Forum Psykiatri


Nekad ADHD medicin.

Nekad medicin
För ungefär två veckor sedan tog min läkare bort min eftermiddags dos Attentin som jag medicineras mot för ADHD, för att hon anser att jag inte behöver den då jag inte har en sysselsättning/arbete om dagarna. Jag har haft den medicinen i över 7-8 månader, och hade då säkert ingen sysselsättning då jag sattes in på den medicinen. Visst, precis efter insättningen hade jag 2,5 timmars parktik på ett ställe Tisdagar och Torsdagar. Men det hör ju som inte hit, precis lika lite som arbete eller något i den stilen hör dit. Och efter detta då jag ställt om frågan i min frustration OM varför dom tagit bort den dosen, har jag fått vid två tillfällen efter detta fått höra 2-3 andra olika anledningar till varför dom dragit in på medicinen. Det är bara ursäkter, bortförklaringar och enligt mig skit snack. Då jag lite på "krigsstigen" i förrgår ställde frågor om ditt och datt och nämnde att jag varit i kontakt med patientnämnden så sa sköterskan i fråga som delar ut medicinen till mig att "Om du sköter dig etc i sommar tills dess du ska på nästa läkarmöte (vilket då är i slutet av Augusti) så får du tillbaka din eftermiddagsdos. Men förra veckan så sa dom att när läkaren kommer tillbaka ska dom besluta om jag överhuvudtaget ens behöver den här medicinen.

Det är fram och tillbaka hela tiden, man är alltid den sista att få veta något och tas beslut så får man dessa slängt på sig precis då det inte längre finns något att göra för att kunna påverka sin situation, eller för den delen inte heller ha något att säga till om. Jag anser att man som läkare och patient ska ha en sund och stabil kontakt, föra en dialog med varandra. Och framförallt att läkaren ska åtminstone se en i ögonen då sådana stora och i det här fallet livsavgörande beslut tas, inte göra det bakom sin dator och genom mail och journaler. Utan att skriva för mycket så har dom tagit beslut som påverkat mitt liv betydligt mer negativt de senaste 2 veckorna än positivt, och där sitter jag utan medicinen jag behöver och utan rätt till att påverka någonting i sitt liv.

Jag undrar bara hur dom tänker, för jag lär ju knappast ha hunnit skaffa mig en sysselsättning, arbete eller dylikt innan näst kommande läkarmöte, det är dom nog också fullt medvetna om. Och jag har sedan 8 år tillbaka varit heltidssjukskriven. Så hur tänker man då, då man eventuellt kommer att ge tillbaka mig denna dos? Jag kan inte se någonting annat än att dom antingen vill att jag ska göra bort mig ordentligt så att dom kan neka mig min medicin helt och hållet, eller för att straffa mig på något sätt. För humant är det här inte.

Sen tog dom bort min samtalskontakt för ungefär 4 veckor sedan. Anledningen till det säger dom är pga att jag avbokat ett par inbokade möten med min kurator. Men jo såhär är det ju, man går på vuxenpsykiatrin av en anledning, och ibland kanske man inte orkar med sin dag, möta människor (som tidigare vägrat träffa en pga andra dumheter) och än mindre gå på möten. Avbokade två ggr pga personliga själ, tredje gången var jag sjuk. Menar, sånt händer. Inte tycker jag att man borde straffas pga det eller att man klipper den enda kontakt man har inom vården.

Det tål att nämnas också att den här kuratorn egentligen inte var min kontaktperson i från början. Hade en kontakt med en psykoterapeut på enhet B som jag hann gå till ett ex antal gånger. Men även där så avbokade jag några avtalade möten, återigen - för att sånt händer och måendet har varken ett facit eller är schemalagd om än man hade önskat att det vore så.
Och pga det här, så slutade hon höra av sig, svarade varken på mina meddelanden på röstbrevlådan, sms eller då jag bad diverse folk inom psykiatrin hälsa henne/be henne höra av sig.

Någon månad innan detta strul så bad jag om en till samtalskontakt just för att jag önskade något kontinuerligt och lite mer rutiner för att upprätthålla ett bra mående. Så jag fick då denna andra kontakt, kuratorn. Och i sammanband med att psykoterapeuten nekade mig fortsatt kontakt gjorde också kuratorn detsamma. Och samma sak där, inget svar, flera månaders frågetecken och väntan.

