Forum Psykiatri


Konstant dödsångest - äter Voxra!

Hejsan! Är relativt ny här och behöver råd och hjälp! För att ta det från början så fick jag en son för cirka ett år sedan. Isamband med förlossningen så gick jag in i en djup depression. Jag födde min son två månader för tidigt och det var en ganska dramatisk förlossning, de var nära att han inte klarade sig. Varför jag drabbades av denna djupa depression tror jag själv kan bero på allt som hände i samband med förlossningen. När vi väl kom hem från sjukhuset efter en månad på neonatalavdelningen så började jag må riktigt dåligt. Jag grätt städnigt, var olycklig och kunde inte knyta ann till min son. Det enda jag ville göra om dagarna var att sova! Till slut efter cirka två månader började jag må sämre. Jag fick panikattaker och panikångest (samma sak typ) och blev livrädd när detta hände första gången. Mitt hjärta bara slog hårt som satan och jag blev yr och höll på att svimma. Dessa attaker hade jag varje dag i ungefär en månad. Trots flera vändor på akuten med EKG ect så hjälpte ingen mig! Sen fick jag nog och jag tog saken i mina egna händer när min son blev tre månader gammal och besökte min vådcentralläkare och han skrev ut cipralex och oxascand. Dessa två mediciner hjälpte mig bra under cirka 1 månad. Då hade det alltå gått 4 månader sedan jag först fick depressionen. Jag vände mig återigen till min vårdcentralläkare och berättade att jag inte tyckte att medicinen hjälpte. Jag bad om en remiss till psyk, men han nekade och menade på att de var för lång kö och att de bara skickade tillbaka de flesta remisser som de inte ansåg var tillräckligt allvarliga. DÅ var jag riktigt arg och mådde fruktansvärt dåligt. Mitt humör och mitt liv var bara en stor kaos. Efter besöket hos min vårdcentralläkare så pratade jag med min mamma och hon tyckte att jag själv skulle skriva och skicka in en egenremiss till psyk. Jag ringde psyk och beställde hem en blankett där jag fick fylla i varför jag just sökte mig dit. Allt detta hände i cirka månad 5 efter jag fått min son. Psyk ringde tillbaka och jag fick en tid hos en samtalsterapeut. Jag såg lite hopp nu och gick dit. Hon verkade trevlig och det hände inte så mycket under första samtalet. Vi pratade bara om varför det kunde bli som det blev och vad som har orsakat det. Jag fick nya tider och har gått där nu cirka 10 ggr, innan jag ens fick byta medicin trots att de jag hade inte hjälpte. Sen blev jag sjukskriven då jag tydligt sa till min teraput att jag inte klarar av att ta hand om min son. Jag har varken energi eller mår bra! Min sambo går nu hemma med oss och det är skönt, då jag mestadels för dödsångest när jag är ensam. Nu är det 10:e månaden jag lider av min extrema dödsångest och jag är en hypokondriker som inbillar mig saker som jag vet inte är så. Jag kan tro att jag ska dö bara genom att åka hiss, genom att bara ha ont i huvudet, när jag ska äta eller när jag har ont i magen ect. Min vardag består bara av att vakna med dödsångest och genom hela dagen så alla saker jag gör tror jag att jag ska dö av. Det har tagi över mina tankar helt. Jag kan inte stoppa dem!! Sen nu för ett tag sedan så fick jag överläkaren på psyk att ge mig andra tabletter. Nu äter jag voxra 150 mg och oxascand 15 mg igen som lugnar ner kroppen, dock hjälper det bara ytterst lite. Jag vet inte om det bara är jag som är nojig, men jag har fått alla biverkningar man kan tänka sig få av voxra. Jag har tagit dem en vecka nu och igår började kroppen kännas ännu mer orkelös. Jag har blivit yr, håller på att svimma när jag går, så får sätta mig ner. Jag kräker, har domningar i kroppen, overklighetskänslor och ÄNNU mer dödsångest. Jag får ju dödsångest bara jag ska äta något eller får ont i magen. Tänk då hur jag mår nu när jag mår illa, yr, svimmel, domningar ect. Jag tror på riktigt att jag ska dö!!! Jag vet inte längre vad jag ska göra, orkar inte leva såhär. Jag vill kunna glädjas av min underbara son! Jag vill bara leva normalt ingen. Om någon har varit i liknande situation eller också har dödsångest, snälla skriv gärna lite om vilka mediciner ni tar eller eventuella behandlingar! Mvh Orolig själ

