömn. Ringde till kommunens psykiatrimottagning idag, men tanten jag fick tala med lät som att hon tyckte att jag ringt till helt fel ställe. Var ska jag annars ringa, om inte dit? Var vänder man sig när det gäller sånt här och finns det någon hjälp att få?

Jävla sur kärring -.-" psykiatrimottagning är väll det mest logiska ställe jag kan tänka mig att man ska vända sig till. Att faktiskt ta sig för och ringa och söka hjälp ska uppmuntras. Det var väldigt modigt gjort av dig. Pröva ringa igen och hoppas på en mindre idiotisk tant. Kan inte ens förställa mig hur du måste vara att ha såna problem. måste vara ett helvete, hoppas du lyckas bli bätttre en dag =)


hur det måste*


Tack! Ja, vissa människor borde jobba med något annat. En vän till mig som ringde vården för att hon behövde någon att prata med bemöttes likadant om inte värre. Kärringen sa bara att nej, hon visste minsann inte var hon skulle vända sig. Skitotrevlig, ohjälpsam och elak är väldigt bra egenskaper när man jobbar på en vårdcentral har jag hört. Det är alltid de där griniga jävla undersköterskorna man får prata med och de kan ju ingenting!


Hej! Jag undrar om du fortfarande har dessa mardrömmar? Hur har det gått för dig? OCh hur mår du idag? Jag hade samma under många år, sedan jag var tonåring. Sedan efter att ha läst en bok försvann dem. Nu har det nästan aldrig. Hoppas att det har ordnat upp sig för dig!


Renushka: Vad var det för bok du lästa?

Annons
Annons
Annons