Till slut fick jag av en tredje person höra att någon utav dem nämnt att "Vi avvaktar tills nästkommande STORA läkarmöte". Där saker och ting skulle klarnas ut. Jo, eller hur. Det var bara en utav dessa två kvinnor som infann sig på det här läkarmötet, dvs kuratorn. Och väl där fick jag väl inget direkt svar heller på varför dom handlat som dom gjort (eller rättare sagt, inte handlat alls). Men vad jag fattade det som var allt detta pga att jag inte varit delaktig i min behandling, alltså inte följt planeringen.

Så efter det här mötet, om än jag kände stor olust att återuppta kontakten med kuratorn just pga att jag kände mig besviken, felbehandlad och inte respekterad så bad jag ändå om att få fortsätta gå på samtal hos henne. För någonstans i slutändan så måste man tänka på sig själv och beslut man tar är förhoppningsvis enbart för ens egna skull då det kommer till psykiskt mående. Ibland får man svälja stoltheten eller bita i det sura äpplet, man tänker att ger man saker lite tid så kanske man både mjuknar upp och kan prioritera vad som verkligen betyder något.

Och som jag nämnde tidigare, så togs den här kontakten bort, detta är några veckor sedan. Och här sitter jag utan medianen jag behöver, utan någon kontakt inom psykiatrin och utan rätt till en talan. Alltihop känns så oerhört frustrerande, att andra kontrollerar ens liv och att dessa människor skiter totalt i vad man har att säga och hur man känner.

Jag har varit i kontakt med patientnämnden i ungefär en vecka, i Torsdags ringde jag dit och skickade även in en sån där klagoansökan, eller vad det nu kallas. Väl i telefon med en hos patientnämnden berättade jag lite kort hur jag upplever den här situationen osv, varpå den här personen kunde hålla med om att ta bort min medicin trots vissa omständigheter inte är rätt sak att göra. Tanken är väl den att man ska leva ett fungerande, välmående liv så gott det går, och att man ska få den hjälp, bemötande och vård man behöver. Ett arbete eller dylikt har ingenting med en diagnos att göra, och för att ens komma till dessa tankar och få den motivation som behövs för att kunna arbeta så kanske man behöver må lite bättre, och framförallt ha rätt medicinering. Sen att bemötandet innanför dessa väggar har gjort mig allmänt ängslig, osäker och stressad att jag knappt klarar av att gå dit för att hämta medicin gör inte saken bättre. Att behöva se dom som skiter i ens välmående och kapar i princip allt man har att säga är inte speciellt givande det heller.

Så nu sitter jag här, imorgon är sista dagen på veckan. En Måndag betyder inte längre nya tag i sin rätta mening, varje dag om än detta låter riktigt dumt så är som en ständig känslomässig kamp mellan ångest och acceptans. Acceptans för något som man egentligen vet inte ska behövas accepteras. Visst är jag tacksam och det är en så otrolig befrielse och bekräftelse för själen att det faktiskt finns dom som lyssnar, som t.ex patientnämnden. Men av det jag fått höra kan denna anmälan och allt vad det innebär ta kring 1 månad ungefär innan det händer någonting. Och en månad för mig, eller för en som har det lite tuffare kan upplevas som betydligt längre. Så att dom säger att "lugna ner dig nu, en månad är inte lång tid" gör mig bara allmänt irriterad.

Alla är väl individer, och individer oavsett diagnoser upplever väl sin situation och sin "sjukdomshistoria" het annorlunda mot för den andra individen, och att generalisera eller behandla någon efter en norm eller liknande är lika idiotiskt som att ta ett sådant jobb inom vården och inte bry sig om den man har att göra med. Så upplever jag det här och de människor som är inblandade.

Och en sista sak, ibland kan det hjälpa otroligt mycket bara någon frågar en hur man mår, eller erbjuder sig att finnas där ifall man nu skulle behöva någon att prata med. Sådant existerar inte här.

Det var en liten del av mina bekymmer just nu. Jag försöker ändå hålla mig till vad som i dagsläget är aktuellt, inte börja spåra och berätta ens livs historia. För det skulle inte ge mig någonting. Kanske inte det här heller mer än att jag får ventilera mig lite, och få ut mitt ord någon mer stans än i mail, där ingenting händer.

Menar, vart ska man börja? Vart ska man vända sig? Och ja, jag känner mig allmänt nere just nu och min desperation och frustration skiner absolut inte med sin frånvaro.

Tack!

Annons
Annons
Annons