Forum Psykiatri


Kan jag ha Borderline? Snälla hjälp mig någon!

Hej! Jag ska försöka förklara lite hur jag mår, och hur jag beter mig. Allt eftersom jag läst om Borderline på internet så har jag blivit mer och mer rädd att jag lider av det. Jag är tjej och prisis fyllt 19 år. Har haft en lugn? eller orolig? uppväxt utanför värmland i en mindre stad. Har en pappa som det inte hade spelat någon roll om han va far idag eller inte. Han bodde i huset men det var ingen man kunde prata med eller som brydde sig om en. Är nog bortskämd är van att få det mesta som mat, presenter när jag fyller år. Min mamma kom och hämtade mig när jag behövde skjus. Är van att få vad jag vill tror jag. I perioder var min mamma ängel så länge jag var snäll och perfekt. men när jag började bli jobbig så tror jag att hon började säga ifrån? Måste säga att jag älskar min mamma och jag skulle kunna dö för henne. Har levt med en destruktiv mamma som har sen jag var liten berättat för mig hur mycket bättre hennes liv varit om inte jag fanns. Mamma och pappa är väldigt isolerade under hela min uppväxt hade vi inte besök av någon. Inte en dag. Mamma och pappa isolerade sig och gick aldrig ut genom huset. Redan vid 5 års ålder fick jag i uppgift att gå och handla mat osv. Efter att jag klarade det en gång, så var det jag som skötte allt som man inte kunde göra gemma. Dom var mkt rädda för folk? och sa hela hela tiden att jag aldrig skulle berätta för nån i skolan vad som hände hemma. Har haft viktsvårigheter sen jag var barn, tröståt hela tiden och blev alltid kallad tjock, ful och den fula av mig och min syster. Och varje gång jag frågade min mor varför hon alltid sa att jag var den fula, så sa hon alltid SLUTA vara avundsjuk på din syster det är ju sant du är inte vacker. inte va man bra i skolan heller fast man gjorde sitt bästa. Fick aldrig höra att jag var duktig. Hade sängvätningar som barn kissade i sängen tills jag va 9 år ungefär. Min mor och far sökte hjälp när det blev som jobbigast med gick till läkaren som sa att jag var lat och då trodde dom mer på henne än att lyssna på mig som säger att jag inte känner någonting utan jag bara vaknar upp och det är blött. Fick oftas stryk för att jag väckte dom mitt i natten när jag hade kissat på mig och inte kunde somna om. För dom var jag lat, men jag var sjuk. Då började mina panikångest. Ville bara göra allting rätt, men fick känslan av att aldrig kunna motsvara mina föräldrars förväntningar. Efter massa år av skrik och av hot med skärp, stekpanna bli inständ på en toalett utan lås där jag fått hålla i dörren så hårt tills mina händer gjort ont av rädsla att min mamma som står på andra sidan och drar ska komma in och skada mig. Hon hotade mest, hon slog oftas inte. Bara när hon blev som mest frustrerad och jag kan förstå henne har inte varit den enklaste dotten direkt. Idag 19 år, så fullkomligt hatar jag mig själv ..min mor som jag har kontakt med som oftas är hos mig för att hon bara har mig enligt henne säger än idag om inte värre grejer att hon önska hon aldrig födde mig, att hon inte har kunnat köpa ett par byxor på 20 år, hade inte jag funnits hade hon varit lycklig utan far osv. Varje dag. kommer ihåg bara några dagar sen när vi handlade på stan, och en kille kom fram och han verkade intresserad av mig han börja prata. så höjer min mamma rösten och säger JA, jag har en vacker dotter det är inte hon här. Du skulle bara se hur fin hon andra är. Denna här är bara problem, hon lyssnar aldrig. Mor gav mig mycket skuldkänslor varje gång man var ute sent så satt hon uppe och vänta, och hon var tvungen att meddela mig det så jag aldrig kunde ha roligt för jag visste att hon vänta. Hon bråka med mig varje dag innan skolan så jag grät alltid innan dagen hade ens börjat. Vet inte varför mina föräldrar beter sig såhär, jag försöker vara en så bra dotter som möjligt. men det är svårt när man aldrig får höra att man duger. man är bara skit. skit. skit. Idag, så vill jag oftas vara ensam jag kan säga upp kontakten med barndomsvänner på en dag. Jag tror att alla vill uttnyttja mig för dom kan ju inte älska mig? eller hur om inte ens mina egna föräldrar jorde det vilka e då dom att tycka om mig? jag har inga vänner kvar, har skaffat mig kreditskulder på 50.000kr då jag bara köpt skit för att jag har kunnat. Jag dricker väldigt ofta för att inte tänka. jag vill inte umgås med folk utan ser mig mer än gärna ensam. deprimerad, känner mig fast vill bara flytta till en annan stad och börja om men kan inte få lägenhet nu med betalningsanmärkningar. har aldrig haft en pojkvän för jag tror jag skrämmer bort dom, jag undrar hela tiden vad dom vill mig. Jag ger dom sex med dom får aldrig något annat. jag kysser inte och jag pratar inte känslor. Tog ett jobb när jag var 14 där jag arbetade mycket, oftas tror jag att det var för att komma hemifrån. Var mycket lyckad på jobbet fick oftas höra att jag var duktig och jag var nöjd. Men min mor sa alltid att vad spelar de för roll att jag arbetade när jag inte gav henne någonting för hyra. Då var jag 14. Så fort jag började jobba så börja hon tjata om att jag skulle betala hyra eftersom jag hade en inkomst. Fast det inte är några problem med pengar i vårt hem. Jag vet inte riktigt vad är grejen. Jag får inte ens låna hennes telefon utan att jag måste betala för varje samtal. Ibland känns det som om hon hatar mig fast jag vet att hon älskar mig. Är det jag som är bortskämd och inte uppskattar henne och vad dom har gett mig. Borde jag bara hållakäft och vara glad? Lite svar hade hjälp mig enormt. TACK

