Forum Psykiatri


Hur klara vardagen?

Jag har haft ett komplicerat förhållande sedan jag var 13 år, nu är jag snart 19. Vi har aldrig träffats eftersom han bor i ett land långt bort. Vi trodde alltid bägge två på att det skulle gå och det var min högsta dröm att få se honom, att få stå på flygplatsen och krama om honom och göra alla saker som par gör. Det har dock alltid hängt på mig att åka eftersom hans ekonomi inte är bra och jag vet inte hur många nätter jag gråtit mig till söms på grund av att han velat göra slut för vårat eget bästa och för att jag varit så rädd att mista honom (han var deprimerad länge på grund av sin livssituation också). Så för c:a två år sedan började jag prata med en annan kille på nätet och vi träffades på en ort i Sverige där han bor, och vi blev kära. Jag vet inte varför jag var så dum att jag aldrig berättade något för min pojkvän, jag var väl rädd att jag inte skulle få ha den här killen som vän och sedan när vi blev kära kunde jag inte säga något heller. Så vi träffades några gånger och "mös" (dvs låg i samma säng och kramades bla) och det gick 7 månader tills min pojkvän fick reda på det här. Tills nu (alltså i ett år!!) har det varit ett helvete, han har varit totalt förkrossad och jag har haft sån ångest över det jag gjort. Numera är han helt förändrad, har inga drömmar, älskar mig inte längre och delar inga privata saker med mig längre. Jag slits mellan hopp och förtvivlan, vet inte vad jag ska göra, om jag ska åka och riskera att bli förkrossad igen eller om jag ska glömma, vilket jag inte kan. Han har varit en del av mitt liv sedan jag var barn då ingen annan funnits för mig och nu är det mitt fel att han inte finns där längre. Att aldrig få se honom eller ha honom som min får mig nästan att spy av ångest. Det gör så ont, har gråtit i stort sett varje dag i ett år, klarar inte längre av att koncentrera mig i skolan eller plugga och har isolerat mig från vänner. Hittar han någon annan är han med henne för resten av livet eftersom han är sådan. Jag kommer inte att kunna åka förrän i juni om ens det. Det här tär så fruktansvärt mycket på mig, jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp, någon.

Annons
Annons
Annons