Forum Psykiatri


Lycka? Finns det .....?

Jag har glömt hur det känns att vara lycklig. Min högsta önskan är att få vara lycklig. Jag ligger inne på psyket, har varit här en tid nu. Har ätit Citalopram ett tag men den medicinen är nu borttagen. Nu äter jag Lamictal istället. Inget hjälper. Såg fram emot permis i helgen, skulle bara vara jag och mitt älskade hjärta, personen jag älskar mest, men jag pajjade allt. Jag bara grät och grät och såg mörker. Han tröttnade. Jag förstår honom. Nu är jag tillbaka på sjukan. Ingen myshelg med killen, bara ett totalt misslyckande. Det gör så ONT!! Jag har bett personalen att låsa in mina telefoner, annars vet jag att jag kommer att ringa hysteriskt, och då menar jag verkligen hysteriskt. Kanske är det bra men jag känner hela tiden att jag vill ha dem tillbaka. Jag vill du bara höra mitt hjärtas röst. Jag vill känna lycka. Jag vill bli fri smärtan.

Kära lilla du...hoppas någon lyssant till ditt eget hjärta, vad säger det till dig, det du har inuti?....och att du har litet mera ro i dig nu...kramar om!/M


Undrar också hur man ska bli lycklig. Förstår din situation KakanP. Låg inne på psyket för ca 1 år sedan. Precis innan hade jag trassel med min kille och det blev värre när jag låg inne. Önskade bara att han kunde förstå och att han kunde hålla om mig. När jag blev utskriven försökte vi igen på nytt. Allt var ganska bra första halvåret, men nu är det samma skit igen. Jag försöker klara mig utan medicin, så gott jag kan, men ibland tar jag ångestdämpande. Kanske det kan hjälpa dig? Kanske du behöver ångestdämpande samtidigt som någon antidepressiv medicin. Sedan ska jag, (har sagt det länge nu), skriva ner minst tre bra saker som jag har gjort under dagen, varje dag. Tex. klivit upp ur sängen Gick en promenad Ätit lunch Log en gång osv.


Jag förstår dig. Man får ta en dag i taget. Tänk efter vad vill du?


Undrar också mycket över det där med lycka. Nar man mått väldigt dåligt i långa perioder av sitt liv är det svårt att veta vad som är så att säga "normalt" lycklig. Jag känner sällan riktig lycka så som jag gjorde när jag var ung. Som ett rus, en exas över något eller någon. Menar att den känslan snarare är lika med tacksamhet idag. Jag är oerhört tacksam över mina barn, de få men fina vänner jag har kvar och min särbo. Men varför måste allting grumlas av oro, rädsla för allt och inget. Ekonomisk missär efter årav sjukskrivning. Jag blir sjukare av att vara sjuk. Inte pga att jag instämmer med FK inställning idag. Den är människofientlig. Låt mig byta plats med vår stadsminister så ska vi se hur lång tid det tar innan han ligger inne på psyket svårt depprimerad. Är en människa dålig ska hon få hjälp och stöd att hjälpa sig själv. Inte som nu betraktas som en usel, slö parasit. Vill säga att med rätt hjälp och bibehållen skälig levnadsstandard samt medmänsklig respekt hade med största sannorlikhet gjort att jag fungerat mycket bättre idag än jag gör. Ska det vara så förbaskat svårt för våra makthavare mf. att inse.

Annons
Annons
Annons