hej, du har haft samma uppväxt som mig...jag blev misshandlad psykiskt av min mamma i 30 år och det har satt djupa spår i mig...de säger dem på psyket att det är en del i borderline...ja har ju det...men dem säger att man kan bli frisk från det, om man börja jobba med sitt liv... ja har dålig självkänsla,har blivit utnyttjad nyss av min kille han var otrogen med flera andra samtidigt som han hade mig....ja vill bara dö...tar många lugnande... ja har inga vänner och brutit kontakt med min familj pga detta... berätta hur du tar dig igenom dagarna....! kram


tja, vi är många med samma bakgrund tyvärr, tycker du ska försöka söka nån hjälp, jo jag vet hur svårt det är.. men ja fick mer förståelse när ja fick min diagnos osv.. va skönt att för första gången prata om hur man haft det osv,, vilken terapi form det blir får du testa fram, ja tyckte dock kbt inte va min grej,, hoppas det går bättre för dig och att du MÅR bättre snart


Mår väldigt dåligt av att läsa dina upplevelser, verkligen hemska... fy f*n... Snacka om psykisk misshandel Önskar av hela mitt hjärta att du blir älskad en dag och då vågar ta emot det... KRAM


Så det är inte jag som är bortskämd och otacksam?


nej! du är allt annat än bortskämd och otacksam. Av att döma ditt anlägg verkar du vara en ödmjuk person som uppskattar och är väldigt tacksam för det förjävliga liv du haft. Var stolt det är många som inte skulle klarat av ditt liv.


Jag tycker det viktiga här inte är ifall du verkar ha borderline eller inte, det kan nog bara en läkare svara på, utan att du verkar ha varit med om väldigt svåra upplevelser och blivit psykiskt misshandlad av din mamma. Utifrån det tycker jag inte att det verkar vara nåt fel på dej, jag tror du har reagerat som du har kunnat och försökt att anpassa dej till en situation du egentligen inte förtjänar att vara i, det låter som att du har fått bära andras skit ända sen du var liten. Och att du ändå står här idag tyder på att du är stark och framgånsrik! Jag tycker du ska vara stolt över dej själv för att du har lyckats växa upp i en miljö som verkar ha varit uppenbart skadlig för dej. Våga ta dej själv och dina känslor på allvar, och se till att få någon att prata med! Jag vet hur lätt det är att falla in i diagnos-tänket, för att det ger en bekräftelse och kan ge hopp om att ens tillstånd går att bota. Jag tror att det viktigaste i ditt fall är att du blir bekräftad som person och att någon utomstående tar dina upplevelser på allvar, och inte att du får en psykiatrisk diagnos. En sån kan innebära lättnad, men kan också vara stigmatiserande och leda till att man inte tar sina erfarenheter på allvar, eller att man skuldbelägger den egna sjukdomen istället för att se till hela situationen. Det verkar, tycker jag som lekman, som att det i första hand varit fel på din omgivning, och inte på dig. Men jag vet ju inte som sagt, men jag tycker absolut att du ska gå och prata med nån iallafall, som du känner lyssnar på dej och tar dej på allvar. Det förtjänar du.


hej! är också 19 år. jag har själv borderline och jag känner igen mig i vissa av dina känslor. om du misstänker att du kan ha borderline så tycker jag det är bra om du tar kontakt med någon innom psykiatrin som är specificerad inom borderline-området. om du skulle få en borderlinediagnos så har du möjlighet att söka dbt-behandling som är en av dom effektivaste behandlingarna. lyssna inte på om nån säger att du inte har nån diagnos. det är bara läkare som kan avgöra det. det är bättre att testa sig och få ett nej än att inte veta. det som är så bra med att få diagnoser är att då är det lättare att hitta behandligsmetoder som kan hjälpa en att må bättre och så.. min socionom trodde inte att jag hade borderline, sen när jag träffade en läkare som gjorde ett test på mig så hade jag diagnosen med alla kriterier ifyllda. och olika människor med borderline kan vara väldigt olika. men jag har läst att borderline utvecklas om man har en blandning av en medfödd emotionell sårbarhet och en invaliderande uppväxt. invaliderande är samma sak som att inte bli bekräftad i sina känslor och så och det verkar ju du ha varit med om så det är inte alls konstigt om du skulle ha borderline. om du vill skulle du kunna adda min msn och prata lite mer där:) sandra_baa@hotmail.com


hej! känner så väl igen mig i din berättelse och du kunde verkligen sätta ord på saker jag inte själv kunnat!!! så nu vet jag mer..........det är ju precis ( nästan) som jag hade det med min mor/ och i familjen! fick ta ansvar tidigt!! och ställa tillrätta i familjen så alla blev lugna och glada!! skulle JAG göra det?? som tonåring?? och som du gick jag till affären vid fem sex år........vid en starkt trafikerad gata!! hur vågade mor utsätta mig så??? borderline......något liknade.......vilken diagnos jag fick??? får svåra utbrott ibland!!! är det konstigt........kram// du är inte ensam men ensam av din historia// varma tankar!! hör av dig gärna// karinro@tele2.se om du vill......

Annons
Annons
Annons