Hej, för två och ett halvt år i samband med förlossningen fick jag en förlossningspsykos med följande depression. Jag har inte velat ta några mediciner för jag fick ångest av tanken på att ens ta något som skulle ta kontrollen i från mig - som om jag hade nån... Fick lergigan mot illamående under graviditeten och dom funkade något när jag hade ångest för det la bomull runt känslan men inte huvudet. Jag hade svåra ångestattacker när jag ammade och tvångstankar, jag blev hysteriskt mörkrädd och sover fortfarande med nattlampa i uttaget... Det hjälpte delvis att sluta amma och att jag fick sova 8 h varje natt var räddningen. När jag kände att ångesten började krypa på brukade jag tvinga mig själv att tänka på vilken ordning färgerna kom i regnbågen och hur glassbilens melodi låter. Det kunde få stressen att lägga sig och jag började tänka på konkreta saker som kändes snälla. Låter urfånigt, men ibland funkade det. Jag undrar har du talat om hur du mår för er BVC sköterska? man brukar få göra ett test för att kolla om man har förlossningsdepression? Hon skulle kunna hänvisa dig psykologer som speciellt tar emot familjer och mammor. Dom förstår problematiken bättre än allmänpraktiserande och man får träffa dom med hela familjen om man vill, din sambo kan behöva stöd för att orka också. Det kanske är att säga för mycket men jag tycker att du borde se medicinering som kryckor inte som bot. Det tar flera månader att finjustera en medicinering och det är svårt att orka det när läget är så akut. Oftast är tanken att man ska lugna ett akut läge, stoppa en nedåtgående spiral med mediciner för att kunna behandla med terapi mm. Det kanske t o m hindrar dig från att kunna må bättre om du hoppas på att medicinering ska ta bort allt och göra allt normalt? Det viktigaste i mitt liv är just nu rutiner och känslan av att ha en strategi, terapi 1 gång i veckan, sova minst 8 h (tack vare min generösa hubbe), äta regelbundet, inget socker, inget koffein, gå ut och gå minst 15 min varje dag, jag minimerar krav och tittar inte på mammabloggar eller världsnyheter. Jag måste minska allt (utom sömn)för det gör att jag klarar lite mer att vara mamma. Men det som gjorde hela skillnaden var att jag på eget bevåg bestämde mig för att min förlossningspsykos inträffade pga hormonell obalans. Har du möjlighet, be din husläkare att kolla dina hormonnivåer - sköldkörteln. På sikt, inte nu för det skulle nog bli för krävande och rörigt, kan jag rekommendera en bok- balansera din hjärna, balansera ditt liv av Lombard och Renna. Den har hjälpt mig otroligt mycket, men jag har en bit kvar... Till sist, jag kände ingen samhörighet med med min dotter förrän hon var nästan 2 men jag är helt övertygad om att hon mår bra trots det och vi vänjer oss vid varandra gradvis. Skynda inte på din mentala hälsa i desperation för att du är rädd för att missa ditt barns första år, du kommer vara mamma en livstid... Hoppas något kan hjälpa, åtminstone tanken att det finns någon som kännt så som du känner nu och tagit sig upp till ljuset igen. Kraaaaaaaam!


Hej jag har inte panikångest eller hypokondriker, det var svårt att veta hur eller varför du tror att du kommer att dö av ofarliga saker, Du var Hypokondriker innan du fick barn också antar jag? men ett tips är att du tänker att nu äter jag alla andra äter och dör inte jag dog inte sist jag åt, alltså att du tänker klart om vad du gör och utsätter dig för sånt du kanske avstår och sen inte bara tänker att nu kommer jag få ångest som jag fick sist, Lycka till


Kära Du, det är många timmar och dagar som Du gör Dig själv illa samt smittar av Dig på Dina närmaste, Du har säkert funderat över när de närmaste säger stopp och belägg, nu får Du sluta med att pina Dig själv och alla omkring Dig, och den lilla tjytten ska väl ha en mamma som leder honom genom livet, Du har ju något så fint som Du inte får låta må dåligt , barn känner på sig när allt inte riktigt är som det ska. Jag är helt övertygad om att Du endast Du är den som fixar problemen, ta en liten bit varje dag lägg upp ett schema där Du gör de saker som Du älskar mest av allt, Lyssna på Dina innersta tankar och var ärlig mot Dig själv så ska Du se att när första snön faller äter Du inte ett enda piller, Du lever livet och mår bra. Kram på Dig

Annons
Annons
Annons